Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 12. (586.) 22 mars 1893 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:r%
SVENSK LÄRARETIDNING.
139
Mötet anser, under förutsättning att icke
seminariekursen förlänges, att tyska språket bör
införas såsom valfritt undervisningsämne vid
våra folkskollärareseminarier, hufvudsakligen
för att sätta läraren i tillfälle att bättre följa
med utlandets pedagogiska litteratur,
hvarigenom han skulle kunna blifva såväl en bättre
uppfostrare som en skickligare undervisare.
De skäl för dessa och liknande
uttalanden, som blifvit anförda, äro i
hufvudsak följande.
Folkskollärarens bildning omfattar tcå
väsentligen skilda grupper af ämnen. Ur
den ena hämtar han stoffet för sin
undervisning, ur den andra insikt om lämpligaste
sättet för dess meddelande. Till den förra
gruppen höra sådana ämnen som
religionskunskap, modersmålet, historia, geografi,
naturkunnighet med flera, hvilkas innehåll
läraren har att i passande urval och form
bibringa sina lärjungar. Till den senare
gruppen åter höra sådana ämnen som
själslära, uppfostringslära och
undervisningslära, i hvilka läraren måste vara
hemmastadd, ej emedan han sedan skall
undervisa i dessa vetenskaper, utan emedan
han genom dem kommer till klarare
kännedom om barnets beskaffenhet samt det
naturligaste sättet för dess handledning
och undervisning. De förra ämnena äro
gemensamma för alla bildade människor.
De senare däremot äro utmärkande för
läraren såsom yrkesman; insikterna i dem
utgöra hans speciella fackbi/dning, och det
är för deras skull, som
lärarebildningsanstalterna, seminarierna, egentligen äro till.
I samma mån som det gamla
mekaniska undervisningssättet blifvit utdömdt,
i samma mån hafva ock folkskollärarne
kommit till medvetande om
nödvändigheten af själfständigt bedrifna stadier i dessa
yrkesämnen. Visserligen hafva de på
seminarierna fått genomgå vissa kurser
häruti. Men det ligger i sakens natur, att
sistnämda kurser endast kunnat utgöra
förberedande begynnelser. Själslära,
uppfostringslära och undervisningslära kunna
nämligen lika litet som andra
erfarenhetsvetenskaper inhämtas på förhand genom läxor;
de måste till sin väsentliga del studeras
genom fortgående litteraturläsning hand i |
hand med den praktiska yrkesverksam- !
heten.
Under nu rådande förhållanden är emel- |
lertid en dylik fortgående litteraturläsning j
i vårt land icke möjlig utan kännedom om |
något främmande språk. Vårt eget lands
pedagogiska litteratur är nämligen mycket
fattig, och den måste så vara, emedan den
ännu ej uppbäres af en nog talrik och
köpstark läsekrets. Äfven om härtill
lägges hvad Finlands, Norges och Danmarks
bokvärld på samma område har att bjuda,
kvarstår emellertid det sakförhållandet, att
ingen af uppfostringskonstens främste
skrifvit på skandinaviskt tungomål, och att man
för att finna det värdefullaste och
lärorikaste måste gå till de tre stora
kulturspråken: tyska, franska och engelska. Att
i rent språkligt eller allmänt praktiskt eller
litterärt hänseende träffa ett val mellan
dessa tre kan vara kinkigt nog, men skall
valet ske ur strängt pedagogisk synpunkt,
måste det utan tvifvel falla på tyskan, enär
detta språk på ifrågavarande område har
att uppvisa dels de största original
författarne, dels den fullständigaste
öfversätt-ningslilteraturen.
På grund häraf har ock bland
folkskollärarne den önskan gjort sig allt mera
gällande, att Tysklands pedagogiska litteratur
måtte blifva dem tillgänglig. Ganska många
hafva ock på egen hand skaffat sig den
härför nödiga språkfärdigheten. För
sådana lärare och lärarinnor, som äro
anställda i de större städerna, har detta varit
jämförelsevis mindre svårt, i synnerhet
sedan på lärarekårens eget initiativ och
hufvudsakligen genom dess bemödanden
frivilliga fortbildningskurser blifvit i
åtskilliga af dessa städer inrättade. För det
stora flertalet, och särskildt för
landsbygdens lärare, stå emellertid dylika tillfällen
icke till buds. De hafva visserligen ej
sällan ganska godt om tid och skulle
därför mycket väl genom själfstudier kunna
förkofra sig i ämnet, blott de på
seminariet erhållit någon handledning i de första
grunderna. Men utan all hjälp, öfverlåtna
endast åt sig själfva, kunna de svårligen
reda sig därmed.
Såsom af allt detta framgår skulle
tyskan vid seminarierna icke läsas i
hufvudsakligen språkligt syfte, ehuru det säger
sig själft, att studiet däraf skulle i hög
grad främja insikten och färdigheten äfven
i modersmålet. Seminarie-eleverna skulle
icke behöfva lära tala och skrifva tyska,
ej heller intränga något djupare i dess
grammatiska byggnad eller tillägna sig
något mångsidigare eller vidsträcktare
ordförråd. Syftet vore blott att låta dem
inhämta så mycket, att de vid seminarie- j
tidens slut kunde tillgodogöra sig
innehållet af ett lättare pedagogiskt arbete och
sedan vore i stånd att på egen hand gå
vidare framåt.
Vid yrkandet på tyskans införande vid
seminarierna har man städse förutsatt, att
detta hvarken skulle kräfva någon
utvidgning af seminarierna med hänsyn till
kursens längd eller lärarnes antal, ej heller
vålla någon ökad arbetsbörda för eleverna, j
Redan den nuvarande fyraåriga seminarie- j
kursen (hvilken i ogynsamma fall kan svälla
ut till fem-åtta-årig) anses af många
lärare väl lång, och hvarje åtgärd, som
bi-droge till dess ytterligare förlängande, skulle
helt visst framkalla allmän misstämning
hos de merendels fattiga ynglingar, som
härigenom skulle få sin anställning
uppskjuten och summan af sina studieskulder
ökad. Klart är visserligen, att i samma
mån folkupplysningen stiger, i samma mån
skola ock krafven på folkskolläraren ökas.
Men dessa kraf har man tänkt sig
tillfredsställda dels genom frivilliga
fortbildningskurser,, dels genom höjande af de
nuvarande fordringarna för inträde i
seminariets första klass, alls icke genom
upprättande af en femte sådan. För införandet
af tyska vore en dylik utvidgning på intet
sätt behöflig.
Erfarenheten från de land, där ett
främmande språk ingår såsom valfritt eller
obligatoriskt läroämne vid seminarierna
(England, Frankrike, Preussen, Baden,,
Wurtemberg, Schweiz,, Österrike, Ungarn,
Holland, Portugal m. fl.), visar tydligt, att
2 timmar i veckan under de tre senare
seminarieåren äro fullt tillräckliga för
vinnande af den grundläggande
språkfärdighet, som här är ifrågasatt. De nuvarande
lärotimmarnas antal behöfde för detta
ändamål icke Ökas med en enda. De rent
språkliga öfningarna, hvilka borde
inskränkas till det strängt nödvändiga, kunde
nämligen med stor fördel ansluta sig till
studiet af svenska språkläran, hvilken enligt
nu gällande bestämmelser skall i andra
seminarieklassen »fullständigare genomgås»,
i tredje »ytterligare inskärpas» och i fjärde
»afslutas». Sorn svenska språket i andra
klassen har sig tilldelade 5 timmar, i tredje
likaledes 5 och i fjärde 4, skulle det lätt
kunna afstå minst l timme i veckan åt
tyskan, helst det härigenom själft skulle
vinna, icke förlora. Lektyren åter,
hvilken borde betraktas såsom hufvudsak och
så fort som möjligt fortskrida till
genomgående under lärarens ledning af valda
stycken ur de stora pedagogiska författarne,
tillhör på grund af sin natur ämnet
»pedagogik och metodik»,, hvilket har åt sig
anslagna 2 timmar i andra klassen, 3
timmar i tredje och o timmar i fjärde.
Uppenbart är, att äfven detta ämne skulle
vinna, ifall läsningen af själfva
originalverken finge undantränga inpluggandet af
ett eller annat hemmagjordt kompendium.
Önskligt vore visserligen, att någon
lättnad i hemarbetet för åtskilliga af de
öfriga undervisningsämnena samtidigt blefve
beredd. Men bland dern, som något känna
förhållandena vid våra seminarier, torde
knappast mer än en mening råda därom,
att en mycket betydande inskränkning af
läxläsningsarbetet där kan ske, och att en
sådan icke i minsta mån skulle lända det
verkliga bildningsresultatet och den
verkliga läraredugligheten till skada.
Utskottet har icke kunnat undgå att
finna detta från Seminarielärarnes och
folkskollärarnes sida framställda samt nu af
motionären upptagna önskemål i hög grad
beaktansvärdt. I olikhet med motionären
tror dock utskottet, att det nya läroämnet
icke bör med ens införas vid rikets
samtliga seminarier, utan att med detsamma
helst bör förfaras på ungefärligen samma
sätt som förut med slöjdundervisningen,
d. v. s. att förändringen bör ske steg för
steg. Till en början borde det därför
införas på försök vid ett par seminarier, ett
manligt och ett kvinnligt, på det man måtte
erhålla någon praktisk erfarenhet om
lämpligaste anordningssättet, innan man
fort-ginge vidare på den beträdda vägen.
Huruvida deltagandet i förevarande
undervisning borde göras valfritt (såsom i
England, Frankrike, Preussen, Baden,
Wurtemberg, Österrike) eller obligatoriskt
(såsom i Ungarn, Schweiz, Holland, Portugal)
har varit en omtvistad fråga. Goda skäl
hafva anförts för båda yrkandena, för det
förra mest från folkskollärarnes sida, för
det senare mest från Seminarielärarnes,
och utskottet vill därför lämna den sidan
af saken oafgjord.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
