- Project Runeberg -  Svensk Läraretidning / 12:e årg. 1893 /
77

(1891-1933)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 7. (581.) 15 februari 1893 - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

N:r 7

SVENSK LÄRARETIDNING.

77

att statsanslaget för detta ändamål höjdes
till ett sådant belopp, att därmed kunde
icke blott bestridas de utgifter, som
erfordras till mellangifter, i syfte att
kommunerna skola erhålla materielen till
nedsatt pris, utan äfven lämnas
understödsanslag för åstadkommande af nya och
förbättrade undervisningsmedel.
#

Såsom förut i korthet meddelats
beslöt centralstyrelsen att instämma i de
båda första önskemålen samt att sätta
sig i förbindelse med vederbörande
förläggarefirmor i afsikt att få till stånd den
föreslagna annonsbilagan. Därjämte
anmodades de båda
centralstyrelsemedlemmar, som tillika äro ledamöter af
riksdagens andra kammare, att söka få till
stånd en motion om höjande af
materielanslaget, därest ingen regeringsproposition
framkomme i ämnet.

En dylik motion blef öfverflödig,
sedan k. m:t hos riksdagen begärt
förhöjning från 15,000 till 20,000 kr. i
anslaget till anskaffande af
undervisningsmateriel m. m. för folkskolorna. Nämda
anslag höjdes vid 1876 års riksdag till
nuvarande beloppet och uppfördes på
ordinarie stat.

Ecklesiastikministern motiverar
förslaget om beloppets höjning sålunda:

»Under de senare åren har detta anslag
visat sig allt mer otillräckligt för det
därmed afsedda ändamålet. I samma mån
nämligen, som intresset för
folkundervisningen tillväxt, skolornas antal ökats och
förfaringssätten vid undervisningen
förbättrats, hafva anspråken på lämplig
undervisningsmateriel inom de olika läroområdena
blifvit större och rekvisitionerna af den
undervisningsmateriel, som genom
ecklesiastikdepartementets försorg anskaffats,
talrikare. Härtill kommer, att riksdagen
sistlidna år beviljade döfstumskolorna rätt att
erhålla ifrågavarande materiel för samma
pris som de allmänna folkskolorna, samt
att förfrågningar ingått till folkskolebyrån
inom ecklesiastikdepartementet, om ej de
seminarier för bildande af lärare vid
småskolan, hvilka af landsting upprättats, kunde
komma i åtnjutande af samma förmån.»

På samma gång k. rn:t nu äskar
förhöjning i anslaget till 20,000 kr.,
begäres riksdagens medgifvande, »att den
undervisningsmateriel, som af
ecklesiastikdepartementet anskaffas, måtte få på
rekvisition af vederbörande styrelser till
samma pris, som medgifves åt de
allmänna folkskolorna, tillhandahållas äfven
de seminarier för bildande af lärare vid
småskolan, hvilka af landsting upprättats».

Man torde kunna vara förvissad
därom, att denna anslagsbegäran, som i
förhållande till det verkliga behofvet
framträder med ganska små anspråk, skall
röna välvilligt mottagande inom
riksdagens båda kamrar.

Ännu är det icke för sent att
prenumerera på Svensk Läraretidning för 1893.
Alla nummer från årets början kunna
fortfarande erhållas.

De olika hufvudriktningarna

i våp tids bildningsarbete.

Öfver detta ämne höll rektor Sigfrid
Almquist vid Pedagogiska sällskapets
sammanträde i lördags afton ett föredrag,
hvars innehåll i hufvudsak var följande.

Af det förflutna årets tilldragelser inom
vårt pedagogiska lif är det tvänne, hvilka
särskildt tilldragit sig en allmän
uppmärksamhet, nämligen minnesfesterna öfver
Go-menius och skolfrågans behandling vid
årets riksdag. Ehuru skenbart utan
sammanhang äro de båda yttringar af samma
orsak, af striden mellan den nutida
bildningens tvänne hufvudriktningar: den
humanistiska och den modernt vetenskapliga.
Och de hafva båda bidragit att klargöra
den verkliga betydelsen af denna strid.

De nämda bildningsriktningarnas
innebörd framgår tydligast af deras historiska
uppkomst och utveckling.

Med det romerska rikets fall gick den
klassiska bildningen under. Först efter ett
årtusende af våld och ödeläggelse gjorde
sig något allmännare bildningskraf åter
gällande. Den klassiska litteraturen
återupptäcktes, och ur denna källa
tillfredsställde de germanska folken sitt
bildnings-behof. Så uppstod humanismen, hvilken
hastigt vann terräng och öfver hela
Europa spred den vördnad för och dyrkan
af det klassiska, som ännu är så allmän.

Den påverkades starkt af de religiösa
rörelserna: reformationen och den katolska
reaktionen. Både katoliker och protestanter
kastade sig med samma ifver öfver det
klassiska arfvet. Däraf uppstod en
kyrklig humanism; det var mot denna
Gome-nius kämpade en fruktlös kamp.

Men ej blott kyrkan utan äfven staten
tog humanismen om hand. Den behöfde
dugliga tjänare, och man fann snart, att
den humanistiska bildningen var den bästa
ämbetsmannabildningen. Så slogo sig stat
och kyrka tillsammans om att
åstadkomma en sådan bildning. Och ännu finnes
mycket däraf kvar i våra högre skolor.

Det var dock icke den grekiska utan
romerska bildningen, som så upptogs. Icke
grekiskan utan latinet blef hufvudspråket.
Den romerska andan har sedan dess satt
sin stämpel på hela statslifvet med dess
mångahanda inrättningar och har så
småningom också genomsyrat hela vårt tankelif.

Den humanistiska bildningens stora
förtjänst är dess uppfostran till ordning och
lagbundenhet. Dess stora brist är dess
dogmatiska karaktär. Dess mål är
»&-dom» vunnen genom träget bokstudium.
Den är ingen forskande bildning, söker
ingen ny sanning. Verklighet, sanning och
rätt äga för den endast ringa betydelse.
Ett sådant yttrande som detta: »Hvad
frågar jag efter sanningen, blott jag vinner
klarhet», är karaktäristiskt för densamma.

Den moderna vetenskapliga bildningen
åter är af en rakt motsatt natur. Den
härstammar från 1600-talet, då Bacon skref
lagarna för den vetenskapliga forskningen
och Newton genom sina upptäckter gaf
människotanken nya riktningar. Den
vetenskapliga forskningen var redan från

början i mycket fientlig mot humanismen,
och sammanstötningarna mellan dem ha
lämnat djupa spår i historien.

Den moderna vetenskapsmannen tänker
och handlar i mycket som den praktiske
mannen. Han undersöker omsorgsfullt de
olika fakta, väl vetande huru lätt man
därvid begår misstag, och med stor
försiktighet drager han därur de allmänna reglerna
och lagarna. Han säger t. ex. aldrig:
ljuset måste vara en vågrörelse, ej ens:
ljuset är en vågrörelse, utan hellre: det är
sannolikt, att ljuset är en vågrörelse. Han
pröfvar och undersöker allt och antager
intet som absolut visst och sant.

Mellan dessa båda bildningsriktningar
föres striden. Ännu äger visserligen den
humanistiska riktningen herraväldet inom
stat, kyrka, skola och litteratur. Alla
tecken tyda dock på, att den är den
afdö-ende, den vetenskapliga riktningen den
tillväxande.

Vi lärare böra ställa oss i ett rätt
förhållande till dem båda. Vi böra med
tacksamhet erkänna den humanistiska
bildningens vägrödjande verksamhet och
begagna oss af dess bildningselement, men
på samma gång akta oss för dess misstag.
Och detta senare göra vi bäst genom att
vid vårt skolarbete tillämpa vetenskapens
metod. Genom den, men icke genom
bokpluggande, visa vi våra lärjungar
kungsvägen till sanningen. Genom den ingifva
vi dem aktning för fakta, för rätt och
sanning och bibringa dem därigenom en
riktigare och bättre bildning.

FÖR DAGEN.

Från rätt håll och i rätt

[-riktning-Frågan-]

{+riktning-
Frågan+} om samverkan mellan
skolmyndigheterna och arbetsgifvarne vid
anställande af lärlingar i yrkena
diskuterades den 31 januari inom Göteborgs
handtverks- och industriförening, som
representerar arbetsgifvare från en mängd
olika yrken. Sammanträdet, som var
mycket talrikt besökt, beslöt enhälligt
att uttala följande mening:

Föreningen uttalar sig för önskvärdheten af
en samverkan mellan skolmyndigheterna och
arbetsgifvarne och är förvissad därom, att då
läraren genom undervisning i slöjd bättre kan
bedöma de ungas fallenhet, arbetsgifvarne
härigenom skola erhålla lämpligare lärlingar än nu
ofta är fallet.

Det gläder oss att från en så
inflytelserik krets af arbetsgifvare höra en
åsikt bekräftad, som inom lärarekretsar
mer än en gång gifvit sig uttryck. Vi
anteckna i detta sammanhang särskildt
ett uttalande af Göteborgs skolförening,
hvilket fattades på ett af denna förenings
möten 1891 och hvari säges:

Om vid minderårigas anställning
afgångs-betygens uppgifter om den sökandes begåfning
och karaktär mera allmänt beaktades, och om
därtill äfven andra behöfliga upplysningar från
vederbörande lärare eller lärarinna inhämtades,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jan 9 17:18:42 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/svlartid/1893/0081.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free