Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- N:r 13. (587.) 29 mars 1893
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:r 13
SVENSK LÄRARETIDNING.
151
gjuta i barnasjälen en väckande lifgifvande
ande och att den sålunda verkat i hög grad
betydelsefullt till sedlighetens befrämjande.–––
Meningarna äro mera delade beträffande
folkskolans förmåga att bibringa skolbarnen håg
och lust till rent kroppsligt arbete.
Anledningen till att ej samma håg som förr till rent
kroppsligt arbete förefinnes hos vår uppväxande
ungdom måste sökas på flera håll, och det
vore enligt min tanke orätt att kasta hela
skulden eller en stor del däraf på folkskolan. Men
att skolbildningen har en viss skuld därtill
kan väl knappast förnekas, och vi skolmän äro
skyldige att med stränghet nagelfara med vår
verksamhet för att se till, i hvad mån den kan
ge anledning till, att det gröfre kroppsarbetet
missaktas. Vi böra noga ransaka vårt
skolsystem för att söka utforska i hvad mån det
kan vara felaktigt. - - Jag anser för visso,
att den, som fått en viss fond af kunskaper
och förståndsupplysning, måste under för öfrigt
lika förhållanden äga större arbetsduglighet äri
den alldeles okunnige.»
Sin och folkhögskolans ställning till
folkskolläraren och folkskolan angaf H. vid
samma tillfälle på följande sätt:
»Jag betraktar mig nästan som solidarisk med
folkskolans lärare. Jag kan, tyckes mig, med
goda skäl säga vi lärare i stället för / lärare,
ty folkhögskola och folkskola äro i grund
och botten ej till arten skilda ting. De äro
det på sin höjd till graden. Själf besjälas jag
af de innerligaste sympatier för folkskolans
lärare, hvilka ha den höga och svåra
uppgiften att arbeta på det uppväxande släktets
utbildning till goda, ädla och samhällsnyttiga
människor.»
Sedan flera år tillbaka tillhör d:r H.
Lunds kretsförening af Sveriges allmänna
folkskollärareförening. Vid ett par tillfällen
har kretsföreningen haft sina möten på
Hvilan, då H. hållit föredrag, den ena gången
om Kristen Köld och den andra gången
om Oberlin. I flera af stiftets
folkskolläraremöten har han deltagit och alltid varit
en gärna hörd talare.
Utom de talrika föredrag H. hållit på
Hvilan, som varit beräknade för
allmänheten och af den blifvit flitigt besökta, har
han såväl i Malmö föreläsningsförening som
i Lunds arbetareinstitut hållit populärt
vetenskapliga föreläsningar i geologi. H.
är en mycket omtyckt föreläsare såväl för
sitt enkla okonstlade framställningssätt som
för den hjärtlighet, hvilken präglar hans
uttryck. Mellan honom och åhörarne råder
ett samförstånd och en växelverkan, som
äro ovanliga.
Förhållandet mellan d:r H. och hans
elever har alltid varit det bästa. Gärna
komma de forna lärjungarna tillbaka till
Hvilan. Vid terminsafslutningarna eller då
föredrag, afsedda för allmänheten, hållas,
synas de där i stort antal.
H. har företagit flera studieresor i
Skandinavien och Tyskland i geologiskt och
botaniskt syfte. Resultatet af dessa är
fram-ställdt i flera tryckta arbeten. För
afhandlingen »Om strandlinjens förskjutning
å Sveriges kuster» erhöll H. Vallmarkska
priset af Vetenskapsakademien. Af H:s
geologiska arbeten är hans »Läran om
jorden» mest bekant. H., som en tid var
lärare vid Alnarps landtbruksinstitut, har
skrifvit flera uppsatser om landtbruk. Af
»Skånska trädgårdsföreningen» är han en
verksam medlem.
D:r H. lefver ett lyckligt familjelif med
sin maka fru Hedvig Holmström, som
jämte sin man tager aktiv del i
undervisningen vid den kvinnliga folkhögskolan.
Det är henne och Hvilans folkhögskola vi
kunna tacka för att de skånska
allmoge-väfnaderna åter kommit till sin rätt och
blifvit allmänna. Fru H. har särskildt
intresserat sig för den kvinnliga slöjden och
i skoltidskrifter fört dess talan.
*
Ända från första början har svenska
folkhögskolan stått i liflig förbindelse med
de öfriga nordiska ländernas folkhögskolor
mest genom d:r H. och Hvilans
folkhögskola. Det tredje nordiska
folkhögskolemötet, det första af detta slag, som ägde
rum på svensk botten, hölls å Hvilan år
1890. Trots denna lifliga beröring har
dock folkhögskolan i vårt land fått behålla
den praktiska karaktär, som från början
präglade henne, och stått utanför de
politiska partistriderna. Att så skett torde i
icke ringa mån vara d:r H:s förtjänst. På
Hvilan under hans ledning ha flera af våra
folkhögskoleföreståndare börjat sin
lärareverksamhet. En gymnasialprofessor Fr.
Stultz från Karlsruhe, hvilken för ett par
år sedan uppehöll sig en längre tid i
Sverige för att studera dess skolväsen, besökte
äfven Hvilan. På min fråga, hvilket
intryck han fått af d:r Holmström, erhöll jag
svaret: »Han är född pedagog.»
*
D:r Holmström kan se tillbaka på en med
välsignelse krönt lifsgärning. Ännu har
han sin mannaålders arbetslust och kraft
i behåll, hvarför vi hoppas - en
förhoppning, som säkert delas af alla våra
folkupplysningsvänner - att det må honom
förunnas ännu i många år fortsätta det
upplysnings- och uppfostringsarbete, han
nu med framgång i 25 år utfört i
folkhögskolans tjänst. Nils Lundahl.
Ingen tyska denna Rang.
Vi meddelade i föregående nummer
det utlåtande, hvarigenom andra
kammarens första tillfälliga utskott afstyrkt hr
Chr. Biilows motion om tyska språkets
upptagande som obligatoriskt läroämne
vid rikets folkskollärareseminarier,
äfvensom den reservation, hvarigenom
utskottets mindretal föreslagit tyska språkets
införande på försök vid ett par af
seminarierna, dock utan att dessas kurs
därigenom förlängdes.
Sedan dess har - på sätt här längre
fram i vår riksdagsafdelning närmare
om-förmäles - andra kammaren vid sitt i
fredags hållna sammanträde bifallit
utskottets hemställan, och frågan är
sålunda för denna gång fallen.
Att så skulle gå var icke oväntadt.
Förslaget var nytt (i fjor gällde motionen
som bekant icke tyskan, utan engelskan),
och det hade såsom sådant att kämpa
med alla de svårigheter, som i vår
riksdag ständigt ställa sig i vägen för det
nya. Vidare hade det emot sig den
inom litterära kretsar allmänna
obenägenheten mot tyskans stilistiskt-språkliga
lyten (dess tämligen vanliga oklarhet och
tungroddhet m. m.), äfvensom den
afsmak för tysk pedagogik, som blifvit en
naturlig följd däraf, att det nästan
uteslutande varit de reaktionära
strömningarna inom denna pedagogik, som i vårt
land kommit till heders och erhållit de
officiella myndigheternas hallstämpel.
Ett ännu mäktigare hinder utgjorde
emellertid den farhåga för kostnaderna, som
genom de under senaste tiden beslutade
stora statsutgifterna blifvit stegrad till
det yttersta. Det är i synnerhet
kulturändamålen och särskildt
folkundervisningen, som härvidlag måste komma att
sitta emellan. Det hjälpte ej, att
reformens vänner tydligt visade möjligheten
af densammas genomförande utan ökade
utgifter; man vädrade i alla fall sådana
på långt håll, och man satte därför mot
hela saken sitt kategoriska: »jag tror
vi dröjer».
Det kan ej nekas, att motionären själf
i viss mån bidrog till frammanande af
detta motstånd. Han begick nämligen
den taktiska o försiktigheten att söka
stödja reservanternas förslag med det
skälet, att tyska borde läsas i själfva
folkskolan, och att folkskollärarne på
grund häraf borde vara hemmastadda i
detsamma. Detta skäl var - såsom af
reservationen framgår - för ändamålet
alldeles obehöfligt, och det kunde, sådana
förhållandena nu äro, endast väcka
misstro mot hela förslaget såsom i sina
konsekvenser ledande till dryga
kostnader.
Om det, trots allt detta, ännu vid början
af ärendets behandling fanns någon
utsikt att få andra kammarens understöd
för ifrågavarande, från
folkskollärarekåren framställda önskemål, så försvann
naturligtvis denna utsikt helt och hållet,
då det under diskussionens lopp till
allmän öfverraskning visade sig, att nämda
kårs egna representanter inom kammaren
icke voro ense. Mången kammarledamot,
som förut funnit frågan ganska enkel,
måste härigenom komma på den tanken,
att den behöfde bättre begrundas och
utredas af dem den närmast rörde, innan
den på allvar droges inför statsmakternas
pröfning.
Att förslaget om införande af ett
främmande språk vid seminarierna mycket
nära sammanhänger med förslaget om
upprättande af Öfverbyggnader på
folkskolan är alldeles uppenbart. Mången,
som eljest ej skulle varit någon särdeles
varm vän af det förra, torde i själfva
verket hafva blifvit det, emedan han
funnit det utgöra en nödvändig
förutsättning för genomförandet af det senare.
Så länge ifrågavarande ämne fattas i
seminarieundervisningen, skall hvarje vän
af den högre folkskolans pånyttfödelse
ständigt mötas af den invändningen:
»Men hvar skall man få lärare, hvilka
kunna meddela den undervisning i
främmande språk, som i dessa högre
folkskolor bör förekomma? Eller är det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Tue Dec 12 00:38:01 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/svlartid/1893/0155.html
