- Project Runeberg -  Svensk Läraretidning / 12:e årg. 1893 /
138

(1891-1933)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 12. (586.) 22 mars 1893 - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

138

SVENSK LÄRARETIDNING.

12

mande språk. Men äfven om man utgår
från den uppfattning, att införande af tyska
språket i seminariekursen skulle medföra
väsentliga fördelar för folkskolan, bör man
icke göra ett bestämdt yrkande därpå,
utan att det först blifvit klart utredt, att
sådant låter sig verkställas. I anseende
till det helt och hållet outredda skick,
hvari denna fråga för närvarande befinner
sig, anser sig utskottet därför icke kunna
förorda, att riksdagen nu gör ett uttalande
i ämnet.

För öfrigt vill utskottet påpeka, att
ehuru den förevarande frågan behandlats
vid ett par folkskolläraremöten och där
omfattats med sympatier, den likväl icke
synes hittills blifvit föremål för något
lifligare intresse vare sig från
folkskollärarnes eller Seminarielärarnes eller från den
för folkskolefrågor intresserade
allmänhetens sida, och hämtar utskottet äfven
därifrån ett stöd för sin mening, att
motionärens yrkande icke för närvarande bör
bifallas.

Med anledning af hvad sålunda blifvit
anfördt hemställer utskottet,

att motionen icke måtte till någon

kammarens åtgärd föranleda.

Reservation

mot förestående utlåtande är afgifven af
fyra utskottsledamöter, nämligen
redaktör E. Hammarland, rektor J. Persson,
hemmansägaren E. Norman och
direktor E. A. Zotterman, hvilka ansett, att
utskottets utlåtande och förslag bort
hafva följande lydelse:

Motionären har för sitt förslag anfört
tvänne skäl. Det ena - som han för
egen del synes tillmäta största betydelsen
- går därpå ut, att folkskolans lärare och
lärarinnor borde erhålla undervisning i
tyska, på det att de sedan i sin ordning
måtte kunna meddela undervisning i detta
språk åt lärjungarna i folkskolans femte
och sjette klasser. Att detta senare
kommer att ske finner motionären vara af
högsta vikt för hela vår odling. »De tre stora
kulturfolken, Englands, Tysklands och
Frankrikes, hafva - säger han - hvar
för sig i sitt modersmål ett språk,
hvarmed de kunna sätta sig i förbindelse med
snart sagdt alla folk. De små kulturfolken
måste söka att rycka upp i deras led på
kulturens område, det enda, på hvilket
äfven de små kunna blifva stora. Att här
komma i eftertruppen är till betydlig skada.
Den starka samfärdseln, som nu råder
mellan de bildade nationerna, har så
förändrat förhållandena, att folken måste på
den andliga odlingens alla områden vara
mera vaksamma än någonsin förut. Också
är det svenska folket frikostigt i att
uppmuntra den högre undervisningen. Nu
gäller det att äfven låta den lägre
undervisningen i någon mån få rycka fram.»

Det andra af motionären anförda skälet
har han lånat ur det utlåtande,
hvarigenom andra kammarens första tillfälliga
utskott vid 1892 års lagtima riksdag
af-styrkte hans då väckta motion om
engelskans införande vid seminarierna och de

fasta folkskolorna. Efter uttalande af
den åsikten, att undervisning i främmande
språk måste anses tillhöra stadiet öfver
den egentliga folkskolan och att på grund
häraf folkskolläraren i allmänhet ej
behöfver vara kompetent att meddela
underwisning i ett sådant, framhöll nämda utskott,
att frågan, hvad seminarierna anginge,
måste ställa sig helt annorlunda, ifall
man betraktade densamma ur den.
pedagogiska fackbildningens synpunkt. Genom
att underkänna motionärens fordran
rörande engelska i folkskolan har utskottet
- heter det - »icke velat bestrida, att
det kunde vara lämpligt att införa
undervisning i ett främmande språk vid
folkskollärareseminarierna. Tvärtom tala
åtskilliga skäl för att nu, 50 år efter dessa
läroanstalters tillkomst, tänka på en dylik
utvidgning af deras lärokurs. Vid flera
utländska anstalter, som afse utbildning af
lärare för folkskolan, ingår undervisning i
ett främmande språk i lärokursen. Dock
torde därvidlag i främsta rummet tyska
språket böra förekomma, enär detta språk
är för lärarebildningen af långt större
betydelse än något annat främmande språk.
Yrkanden på införande af undervisning i
tyska språket vid
folkskollärareseminarierna hafva ock gång efter annan
framkommit inom lärarekåren i vårt land -
detta redan för tiotal år tillbaka. Till en
början kunde måhända ämnet införas som
valfritt. Ett försök vid ett af seminarierna
vore utan tvifvel på sin plats.»

Som man lätt finner äro nu anförda
skäl af helt olika natur, och de böra
därför bedömas hvart och ett för sig.

Hvad det förra angår delar utskottet
visserligen helt och hållet motionärens
åsikt, att det är på kulturens område, som
äfven de små nationerna kunna blifva stora,
och att de för detta ändamål böra låta sig
angeläget vara att ej allenast uppmuntra
den högre undervisningen, utan äfven låta
den lägre i någon mån få rycka fram.
Häraf följer emellertid ingalunda, att
utskottet skulle medgifva riktigheten af den
tanke, som synes ligga till grund för
motionärens resonnement, nämligen att nämda
framryckande skulle åstadkommas
hufvudsakligast därigenom, att ett främmande
språk, vare sig engelska eller tyska, blefve
införlifvadt med folkskolans ämneskrets.

Folkskolans höjande måste bestå i ett
allt fullkomligare utvecklande af just de
undervisningsmedel, hvilka, på samma gång
de motsvara barndomsålderns särskilda
bildningsbehof, tillika äro ägnade att
bibringa folkskolebarnen sådana kunskaper
och färdigheter, som komma dem till
väsentlig nytta i deras framtida lif. För
detta ändamål bör man i främsta rummet
tillgodose de delar af undervisningen, hvilka
äro af betydelse dels såsom underlag för
allmänt mänsklig och medborgerlig
bildning, dels såsom grundläggande
förberedelse för det praktiska arbetet. Ur ingen
af dessa båda synpunkter kan man
emellertid på folkskolans läroplan kräfva något
rum för studiet af ett främmande språk.
Detta skulle blott göra intrång på hvad

som här måste anses långt viktigare.
Folkskolans undervisningstid är knapp. Man
måste därför begränsa sig till sådana
ämnen, som äro nödvändiga, samt vinnlägga
sig om, att undervisningen i dessa måtte
blifva så grundlig, att den gifver håg och
förmåga för vidare studier äfven efter den
korta folkskoletidens slut.

Häremot skulle visserligen från
motionärens ståndpunkt kunna invändas, att det
dock gifves åtskilliga större handels- och
industriorter, där undervisning i ett
främmande språk skulle vara af vikt för ett
ganska betydligt antal af folkskolans mera
försigkomna lärjungar. Om på sådana
orter folkskoleväsendet är så fullständigt
utveckladt, att barnen få genomgå icke
allenast de vanliga båda småskoleklasserna
och de därpå följande fyra
folkskoleklasserna, utan efter dem ännu en femte och
en sjette folkskoleklass (»högre folkskola»),
då k*an det utan tvifvel anses lämpligt,
att i dessa senare meddelas undervisning
äfven i ett främmande språk, och i så
fall böra vederbörande lärare vara härtill
kompetenta. Men dylika orter utgöra
ytterst sällsynta undantag, och att staten
endast rned hänsyn till deras behof af
språkkunniga folkskollärare skulle företaga
en ombildning af sitt seminarieväsende,
innebär tydligen ett allt för öfverdrifvit
anspråk.

Utskottet har alltså icke kunnat biträda
det skäl för motionärens förslag, som skulle
ligga däri, att läsning af ett främmande
språk borde införas i folkskolans femte
och sjette klass.

Helt annorlunda gestaltar sig frågan, om
man, i likhet med andra kammarens första
tillfälliga utskott vid 1892 års lagtima
riksdag, betraktar densamma med afseende på
dess betydelse för lärarebildningen.

Ur denna synpunkt har den ock blifvit
betraktad af de personer den närmast rör,
seminarielärarne och folkskollärarne.
Såsom nämda utskott antydt, har den sedan
lång tid tillbaka varit behandlad vid
läraremötena och inom den pedagogiska
pressen. Senast har den under föregående år
varit föremål för liflig och mångsidig
diskussion vid två talrikt besökta möten,
nämligen Hernösands stifts allmänna
folkskolläraremöte i Hernösand den 18-20 juni
samt Lunds stifts tjugufjärde allmänna
folkskolläraremöte i Malmö den 3, 4 och
5 augusti, af hvilka det förra räknade 283
! och det andra 709 deltagare.

Vid Hernösandsmötet inleddes
öfverläggningen af en seminarieadjunkt och
afslutades genom antagande af ett utaf en
seminarier ektor formuleradt uttalande, så
lydande:

Mötet anser, att det tyska språket först bör
på försök införas i ett par seminarier, utan att
antalet lärotimmar på lärorummet dock
därigenom förökas, och att sedan, om de gjorda
försöken utfalla lyckligt, detta språk bör göras
obligatoriskt för eleverna i samtliga
folkskollärare- och lärarinneseminarier.

Mötet i Malmö, där såväl
inledningsföredrag som resolutionsförslag voro af
folkskollärare, gjorde följande uttalande;

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Jan 21 21:05:50 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/svlartid/1893/0142.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free