- Project Runeberg -  Svensk Läraretidning / 12:e årg. 1893 /
127

(1891-1933)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 11. (585.) 15 mars 1893 - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

N:r 11

SVENSK LÄRARETIDNING.

127

timmes undervisning i veckan kan man
under ett år hinna genomgå en ganska
utförlig kurs.

Under den efter föredraget följande
öfverläggningen lämnade först folkskolläraren
Hjalmar Berg några upplysningar om
ämnets ställning inom folkskolan. Vid
Stockholms folkskolor har sedan omkring 15 år
tillbaka undervisning i hälsolära lämnats åt
flickorna i de högsta klasserna. Denna
undervisning var dock icke anbefalld utan
föranledd af det intresse, lärarinnorna hyste
för densamma. I enlighet med de
lärokurser, hvilka sedan några år tillbaka gälla
för hufvudstadens folkskolor är dock
numera undervisningen i hälsolära
obligatorisk. Naturkunnighetsundervisningen för
såväl gossar som flickor afslutas med en
kurs i hälsolära i samband med en förnyad
utförligare framställning af
människokroppens byggnad, förrättningar och vård.
Särskild lärobok i ämnet har ock blifvit
antagen. Såsom åskådningsmedel användas
dels väggtaflor, dels afbildningar af
organen, utförda i gips och papiermaché.
Särskildt verksamma äro sådana bilder, hvilka
visa, huru organen missbildas genom
vanvård, t. ex. huru en fot omformas af
trånga skodon, huru de inre organen
förändras af snörlifvet o. s. v. Där
undervisningen tagits enkelt och praktiskt, har
den tillvunnit sig lärjungarnas intresse och
säkerligen äfven medfört stort gagn.

Rektor S. Almquist påpekade, hurusom
en del af den tid, hvilken inom de
allmänna läroverkens 6:e och 7:e klasser är
anslagen till naturhistoria, mycket väl kunde
användas för undervisning i hälsolära. För
närvarande möter visserligen införandet af
densamma vissa svårigheter: lärarne äro i
allmänhet mindre hemmastadda däruti,
hvarjämte lämpliga referens- och
läroböcker saknas. Man kan dock äga god
förhoppning om att inom en ganska snar
framtid få dessa svårigheter undanröjda
och ämnet sålunda ställdt på god fot.

Skolföreståndarinnan fröken Anna
Sandström framhöll, att fysiologien på grund af
sitt rika innehåll, sin egenskap af vår tids
älsklingsvetenskap och sin stora praktiska
betydelse vore väl värd att inom skolan
erhålla en mera framstående plats, än hvad
hittills varit fallet. Särskildt för
flickskolorna är hälsoläran af stor betydelse. Unga
flickor hafva en riktig talang att vanvårda sin
hälsa. Och lärarinnorna måste rent af föra
en hygienisk strid icke blott emot
lärjungarna utan ock emot deras mödrar.
Ofta får man höra dessa senare framföra
önskningar sådana som dessa: »Jag skulle
be, att min dotter finge slippa
gymnastiken, den gör henne så grof och
långdragen», eller: »Kunde inte min flicka slippa
att gå ut under rasterna, hon lider af en
så svår hufvudvärk». Dylika önskningar
visa ju tydligt mödrarnas fullkomliga
okunnighet i hälsovårdens enklaste grunder.
Meddelade vi våra lärjungar kunskap
häruti, så skulle de säkerligen, då de i en
framtid själfva blifva mödrar, bättre vårda
sina barn.

Kvinnan har under de senaste åren
kastat sig in på snart sagdt alla
arbetsområden. I det stora hela har detta dock
icke skett med framgång, Ett af skälen
härtill har varit hennes svagare
kroppskrafter. Hon har ej lärt sig att hushålla
med dessa, att rätt vårda sin hälsa och
därför många gånger dukat under. Äfven
ur denna synpunkt är undervisningen i
hälsolära af betydelse.

Viktigt är att undervisningen göres så
konkret som möjligt. Den s. k,
»snörlifs-planschen» har bidragit ofantligt mycket
mera till bortläggande af snörlifvet än allt
tal om dettas skadlighet. Hygieniskt
sedo-lärande berättelser skulle säkerligen också
visa sig mycket verksamma.

Förste läraren Sv. Nilsson påvisade
nödvändigheten af, att hälsoläran mera
beaktades vid seminarierna, hvarest den nu
mycket försummades. Erhölle lärarne där
en god undervisning i hälsolära, skulle
de sedermera med större insikt och
framgång själfva undervisa däruti, på samma
gång som de också skulle erhålla en mera
öppen blick för Skolhygienen.

FÖR DAGEN.

Ersättning för småläroverken.

Genom den af riksdagen år 1890
beslutade indragningen af åtskilliga lägre
läroverk och pedagogier hafva de mindre
städerna blifvit försatta i en egendomlig
undantagsställning hvad
undervisningsväsendet beträffar. De befinna sig för
närvarande på en mellanståndpunkt
mellan de större städerna å ena sidan och
landsbygden å den andra, sämre lottade
än båda. De större städerna (och några
särskildt gynnade af de mindre) hafva
sina sjuklassiga, femklassiga eller
tre-klassiga allmänna läroverk, och de bland
dem, som hittills fått nöja sig med läroverk
af sistnämda slag, hafva erhållit hopp om att
få dessa utvidgade till femklassiga.
Landsbygden åter har den förmånen, att där
kunna upprättas s. k. högre folkskolor.
De större städerna få statsanslag till
folkskolor och allmänna läroverk,
landsbygden till folkskolor och högre folkskolor,
småstäderna endast till folkskolor.

Det kan icke nekas, att här föreligger
en uppenbar orättvisa.

Denna orättvisa har existerat från den
högre folkskolans upprättande, men den
har icke alltid varit lika kännbar sorn
nu. Ända intill senare åren hafva en
ganska stor mängd småstäder varit
begåfvade med en-, två- eller treklassiga
statsläroverk, och de, som icke varit
gynnade med en dylik förmån (om den
så kan anses), hafva antingen hyst ett
mer eller mindre aflägset hopp om att
en gång komma i åtnjutande däraf,
eller ock hafva de varit så obetydliga, att
deras billiga klagomål ej kunnat tillvinna
sig något som helst gehör.

Men i samma mån, som indragningen
af de minsta läroverken fortskridit och
hotar att än ytterligare fortskrida, måste
sakerna gestalta sig på väsentligen annat

sätt. De orättvist tillbakasatta
samhällena tilltaga i antal och betydenhet, och
deras målsmän inom representationen
kunna nu ej undgå att gifva uttryck åt
deras missbelåtenhet, deras farhågor och
önskningar.

Till en början måste de helt naturligt
söka bibehålla sig i sin förra ställning.
Så länge indragningen ännu blott var
föreslagen, kämpade
småstadsrepresentanterna manligen för bibehållande af
läroverken i Grenna, Hjo, Ulricehamn,
Ronneby, Borgholm, Hedemora m. fi.,
och sedan beslutet därom väl var
fattadt, ehuru ännu ej satt i verket, gjorde
de kraftiga försök att få det upphäfdt.

Nu, då det visat sig, att återgång i
detta afseende ej längre är tänkbar,
synas de af indragningen drabbade
småstädernas invånare emellertid hafva
kommit till insikt om, att de, för att erhålla
rättvisa, måste rikta sina bemödanden
åt helt annat håll. Likställigheten med
de större städerna kunna de aldrig mera
få tillbaka, men likställighet med
landsbygden både kunna och böra de erhålla.
I stället för statsanslagen till sina gamla
småläroverk begära de nu därför samma
rätt till statsbidrag for högre folkskolor,
som enligt kungl, kungörelsen den 16
juni 1875 hittills varit
landskommunerna ensamma förbehållen.
#

Vid 1890 års riksdag gjorde de
halländska småstädernas representant,
borgmästaren A. M. Lundberg i Falkenberg,
hvad han kunde för att rädda
pedagogierna i Laholm, Falkenberg och
Kungsbacka från undergång. Då detta ej
lyckats, har han i år föreslagit, »att
riksdagen måtte dels förklara, att hvad som
är stadgadt rörande högre folkskolor på
landet skall, på sätt k. m:t äger närmare
bestämma, tillämpas jämväl beträffande
sådana städer, där icke finnes något
allmänt elementarläroverk, dels ock
bevilja med 5,000 kronor förhöjning af det
i omförmälda hänseende uti riksstaten
upptagna anslag».

Den i denna motion förekommande
begränsningen till »sådana städer, där
det icke finnes något allmänt läroverk»,
kan visserligen ur ren
ersättningssynpunkt hafva ett visst berättigande.
Stadskommunerna sins emellan skulle
härigenom blifva, åtminstone i viss mån,
likställda, enär de större skulle komma
att äga allmänna läroverk, de mindre
högre folkskolor. Ur en annan och
viktigare synpunkt skulle en dylik
begränsning emellertid vara i högsta grad
olämplig, enär det just är i de större
samhällena, som förutsättningarna för högre
folkskolor företrädesvis äro till finnandes
och behofvet af dem mest gjort sig
gällande.

Ingen dylik begränsning förekommer
heller uti den af läroverksadjunkten V.
Vahlin från Falun i samma ämne väckta
motion, hvaruti äfven häradshöfding A.
A. Lilienberg från Ronneby instämt. I
denna förträffligt motiverade motion
framhålles, att undervisningen vid de indragna

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jan 9 17:18:42 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/svlartid/1893/0131.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free