Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 14. (588.) 5 april 1893 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:r 14
SVENSK LÄRARETIDNING-
169
tanke på ämnets införande. Att så mycket
som möjligt utan skada för själfva saken
nedbringa kostnaderna för materielen måste
därför vara ett hufvudvillkor för framgången.
Det är ock i sådant syfte, som ofvannämda
arbete blifvit utgifvet. Det utgör ett
sammandrag af författarens tidigare utgifna
»Lärokurs i linearritning för
folkundervisningsanstalter», på samma gång det
närmast är afsedt såsom vägledning vid
linear-ritningars utförande med blyerts. Genom
denna anordning kommer priset å
rit-materielen att i ej ringa grad sänkas. Att
de föreliggande öfningarna lika väl kunna
utföras med tusch och cinnober är en
själf klar sak.
Boken omfattar 16 planscher, af hvilka
de 5 första innehålla ett urval af exempel
på plana geometriska konstruktioner. De
följande planscherna innehålla öfningar för
afbildning af verkliga föremål i två eller
tre olika plan. Urvalet af dessa exempel
är sådant, att inom den trånga ramen af
11 planscher upptagits så många olikartade
formexempel, att med genomgåendet af
dessa är inhämtad en så mångsidig kurs,
som i allmänhet kan komma till
användning i det praktiska lifvet. I texten lämnas
dels beskrifning på de olika
konstruktionerna och dels allmänna anvisningar om
ritningars utförande, om ritmaterielen samt
om lämpliga tillämpningsöfningar. En i
dylika arbeten mera sällan beaktad sak är
croquisteckningen eller det på fri hand
utförda mera flyktiga utkastet till en
ritning med påskrifna mått. Att exempel på
detta slag af teckning jämte tillhörande
text förekommer i boken, är en så mycket
större förtjänst, som just detta sätt att
förberedande teckna af ett föremål
reducerar svårigheterna till ett sådant minimum,
att ingen bör stå handfallen inför mötande
uppgifter. Om nu till det anförda lägges,
att planscherna äro utförda med
fackmannens omsikt och noggrannhet och att
bokens hela utstyrsel är förträfflig, kan man
med skäl instämma i, hvad en tysk
författare i en tysk tidskrift för
teckningsundervisningen i folkskolan yttrar om det
arbete, af hvilket det härmed anmälda är
ett sammandrag: »Jag kan endast
lyckönska vår "svenska ^kollega till detta arbete.»
Ventilationsanordning i gamla
skolsalar.
Med glädje har jag iakttagit det intresse
min uppsats i ofvanstående ämne (Svensk
Läraretidning n:r 11) ådragit sig, och är
det mig därför ett synnerligt nöje att få
besvara de till mig framställda frågorna.
»Lungsiktig folkskollärare» undrar, om
ej luften blir ren endast i närheten af
kakelugnen, ifall mitt ventilationssätt
användes.
Som svar härå vill jag påpeka den
omständigheten, att den varmaste luften i
rummet fordrar att, såsom på samma gång
varande den lättare, få intaga platsen vid
taket. Släpper jag nu in luft utifrån just
till det varmaste stället, så blir följden
häraf en rusning af den varma luften till
detta ställe, och blandningen sker så hastigt,
att termometern ett helt litet stycke från
inströmningsöppningen angifver alldeles
samma temperatur som i rummet för öfrigt.
Det varma luftlager, som eljest ligger mer
eller mindre stilla uppe vid taket, tvingas
på detta sätt i rörelse och kommer till
användning.
Af hvad nu blifvit anfördt framgår, att
det ej är af den betydelse, som man i första
ögonblicket skulle tro, att
insläppnings-och utsläppnings-öppningarna äro på större
afstånd ifrån hvarandra. Naturligtvis bör
man ställa så till, att den inströmmande
luften ej får sin riktning mot
utsläppnings-öppningen. Likaledes bör man se till, att
ingen af dem, som vistas i rummet,
kommer att sitta i själfva den inrusande
luftströmmen, ty då kommer den att kännas
som »drag», äfven om termometern
utvisar, att den har samma temperatur som
luften i rummet för öfrigt. I en af våra
skolsalar hände det, att lärarinnan på detta
sätt träffades af luftströmmen, då hon satt
i katedern, men luftströmmens riktning
ändrades då med tillhjälp af en liten -
pappbit, och härmed var saken hjälpt.
En särdeles förmån erbjuder detta
ventilationssätt: man besväras aldrig af köld vid
golfvet.
»P. L-g» undrar, huru friskluftsröret
skall sluta öfver kakelugnen. Alla våra
friskluftstrummor ligga helt nära taket och
sluta med en fri öppning öfver kakelugnen
samt äro vid yttre väggen försedda med
ett spjäll, som stänges under deri tid skolan
ej pågår. En och annan undrade i
början, om ej den varma luften skulle rusa
ut i det fria genom denna trumma, som
låg öfver kakelugnen, men på intet ställe
har detta inträffat.
Hvad beträffar ventilen, som skulle
inmuras i utsugningsöppningen, så kan sådan
nog fås i hvilken större järnbod som helst.
En enklare utväg torde dock på månget
ställe vara att låta smeden i orten
förfärdiga den af ett stycke vanlig järnplåt,
som medelst en midtaxel fästes i en ram
liknande den, som användes vid våra
vanliga kakelugnsluckor. Å ramens insida
bör finnas en fals, mot hvilken luckan
slår, då hon stänges. Öfre hälften af luckan
slår då mot falsen åt rummet till och nedre
hälften åt skorstenen till. Axeln sitter fast
i vågrät riktning midt på lucken och kan
göras af en gröfre järntråd, som med sina
bägge ändar roterar i hål i ramen. I
luckans öfre mot skorstenen vända sida
bör fästas en tyngd, så att luckan med
lätthet öppnar sig. I underkanten fästes
en gröfre järntråd med ögla i den fria
änden, så att man däri kan inpassa ett
snöre, med hvars tillhjälp man öppnar och
stänger luckan. Vill man hafva luckan
stängd, så fästes detta snöre i en
nedanför å väggen befintlig knapp. Lossas snöret,
faller luckan själf upp på grund af den
i dess öfverkant insatta tyngden.
Till upplysning åt »Frågvis» ber jag få
meddela, att omordade ventilationssättet är
pröfvadt vid de af arbetsstugorna i Klara
och Adolf Fredriks församlingar använda
lokalerna, hvilka kunna sägas hafva fritt
läge (vid de respektive kyrkogårdarna).
Husen, i hvilka de äro belägna, äro också
af den uppgifna höjden. I den folkskola,
där systemet är genomfördt, äro 4 salar
belägna tre trappor upp, och dessa böra
väl kunna vara utsatta för kraftiga vindar,
äfven om huset för öfrigt ingalunda har
ett fritt läge.
Den »skarpa vinden» har endast det
goda med sig, att ventilationen blir desto
kraftigare, och därmed är man ej
missbelåten.
»Frågvis» spörjer vidare, huruvida jag
»verkligen är viss om, att den tunga
kol-syrehaltiga luften går ut uppe vid salens
tak». Samma fråga framställdes helt
nyligen till mig af en person, som kommit
för att taga reda på denna
ventilationsanordning. Till svar härå gaf jag honom
igen den frågan, huru han tyckte, att
luften kändes i våra lokaler. »Utmärkt»,
svarade han mig då. Läsningen hade då
pågått i 4 timmar, utan att något fönster
varit öppnadt, och utrymmet är upptaget
i hög grad, hvilket också antyddes i min
föregående uppsats.
Vid undersökning af kolsyrehalten i ett
rum torde väl blifva svårt nog att finna
luften i detta afseende olika beskaffad
på det ena eller andra stället i rummet.
Erfarenheten visar, att blandningen
öfverallt är likformig, då lokalen är ventilerad.
För öfrigt må det tillåtas mig att anföra
något härom ur »Vetenskap för alla»,
utgifvet af professor Th. M. Fries. A spalt
51 i senare bandet heter det:
»Det har förut visats, att kolsyregasen är
tyngre än den atmosferiska luften; det ligger
därför nära till hands att draga den
slutsatsen, att den kolsyra, som bildas pä ena eller
andra sättet, skall samla sig vid golfvet i
rummet. Så är dock icke förhållandet; kylsyregas,
som är varmare än den omgifvande luften,
stiger uppåt.»
Ä spalt 423 del. l af samma arbete
heter det:
»Finnes iogen utväg för gasen att utkomma
i den riktningen (uppe vid taket), nedsjunker
den under afsvalningen längs rummets väggar.»
Och nu till sist ett hjärtligt tack till
alla dem, som genom sina frågor satt mig
i tillfälle att vidare yttra mig i ett för mig
så kärt ämne. Alla mina försök på detta
område hafva lyckats så öfver all
förväntan väl, att jag är fullt viss på, att alla
gamla skollokaler innan kort skola blifva
ventilerade enligt samma grunder. Alla
önska ju frisk luft i sina skolsalar och på
denna väg kan det önskade målet vinnas
med ringa besvär och obetydlig kostnad.
N-n.
Dödsfall.
H. P. Cedervall t- Den 27 sistlidne
mars afled i Kropps klockaregård kantorn
och klockaren i Kropps och Mörarps
församlingar Hans P. Cedervall i den höga
åldern af 87 år. Han var född i Flenninge
den 2 februari 1806, aflade kantorsexamen
i Lund 1838 och tillträdde befattningen
sorn kantor och klockare i Kropp redan
år 1839. Don aflidne var känd för att
vara lika skicklig som nitisk och
samvetsgrann under utöfningen af sitt kall. Ännu
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
