Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- N:r 10. (584.) 8 mars 1893
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
116
SVENSK LÄRARETIDNING
N:r 10
del maskinister, förmän och annat
väl-bärgadt folk, så är uppenbart, att
Kråkvinkel har fullt ut lika stort behof af ett
läroverk för »högre» bildning som
någonsin det af statsmakterna så oskäligt
gynnade Skråköping.
Allvarsamt taladt - så länge det
nuvarande systemet med dubbla offentliga
läroverk för barndomsåldern anses vara
riktigt, så tro vi, att man måste gifva
kråkvinkelsborna rätt. Då Borgholm
icke får något statsunderstöd till sitt
läroverk för barn, så finnes det alldeles
intet hållbart skäl för, att Söderköping
skulle få något till sitt dito. Antingen
böra båda åtnjuta denna »förmån», eller
ock böra bådas barn hänvisas till
folkskolan.
*
I en vid innevarande års riksdag
afgifven motion har hr E. A. Zotterman
begärt anvisande af ett extra anslag å
8,150 kronor årligen till understöd åt
Motala stad för inrättande och
uppehållande af en samskola därstädes. »På
en ort, där det mekaniska snillet
lämnat efter sig så storartade spår, där
kanal och järnväg korsa hvarandra, där
ångbåtar dagligen komma och gå, och
där den stora mekaniska verkstaden är
en i det dagliga lifvet så kraftigt
ingripande hufvudfaktor, där måste
uppmärksamheten, vetgirigheten,
iakttagelseförmågan tidigt finna väckelse och näring.»
På en sådan ort kunna nioåringarna ej
ha nog af folkskolan; de böra få ett
»högre» läroverk, helst ett vanligt
fem-klassigt af samma slag som i Norrtälje,
Vadstena och Haparanda, men, i fall
detta ej låter sig göra, åtminstone en
sådan samskola med fem årsklasser, som
k. m:t i årets statsverksproposition för
andra orter föreslagit. Och att
samhället är berättigadt att påräkna statens
mellankomst, det synes motionären
tydligt och klart framgå af en jämförelse
mellan å ena sidan folkmängden i de
städer, som hafva allmänna läroverk,
samt å den andra den i Motala. Denna
stad hade 1890 ensam 2,616 invånare,
men bland de 11 städer som äro
begåfvade med treklassiga läroverk och enligt
k. m:ts förslag skola få dessa utvidgade
till femåriga samskolor, hafva endast
två, nämligen Sala och Filipstad, flera
inbyggare än Motala. Det finnes tre
städer med /emklassiga läroverk, nämligen
Norrtälje, Vadstena och Haparanda, som
hafva mindre invånareantal; en fjärde,
Piteå, står mycket nära, och Strängnäs,
som är gynnadt med ett fullständigt
sju-klassigt läroverk, har t. o. m. 900
personer mindre än Motala. Lägges härtill
Motala verkstads personal, uppgående till
omkring 3,500, så fås ett
läroverksom-de med en befolkningssiffra af 6,116
personer, hvilket är mer än samtliga 19
småläroverk samt 14 femklassiga och 8
fullständiga läroverk hafva att skryta med.
Om hr Zottermans motion är ett
typiskt uttryck för anspråken hos sådana
samhällen, som icke alls hafva några
statsläroverk, så har rektor A. V. Nilsson
gifvit elt lika typiskt uttryck åt
anspråken hos dem, som hafva ett mindre
sådant, men vilja ha ett större. Han
föreslår, att, därest k. m:ts förslag om
samskolor icke varder af riksdagen
gil-ladt, det nuvarande treklassiga läroverket
i Falköping måtte utvidgas till
femklas-sigt med det antal lärare och den
aflöningsstat, som är gällande för andra, i
landsortsstäder befintliga femklassiga
läroverk. Skulle däremot propositionen
om samskolor gå igenom, så yrkar han
på en fast anställd lärarepersonal af
rektor, två kolleger och två ämneslärarinnor
samt dessutom lärare i öfningsämnena;
för billigare pris, säger han, kan nämda
läroverk, som nu besökes af ända till
inemot 80 lärjungar, icke förvandlas till
samskola.
Enär treklassiga läroverket i Alingsås
under de senare åren haft ett
lärjungeantal af »ända till omkring nittio», har
representanten för denna stad,
häradshöfding D. Gr. Restadius, gjort samma
hemställan för dess räkning som hr
Nilsson för Falköpings.
Hvad skall nu riksdagen och särskildt
dess andra kammare komma att säga
om dessa anspråk? Vi antaga, att
svaret blir ett bleklagdt nej. Att gå dem
till mötes skulle vara att öppna dörrarna
på vid gafvel för dylika anslagsäskanden
från alla möjliga håll.
Efter vår mening vore det emellertid
högeligen orätt att låta det stanna vid
ett naket nej. Åtskilliga af de
stadssamhällen, som önska statsbidrag för
undervisning »utöfver det mått
folkskolan kan erbjuda», synas oss hafva en
viss rätt att för detta ändamål göra
anspråk härpå. Men de böra då ock
begränsa sina fordringar så, att de
komma att gälla blott den undervisning, som
verkligen sträcker sig utöfver
folkskolans stadium. De böra uppgifva alla
tankar på statsläroverk för barn (för
dem böra de inrätta så goda folkskolor
som möjligt) men i stället rikta sina
bemödanden på att genom statens hjälp
få bildningsanstalter äfven för det
stadium, som följer närmast efter den
egentliga folkskoleäldern.
Som vi i en följande uppsats skola se,
hafva ett par motionärer i andra
kammaren, hrr V. Vahtin och A. M.
Lundberg, slagit in på denna väg, den enda,
som är förnuftig och har framtiden
för sig.
Universitetens
folkbildningsarbete,
Professor Harald Hjärne har under
förra veckan utsändt en liten broschyr
om »Universitetens folkbildningsarbete
i England». Skriften inledes med följande
tänkvärda ord:
Universiteten i ett fritt land med
utvecklad kultur få ej låta afstänga sig från det
andliga samhällslifvet utom deras murar.
Det är ej nog för dem, om de skola fylla
sitt rätta kall, att uteslutande sörja för den
egentliga akademiska undervisningen och
att främja den strängt vetenskapliga
forskningen. Det tillkommer dem äfven att
genom de personliga krafter och de för
studierna afsedda hjälpmedel, som stå dem
till buds, på sitt särskilda sätt deltaga i
samtidens sträfvanden för den allmänna
bildningens förkofran.
Författaren lämnar därpå en högeligen
intressant skildring af den rörelse i
England, som är känd under namnet
»universitetens utvidgning», hvarefter han till
sist yttrar:
Kan och bör någonting göras i samma
väg hos oss?
Det är ett spörsmål, som väl förtjänar
att allvarligt besinnas. Men man bör noga
taga sig till vara att söka efterhärma det
engelska företaget i dess af nationella
förhållanden betingade egendomligheter. Vårt
svenska undervisningsväsen har ej sällan
och i många afseenden blifvit förvridet
eller hämmadt i sin utveckling genom den
osjälfständiga, ytliga och kritiklösa
kopieringen af hvarjehanda tyska reglementen
och pedagogiska konstgrepp. Så villigt
och tacksamt man än bör mottaga
gagneliga impulser från utlandet, lika nödvändigt
är det att göra sig klar reda för, hvad de
främmande nyheterna verkligen innebära,
sedda från deras upphofsmäns egna
synpunkter, i sammanhang med det
omgifvande samhällslifvet i dess olika
institutioner och sedvanor. Det bästa vi kunna
lära just af England, inom snart sagdt alla
praktiska områden, är att ej bygga för
mycket på formalistiska och i förväg
uppgjorda systemer, utan framför allt börja
en god sak på den punkt, där ett påtagligt,
om också ej uppseendeväckande, resultat
så snart som möjligt kan vinnas, och sedan
med öppna ögon och fördomsfritt lita på
erfarenhetens och den naturliga
utvecklingens lärdomar.
Det svenska folkskoleväsendet är äldre
och fastare grundadt än det engelska. I
våra talrika offentliga landsortsläroverk och
folkhögskolor hafva vi goda
anknytningspunkter för högre bildningsträfvanden bland
den stora allmänheten i stad och på land,
hvad såväl personliga krafter som vidsträckt
inflytande angår. Däremot saknas i
Sverige framför allt många gynnsamma yttre
omständigheter, som finnas i England:
betydande penningtillgångar, korta ortafstånd,
ett rikt förgrenadt järnvägsnät (endast i
Skåne finnes någonting ditåt).
Föreställningen, att den bildade människan är
fullfärdig efter slutad skolgång, har slagit
djupare rötter, hågen för kunskapsgifvande
läsning är mindre utbredd, toddyglaset och
kortleken hafva flera och ifrigare anhängare
inom Sveriges medelklass än inom
Englands. Den svenska arbetareklassen är,
oaktadt en kanske mera spridd
innanläsningsförmåga, mindre van att nyttja sitt
eget omdöme och mindre fallen att med
personlig ansträngning begagna sig af
tillgängliga förmåner än dess likar i England.
Huru som helst, hvarje fosterlandsvän
måste erkänna, att äfven de svenska
universiteten hafva både tillfällen och
uppfordringar till ett utbredt folkbildningsar-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Tue Dec 12 00:38:01 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/svlartid/1893/0120.html
