Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 9. (583.) 1 mars 1893 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:r 9
SVENSK LÄRARETIDNING.
103
voro dunkla och fantastiska, naturvetenskapen
ännu ofödd. Blott i de främmande språken
ägde man en verklig lärdomsskatt.
Nu är det helt annorlunda. Ur den
fosterländska litteraturen och historien, ur
geografien, naturvetenskaperna och matematiken hafva
en mångfald åskådningar, begrepp och tankar
gått öfver i nationens andliga lif och där tagit
en så tillgänglig och lättfattlig form, att de
utgöra den naturligaste näringen för det
uppväxande barnets intelligens och det yppersta
bildningsmaterialet för dess begynnande
tankeverksamhet samt äro så förträffligt lämpade
efter barnasinnets behof, att de under flera
år räcka till att fylla de ungas känslolif.
Låter man nu lärjungen till inemot 12 års
ålder mogna under påverkan af dessa
bildningsmedel, rätt fördelade och ordnade, så kan
man sedan, utan fara att därigenom förvirra
hans tänkande, låta honom begynna studiet af
ett främmande språk. Man kan då drifva
raskare på med detta studium, emedan de öfriga
ämnena nu kräfva mindre tid, och man kan
vänta bättre frukter däraf, emedan lärjungens
omdöme under tiden blifvit mera utveckladt,
och hans uppfattningsförmåga nu medgifver
valet af mera haltfull läsning.
Med anledning af denna framställning
vände sig Berlins magistrat till den för
dylika frågors afgörande synnerligen
kompetente professor Heyman Steinthal (känd
såsom utgifvare af Zeitschrift fur
Völker-psychologie und Sprachwissenshaft samt
en mängd lärda verk af psykologiskt eller
språkligt eller psykologiskt-språkligt innehåll)
med den frågan: »När skall undervisningen
i främmande språk begynna?» Den
berömde forskaren svarade med ett utlåtande
(senast tryckt i Krummes Pädagogisches
Archiv, årgången XXXII sid. 47-55),
hvari han efter en längre motivering
sammanfattar sina åsikter med afseende på
språkundervisningen i följande trenne punkter:
a) Åskådningsundervisningen i modersmålet
begynner med lärjungens inträde i skolan.
b) Samtidigt med att denna
åskådningsundervisning utan afbrott fortgår hela skolan
igenom, begynner efter fyllda nio år den
be-greppsmässiga undervisningen i analyserandet
af den enkla satsen i modersmålet.
c) Samtidigt med att denna dubbla
undervisning i modersmålet fortsattes, begynner
ef-ter fyllda tolf år undervisningen i främmande
språk.
Sedan professor Steinthal afgaf detta
utlåtande, har ännu ett hufvudskäl för den
förmenta nödvändigheten att begynna
studiet af främmande språk redan under de
egentliga barndomsåren helt och hållet
bortfallit. Man har nämligen under det
senaste årtiondet inom språklärarekretsar
allmänt kommit under fund med, att den
gamla läxläsningsmetoden här innebär ett
oerhördt slöseri med tid och kraft, samt
att man på ojämförligt mycket kortare tid
kan uppnå ojämförligt mycket bättre
resultat genom att följa den s. k. naturliga
språkundervisningsmetod, som först
uppstått inom de stora språkskolorna för vuxna
i Amerika och hvars mest bekante
målsman är tysk-amerikanen Berlitz.
I Norge har utvecklingen gått i samma
riktning som i de här ofvan omtalade
länderna. Sedan 1869 har där funnits en
sexårig s. k. middelskole, beräknad för
åldern 9-15 år. Men allt efter som den
förut mycket ogynnsamt ställda folkskolan
erhållit en bättre organisation, hafva
sträfvanden uppstått i syfte att från .den sex-
åriga »middelskolen» afskilja hennes tre
lägre klasser och sålunda göra henne till
en öfverbyggnad på folkskolan.
Dessa sträfvanden hafva ledt till, att vid
de flesta kommunala »middelskolerne»
studiet af främmande språk inträder först i
andra klassen (efter fyllda 10 år), vid några
till och med i tredje eller fjärde (11 eller
12 år). I det »Udkast til en forandret
ordning af det höiere skolevaesen», som
den 12 juni 1891 afgafs af en för
ändamålet tillsatt kunglig läroverkskommitté,
föreslås ock, att »middelskolen» skall
omdanas till ett fyraårigt läroverk för åldern
11-15 år, och att ingen kunskap i
främmande språk skall ingå uti
inträdesfordringarna till dess nya första klass; där
särskildt gynnsamma omständigheter
förefunnes, skulle öfvergången från folkskolan
till »middelskolen» kunna ske vid ännu
högre ålder. Stödjande sig på den
erfarenhet, som vunnits vid nämda
kommunala »middelskolor», att dessas kurs kan
göras treårig (för åldern 11-15 år),
ställer en minoritet inom kommittén till och
med i utsikt, att denna senare anordning
i framtiden skall blifva den normala.
Af förestående öfverblick framgår, att
vi på intet sätt skulle befinna oss i
öfverensstämmelse med skolutvecklingen i
den öfriga världen, om vi nu hos oss
sökte införa en ny skolart, som skulle
löpa parallellt med såväl folkskolan som
det allmänna läroverkets lägre klasser.
I flera af de förnämsta kulturlanden har
man aldrig velat upprätta dylika,
särskildt för medelklassen afsedda skolor.
I andra har man väl haft sådana, men
allt mer kommit underfund med alt de
äro opraktiska och otidsenliga samt
därför ombildat eller åtminstone börjat
ombilda dem till Öfverbyggnader på
folkskolan.
Det är verkligen svårt att förstå,
hvarför vi svenskar nu skulle lägga oss till
med något, sora hos de andra folken
redan befunnits ©’ändamålsenligt och
föråldradt. Långt bättre vore väl då att
genast draga nytta af den erfarenhet de
vunnit. Särskilda barndomsskolor för
medelklassen äro i vår tid en orimlighet;
de skulle bära dödsmärket på sin panna
redan från födelsen. Öfverbyggnader på
folkskolan däremot höra både nutiden
och framtiden till; de behöfvas och skola
alltid komma att behöfvas, så länge
kultur och folkfrihet existera.
Mera ljus!
Under denna rubrik läses i
Sundsvalls-Posten följande inlägg i frågan om
de blifvande Uppsala-kurserna:
En kår, som är vaken och arbetar att
ständigt komma framåt, är Sveriges
folkskollärarekår. Vid de stora läraremötena,
där lärare och lärarinnor samlas till
gemensamma öfverläggningar från alla håll i
Sverige, är det en glädje att iakttaga,
huru mycket nit, huru mycken offervillighet,
huru mycken intelligens arbeta inom det tysta
i svenska folkskolan och huru högt
Sveriges folkskollärarekår ställer sin
lifsuppgift med hänsyn till gamla Sveriges
framtid, som ju skall byggas på det
uppväxande släktets uppfostran och daning.
Vid flera läraremöten har man hört
.framställas förslag i syfte att bereda
lärare och lärarinnor tillfälle att under
ferierna ytterligare förkofra sina kunskaper
och utbilda sig utöfver det mått af
vetande, som under seminariekursen kunnat
inhämtas.
Men dessa planer hafva alltid mött
betydande svårigheter vid förverkligandet, så
att de hittills stannat såsom planer på
papperet, såsom fromma önskningsmål utan
framtidsutsikter.
Då framkom i fjor i Uppsala ett
uppseendeväckande förslag. Det var utgånget
från yngre universitetsmedlemmar.
Det är för öfrigt ett märkligt tecken på,
huru allvarstung och mycket kräfvande
under löjets och njutningslystnadens mask
vår tid i själfva verket är, då ungdomen
glömmer sina skämt och nöjen, glömmer
dagens leende lockelser för att ägna sig
åt allvarliga diskussioner och lämna ett
öra åt samvetets kraf med hänsyn till
nästankärleken och plikterna mot
medborgare och fosterland.
Så har emellertid ofta varit händelsen
den senaste tiden med ungdomen i
Uppsala; och ett af dessa fall var det
åsyftade förslaget i fjor sommar, framstäldt af
yngre universitetsledamöter.
Vid en offentlig diskussion fick man
nämligen höra ord om denna
bildningssökande ungdoms plikter mot ett
fosterland, som beredt dem tillfälle att inhämta
kunskaper. Och så framkom ett förslag,
att universitetet skulle räcka folkskolan en
broderlig och stödjande hand, och att i
Uppsala skulle under somrarna anordnas
föreläsningskurser, genom hvilka
vetenskapens arbete och eröfringar kunde
lättfatt-ligare framställas, så att föreläsningarna
utan att ingå i detaljer kunde kasta ljus
öfver ett visst område af mänskligt
vetande.
Dessa föreläsningar skulle sålunda
närmast blifva hvad folkskolans lärarekår
eftersträfvade: fortsättningskurser,
möjligheter till allmänbildning.
Nu kommer från Uppsala den
underrättelsen, att dylika kurser skola anordnas
redan i sommar. Nio föreläsare hafva gifvit
bestämdt löfte om medverkan, och godt
hopp finnes att få ytterligare några.
Före maj månads utgång skall planen
i sin helhet vara bestämd.
5,OOO.
Danmarks Leererforening - närmaste
förebilden till Sveriges allmänna
folkskollärareförening - räknade vid detta
års början 4,687 medlemmar, fördelade
i 110 kretsar. Då det lilla Danmark
kommit så högt, borde det ej vara
förmätet att tänka sig, att vår allmänna
lärareförening skall vid detta års slut
kunna uppnå siffran 5,000. Må blott
en hvar göra sin plikt!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
