- Project Runeberg -  Svensk Läraretidning / 12:e årg. 1893 /
131

(1891-1933)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 11. (585.) 15 mars 1893 - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

N:r 11

SVENSK LÄEARETIDNING.

131

till- och afsättning. Den uppsägningstid
af tre månader, som i allmänhet
bestämdes vid småskollärarinnors tillsättning, vore
för kort och kunde ofta gifva anledning
till obehag. En talare trodde, att det skulle
lända till skolans fromma, om
småskollärarinnan erhölle en mera tryggad
ställning, därigenom att samma grunder
fastställdes för till- och afsättning af
småskolans som af folkskolans lärarepersonal.

Mötet beslöt att låta det bero vid den
förda diskussionen.

Rörande frågan om katekesens
uppställning framhölls,

att så länge denna lärobok vore framställd
i frågor och svar, skulle alla åtgärder mot en
tanklös utanläsning i detta ämne vara i det
närmaste utan resultat;

att barnen vid öfverläsningen i hemmet ofta
lärde sig endast svaren och förbiginge frågorna,
hvarigenom sammanhanget mellan de olika
lärostyckena ofta upphäfdes;

att åtskilliga auktoriteter och senast den af
regeringen tillsatta
läroboksgranskningskom-mittén uttalat den åsikten, att en lärobok, som
är framställd i frågor och svar >redan hårige-«
nom är oanvändbar i folkskolan».

Mötet uttalade som siri åsikt, att
kristen-domsufidervisningen i folkskolan skulle vinna
på, att läroboken i detta ämne
omarbetades i likhet med andra läroböcker, så
att frågeformen borttoges.

Sist togs till behandling frågan om
skolsalarnas eldning och städning, hvarvid
framhölls,

att oaktadt åtskilliga landshöfdingeämbeten
genom utslag fastställt, att hvarken skolråd
eller kyrkostämma ägde rättighet att pålägga
skolbarnen utförandet af ett sådant arbete,
församlingar ännu funnos - till och med inom
kretsens område - där man håller fast vid,
att skolbarnen själfva skola turvis verkställa
eldning och städning af skolrummen;

att det vore orimligt begära, att barn på 9
ä 14? år, som ofta hade en half mil till skolan,
skulle i köld och mörker så tidigt infinna sig
för eldningen, att afklädningsrum och skolsal
skulle kunna hinna blifva tillräckligt uppvärmda
före de andra barnens ankomst;

att små och klena barn genom att åläggas
vid städningen flytta tunga och klumpiga
långbänkar lätt kunde till följd af öfveransträngning
ådraga sig sjukdomar för lång tid;

att lärarens tid genom en sådan anordning
onödigtvis skulle tagas bort från den för
undervisningen nödvändiga förberedelsen, enär han
dagligen måste undervisa barnen i och
öfver-vaka deras utförande af dessa husliga sysslor;

att flera föräldrar finna sig missbelåtna med
en sådan anordning, och att skolläraren ofta
får mottaga uttrycken af detta missnöje.

Mötet uttalade som sin åsikt, att
skolsalarnas eldning och städning ej borde
ombesörjas af barnen utan mot särskild
ersättning utackorderas åt därtill lämplig
person - helst läraren eller lärarinnan
på stället.

Nästa möte skall hållas i Kågeröd under
sista veckan af juli månad.

Riksdagen.

Folkskollärarnes änke- och pupillkassa.

£ Den af E. Hammarlund jämte
samtliga folkskollärare i andra kammaren väckta
motionen om förbättring i de nuvarande
pensionsvillkoren i folkskollärarnes
änke-och pupillkassa förekom till afgörande i

andra kammaren sistlidne lördags afton.
Ordet begärdes först af

statsrådet G. F. Gilljam som ville meddela
kammaren, hvarför han icke på grund af
revisorernas hemställan ansett sig böra tillstyrka
k. m:t att föranstalta om en utredning af
kassans ställning. Tal-.n hade själf i sju år varit
ledamot af kassans direktion och visste då,
att hvar man ansåg kassan säker och i stånd
att fullgöra sina förpliktelser, En utredning
härom vore alltså ej behöflig. Men tal:n
kunde ej finna, att kassan vore särskildt stark.
Tre förändringar hade nämligen vidtagits, som
försvagat kassans ställning. För det första
hade de retroaktiva afgifterna borttagits. För
det andra hade genom k. kungörelsen den 12
juni 1880 folkskollärarinnorna befriats från
skyldigheten att ovillkorligen vara delägare i
kassan: denna skyldighet hade utbytts mot en
fakultativ rättighet. Betydelsen häraf för
kassan vore lätt att inse, då numera ett stort
antal folkskollärareplatser uppehölles af
lärarinnor. Slutligen hade med 1892 lägsta
delaktighetsbeloppet höjts från 600 till 700 kr.,
hvarigenom naturligtvis statsbidraget toges mera
i anspråk. Motionärerna hade hufvudsakligen
fäst sig vid revisorernas berättelse, men k.
m:t måste taga hänsyn till äfven hvad i öfrigt
framkommit Direktionen hade visserligen
tillstyrkt en utredning, men om man
uppmärksamt genomläste utlåtandet, skulle man finna,
att tillstyrkandet vore ganska svagt.
Professor Lindstedt hade väl medgifvit att ett
ka-pitalöfverskott af nära en million kronor
funnes i kassan, men han hade dock tillagt, att
resultatet vore »högeligen osäkert». Kassan
hade ännu icke kommit till sin höjdpunkt, ty
därtill räckte ej 17 år, och man kunde ej
beräkna, att utvecklingen skulle blifva densamma
hädanefter som hittills. Tal:n hade därför ej
ansett en utredning nu vara nödvändig, men
han ville medgifva, att en utredning kunde
vara nyttig. Om riksdagen härom gjorde
framställning, skulle gifvetvis k. m:t ej
underlåta att verkställa en dylik utredning. Mot
den nu ifrågasatta skrifvelsen hade tal:n ej
något egentligen att erinra utom det, att en
förhöjning af de redan fastställda pensionerna
ifrågasatts. På de af direktionen anförda
skälen fann tal:n detta betänkligt, och genom en
skrifvelse i ämnet skulle måhända önskningar
väckas, för hvilkas tillfredsställande ingen
visshet funnes.

Godsägaren G. F. Östberg hade reserverat
sig mot utskottets tillstyrkande hemställan.
Han hade nämligen ej funnit talande skäl
föreligga för påskyndandet af en höjning af
änkepensionerna. Riksdagen hade förra året
bestämt ålderdomsunderstödet för småskollärare
och småskollärarinnor till högst 150 kr., och
då funnes intet skäl att sätta pensionen för
folkskollärares änka till lägst 175 kr., såsom
motionärerna ifrågasatt. Med den föreslagna
utredningen brådskade det ej. Ju längre en
inrättning sådan som den ifrågavarande finge
fortfara, desto säkrare blefve utredningen. Det
vore fördelaktigt att nu dröja ett eller annat
år äfven på grund däraf, att man väntade ett
nytt uppslag i ordnandet af hela
pensionsväsendet. Yrkade afslag.

Öfverläraren A. F. Liljeholm fann det något
besynnerligt att från statsrådsbänken få höra,
att »kassans ställning aldrig varit särskildt
stark», oaktadt vid 1891 års slut fanns en
kapitalbehållning af nära 2 */2 mill. kronor. Af
statsrevisorernas senaste berättelse framginge,
att statsbidraget till kassan under 1891 endast
utgjort 24,2 % af inkomsterna, medan
del-ägarne bidrogo med 36,5 %; återstående 39,3
% utgjordes af räntevinst. Till jämförelse
ville tal:n nämna, att i elementarlärarnes
änke-och pupillkassa var statsbidraget 29,8 % och
delägarnes afgifter 28,9%; i civilstatens allmänna
änke- och pupillfond uppgick statsbidraget till
icke mindre än 96,2 % af inkomsterna;
del-ägarne betungades där icke med några afgifter.
Vid 1890 års slut funnos 20
folkskollärareänkor, hvilka för egen del erhöllo blott 80
kronors pension; 12 änkor erhöllo 100 kr. och

234 änkor 120 kr. Om en dylik änka finge
betala 50 kr. i hyra för en tarflig bostad, vore
lätt uträknadt, huru mycket som återstode till
kläder och föda. Hr Östbergs jämförelse
mellan småskollärarinnorna och
folkskollärareänkorna hölle icke streck. Utom de 150 kr.,
som utgingo från staten, erhölle mången
småskollärarinna ett icke, obetydligt belopp från
kommunen. En pensionsberättigad
småskollärarinna i Göteborg kunde sålunda komma i
åtnjutande af 455 kr. årligen, men en
folkskollärareänka i Göteborg finge högst 200 kr.
Medelkostnaden för hel fattigförsörjning
utgjorde för landsbygden 90 kr. och för städerna
126 kr. pr år. Ett stort antal
folkskollärareänkor hade det alltså sämre än fattighjonen.
En utredning syntes tal:n påkallad, hvadan
han yrkade bifall till utskottets hemställan.
(Hrr N. Rosengren och G. V. Svensson i
Ryda-holm instämde.)

Redaktör E. Hammarlund anmärkte till en
början gent emot hr Östberg, att en
småskollärare blott erlade 4 kr. årligen (+ 6 kr. af
skoldistriktet) för att få ett understöd af 150
kr., medan däremot hvarje folkskollärare, äfven
den ogifte, hade att årligen inbetala 23,33 kr.
till änke- och pupillkassan. Ifall
folkskollärarnes änkor skulle i förhållande till
inbetalningarna få lika mycket som småskollärarne,
blefve änkepensionen icke 175 kr., såsom
ifrågasatts af motionärerna, utan jämt dubbla
beloppet eller 350 kr. Under åren 1876-91 hade
folkskollärarne inbetalt till kassan 1,162,821
kr., men deras änkor och barn hade blott fått
uppbära 445,406 kr. - alltså ett öfverskott af
mera än 700,000 kr. I följd häraf hade
kapitalbehållningen år efter år ökats och belöpte
sig nu till 2 ’/2 mill. kr. De framställningar,
som från folkskollärarnes sida gjorts om
förbättringar i de nuvarande pensionsvillkoren,
hade hittills alltid bemötts därmed, att man
först borde låta kassan verka en del år, så att
erfarenhet kunde vinnas. Nu hade emellertid
ej blott kassans revisorer utan ock kassans
direktion samt inspektören öf^yrikets
försäkringsanstalter ställt sig på d^^^Hfda, som
ansågo en utredning önsklig. T§ffu berättigad
denna framställning om en utredning vore,
framginge för öfrigt bäst däraf, att de
beräkningar, som uppgjorts vid kassans bildande,
visat sig vara alldeles ohållbara. Man hade
utgått från det antagandet, att för hvarje
1,000-tal vid ett visst års slut befintliga delägare
under det närmast följande året skulle
tillkomma 18,5 pensionerade änkor. Emellertid hade
under de senaste åren detta tal i verkligheten
endast utgjort 9,2, d. v. s. jämt hälften af det
beräknade. Enligt de ursprungliga
beräkningarna skulle vid 1890 års slut funnits 939
pensionerade änkor, men antalet uppgick i
verkligheten blott till 383. Gifvet är, att under
sådana förhållanden ett betydligt öfverskott
uppstått i kassan, äfven om, på sätt framhölls
från statsrådsbänken, under tiden åtskilliga
förändringar vidtagits, som varit ägnade att
minska detta öfverskott.

Den förklaring, som af hr statsrådet och
chefen för ecklesiastikdepartementet lämnats
öfver anledningen till, att k. m:t icke funnit sig
böra vidtaga någon åtgärd med anledning af
revisorernas framställning, fann tal:n
tillfredsställande. Men då från statsrådsbänken gjorts
det medgifvandet, att en utredning kunde vara
nyttig, hoppades tal:n, att riksdagen - som
kunde betraktas som kassans hufvudprincipal
- skulle lämna sitt medgifvande till en dylik
utredning, hvarigenom frågan komme i ett helt
annat läge. Den enda anmärkning, som från
statsrådsbänken gjorts mot den ifrågasatta
skrifvelsen, vore den, att det ej vore lämpligt
att höja de redan bestämda pensionerna.
Härom kunde ju råda delade meningar, men i
skrifvelseförslaget hade blott ifrågasatts en
utredning af äfven denna angelägenhet. Visade
det sig efter en dylik utredning, att reformen
ej kunde genomföras, komme naturligtvis k.
m:t icke heller att härom framställa förslag för
riksdagen.

Då skrifvelseförslaget uttryckligen betonade,
att här icke ifrågasattes den ringaste ökning i
statsbidraget; då flera sakkunniga medgifvit,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Feb 4 17:44:50 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/svlartid/1893/0135.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free