- Project Runeberg -  Svensk Läraretidning / 12:e årg. 1893 /
155

(1891-1933)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 13. (587.) 29 mars 1893 - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

SVENSK LÄRARETIDNING.

155

Godsägaren G. F. Östberg skulle ej haft något
emot förslaget, om han trott, att ämnet ej
komme att kräfva mera tid än den af
reservanterna angifna, och att någon skadlig
inskränkning i andra ämnen ej behöfde
ifrågakomma. För sin del befarade han dock
motsatsen. Hvad den tyska pedagogiska
litteraturen anginge, så kunde den ju göras
tillgänglig genom öfversättningar. Reservanterna hade
invändt, att dessa ej skulle uppbäras af en
tillräckligt stor köpkrets, men icke heller de
tyska originalarbetena kunde ju i Sverige
påräkna så särdeles många läsare. Frågan vore
outredd och för tidigt väckt. Yrkade bifall till
utskottets hemställan. (Folkskolläraren G. V.
Svensson i Rydaholm instämde.)

Hr Joh. Petersson i Boestad trodde, att äfven
om folkskollärarne skulle kunna lära sig
någorlunda »det tyska modersmålet», så vore de
tyska författarne nog i alla fall för »hårdlästa»
för dem; de skulle visserligen en liten tid
känna nyhetens behag vid att kunna pladdra
litet tyska, men då detta blott skulle skada
deras färdighet i svenska språket, hvilket de
först och främst måste inhämta, så borde
"förslaget afslås.

Redaktör Chr. Bulow påpekade, hurusom, i
och med den nyare tidens hastigt utvecklade
samfärdsförhållanden, de flesta nationer
skyndat att så allmänt som möjligt tillägna sig
kunskap i det eller de kulturspråk, hvilka
ansetts för dem vara af största nytta. Men vi
svenskar stode ännu kvar och väntade, låtande
insikten i främmande språk vara enbart en
öfverklasskunskap. Språkkännedom vore dock
något, som gifvet borde tillhöra den allmänt
medborgerliga bildningen, något som vore
nyttigt ej blott i andligt utan äfven i rent
ekonomiskt afseende. Man hade sagt, att det ej
funnes tid för ett främmande språk vid
seminarierna. Men talaren vore öfvertygad, att
tiden mycket väl skulle räcka till, ifall man
inskränkte den myckna läxläsningen.
Folkskolläraren borde vara i stånd att äfven i detta
afseende gagna folkbildningen. Kunde han
tyska, funnes det nog alltid i hvarje socken
några barn, som han finge läsa litet extra
med. Lärarne önskade ju äfven ganska
allmänt en sådan undervisning, och det föreföllo
då eget, om allmogens representanter i denna
kammare skulle sätta sig emot ett förslag,
som ginge ut på att höja den allmänna
bildningen. Skulle vi verkligen i Sverige allt
framgent ha en hel lärarekår, som ej kände ett
enda af de stora kulturspråken?

Öfverläraren Ä. F. Liljeholm ansåg frågan för
tidigt väckt. Meningarna om förslaget vore
ganska delade, såväl bland seminarielärarne
som bland folkskollärarne. Tiden vid
seminarierna vore redan förut tillräckligt upptagen,
och tyska språkets införande såsom läroämne
där skulle ej hafva någon praktisk betydelse.
För sin del ville talaren icke vara med om
främmande språk vid seminarierna, förrän
man erhållit en sådan öfverbyggnad på
folkskolan, som man nu allt mera allmänt börjat
önska. I en dylik öfverbyggnad, motsvarande
folkskolans 5:te och 6:te klasser, borde barnen
få läsa främmande språk, och af denna orsak
borde äfven lärarne vara kompetenta att
undervisa häruti. Då ifrågavarande Öfverbyggnader
på folkskolan kommit till stånd, borde ett par
af våra seminarier omorganiseras till högre
bildningsanstalter för folkskollärare, och för
dem, som här önskade aflägga en högre
lärareexamen, borde främmande språk vara valfritt
läroämne. För närvarande vore emellertid
intet beslut fattadt om upprättande af sådana
Öfverbyggnader på folkskolan, insikt i tyska
språket vore alltså för folkskolläraren ej nödig,
och talaren yrkade därför bifall till utskottets
afstyrkande hemställan.

Lektor N. Linder sympatiserade med förslagets
syfte, men hyste betänkligheter mot detsamma
i dess föreliggande form. Först och främst
borde ämnet göras valfritt, hvarigenom
möjligheten af öfveransträngning förebyggdes. Vidare
vore tyskan ingalunda det lämpligaste språket,
utan snarare franskan. Under de tider, då vårt

modersmål påverkats af franskan, hade det
nämligen artat sig väl och vunnit i klarhet,
tydlighet och elegans, medan däremot såväl
tyska som latin verkat i motsatt riktning.
Valet mellan tyska och franska borde åtminstone
lämnas fritt. Talaren ville emellertid ej göra
något yrkande.

Redaktör £. Hammarlund bemötte
invändningen, att frågan skulle blifvit för tidigt väckt.
Den vore likväl gammal nog, och i fjor hade
vederbörande utskott utan meningsskiljaktighet
uttalat sig till förmån för saken. De, som
uppträdt däremot, hade nästan uteslutande
fästat sig vid motionärens ursprungliga
motivering och förslag, till hvilka ju dock ingen nu
yrkat bifall. Reservanterna hade önskat bereda
folkskollärarne någon kunskap i tyska, ej för
att göra dem kompetenta till att undervisa i
detta ämne i folkskolan, utan för att bereda
dem tillträde till den facklitteratur, som de alla
utan undantag kunde hafva nytta af, men
hvarpå vårt eget språk vore så sorgligt fattig.
De hade vidare önskat ämnets införande på
försök vid ett par seminarier och detta endast
under det uttryckliga förbehåll, att
seminariekursen ej finge utvidgas eller kostnaderna ökas.
Detta reservanternas förslag öfverensstämde
fullkomligt med hvad såväl folkskollärare som
seminarielärare uttalat vid ett par större
möten förra sommaren. Den bästa »utredning»
af frågan, som kunde åstadkommas, vore väl
just praktiska försök i den riktning
reservanterna föreslagit. Det hade sagts, att det
åsyftade målet kunde vinnas genom öfversättningar.
Ja, detta vore lätt sagdt, men icke så lätt gjordt.
Öfversättningar vore inskränkta till den svenska
köpkretsen, deras pris måste därför sättas
jämförelsevis högt, och förläggarne kunde af dem
svårligen påräkna någon egentlig vinst. Helt
annat vore förhållandet med de tyska
förläggarne, som ägde en så ofantlig publik, och för
hvilka de svenska läsarne blott utgjorde ett
oberäknadt plus. Tydligt vore ock, att blott
en ringa del kunde komma att öfversättas,
hvadan den pedagogiska litteratur, inom
hvilken de svenska lärarne finge välja, blefve
mycket inskränkt. Det hade ansetts nödigt, att de
tyska, franska och engelska folkskollärarne
finge i seminarierna läsa ett främmande språk -
huru mycket mera vore då detta behöfligt för de
svenska skollärarne! Då ett försök, på sätt
reservanterna föreslagit, endast kunde vara till
gagn för folkbildningen, och då detta kunde
göras utan ringaste utgifter för staten och utan
olägenheter för den nuvarande
seminariebildningen, hemställde talaren om bifall till
reservationen.

Hr Chr. Bulow replikerade talaren på
Göteborgsbänken, hvars anförande syntes visa, att
han hvarken tagit kännedom om
reservanternas hemställan eller om deras motiv.

Hr And. Göransson i Åsen ställde sig i ett
längre föredrag fientlig mot hela förslaget.
Reservanterna hade betraktat saken från den
pedagogiska sidan, men minst lika viktig vore
den ekonomiska. Man hade visserligen sökt
göra troligt, att inga ökade lärarekrafter skulle
behöfvas och ingen förlängning af
seminariekursen ifrågasättas. Men dessa löften vore ej
att lita på. Komme skrifvelsen till stånd, så
blefve det allt svårt att ålägga seminarielärarne
det nya ämnet utan extra ersättning. Man
hade ju för någon tid sedan fått ett fjärde
seminarieår, och nu skulle nog till detta förr
eller senare komma att läggas ett femte.
Följden häraf kunde endast blifva pretentioner på
ökade löner, hvilka pretentioner dock vore
omöjliga att uppfylla. Kostnaderna för
folkskoleväsendet hade hunnit den höjd, att
kommunerna dignade därunder; det vore nu tid
att säga stopp. Här hade ordats"] om
folkskolans tillökande med en femte och en sjette
årsklass. Häremot ville talaren på det
bestämdaste opponera sig. Följden skulle blott
blifva, att barnen finge olust till allt arbete.
Man hade från folkhögskolorna exempel på
elever, som genom den undervisning de
erhållit, fått den föreställningen, att de stode
öfver sina likar.

Hr N. Petersson i Runtorp ville om denna
sak blott säga: jag tror vi dröjer. (Munterhet.)
Huru oskyldigt det än kunde låta med det där
»försöket», så skulle nog inte lång tid förgå,
innan undervisningen i tyska blefve
obligatorisk, och detta vore icke bra, ty dels blefve
det kostsamt, dels funnes det andra ämnen,
som bättre förtjänade läsas t. ex. hälsolära
o. d. För öfrigt funnes det ännu ett skäl att
gifva sig litet till tåls: i vår upplysta tid, då
allt går så fort, torde det icke dröja så länge,
innan vi få det där mycket omtalade
världsspråket. (Munterhet.) Till dess kunde vi vänta.

Hr Aug. Henricsson i Karlslund protesterade
mot hr Göranssons obefogade beskyllning mot
folkhögskolorna samt framhöll, att den nu
föreslagna lilla reformen skulle i sin mån främja
det stora önskemålet att få folkskolan
utvecklad till bottenskola för de högre läroverken.

Hr Göransson replikerade den föregående
talaren, hvarefter diskussionen förklarades
slutad. Utskottets afstyrkande hemställan
bifölls af kammaren utan votering.

Latinskrifningen.

Med anledning af lektor P. Valdenströms
motion har andra kammarens första
tillfälliga utskott tillstyrkt, »att riksdagen i
skrifvelse anhåller, att k. m:t täcktes med
afseende på undervisningen vid de allmänna
läroverken vidtaga sådana anordningar, att
latinskrifning icke må åläggas lärjungarna
på annan tid än de åt undervisningen i
latin anslagna lärotimmarna, och att i
sammanhang därmed det skriftliga
öfversätl-ningsprofvet från svenska till latin i
mogenhetsexamen må bortfalla».

Möten mellan skolråd

och lärarepersonal.

(Meddelanden till Svensk Läraretidning.)

/. Harg, Östg.: De närvarande beslöto, att
understöd i form af mat skulle tilldelas 34
behöfvande skolbarn. Hvarje sådant barn i
folkskolan skulle erhålla understöd motsvarande
8 kr. och i småskolan 10 kr. Då tillgångarna
äro små och de behöfvandes antal stort, måste
bespisningen bli mycket enklare än förut.
Kostnaden för hvarje portion beräknades till
omkring 10 öre. För anskaffande af skodon åt
de mest behöfvande beslöt man att anordna
en enkel fest. Därefter diskuterades frågan:
»Hvilken är den ålder, fore hvilken barnet icke
bör befrias från skolundervisning, vare sig
denna meddelas i hemmet eller i skolan?»
Såsom svar enades man om följande: »Ehuru
barnen ganska mycket kunna användas till
kroppsarbete i hemmen, är dock deras rätta
verkningsplats i skolan till minst 12 års
ålder, tillkommande det dock skolrådet att efter
sig företeende omständigheter härifrån göra
undantag.» Slutligen öfverlades om
kristendomsundervisningen samt om undervisningen
rörande de rusgifvande ämnena.

Österplana, Skbg: Vid sammanträde den 13
d:s beslöts att inköpa nödiga läse- och
läroböcker, att sälja utsliten materiel, samt att
skollokalens skurning och städning skulle
verkställas af särskild person på församlingens
bekostnad.

Lilla Malma, Södm.: Lärarnes framställning
om inköp af behöflig materiel och anskaffande
af skåp till materielens förvaring bifölls. På
skolkassans bekostnad skola hädanefter
läroböcker gratis tillhandahållas fattiga skolbarn.
Hittills hafva sådana erhållits från skolans
förråd såsom lån. Slutligen beslöts, att samma
läro- och läseböcker skulle användas i samtliga
distriktets skolor. Följande skola nu
försöksvis införas: Norlén-Lundgrens biblisk historia,
J. J. Dalströms språklära, Bäckman-Svensks

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Jan 21 21:05:50 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/svlartid/1893/0159.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free