Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 15. (589.) 12 april 1893 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:r 15
SVENSK IÄRAKETH)NINa
175
skrifter än nödvändigt var, men förfor ganska
strängt mot den, som ådagalade en
underhaltig karaktär i ett eller annat afseeade.
Verkliga högtidsstunder var det, då vi
lärjungar dels vid terminernas början och slut,
dels vid historiska fester o. d. fingo åhöra vår
rektors till innehållet djuptänkta, till form och
framställningssätt glänsande föredrag.
Ingalunda var det dock blott vid sådana tillfällen
G. förmådde värma sina lärjungars hjärtan och
bringa deras tankar till högre flykt. Lika
allvarliga och tankedigra, som hans
bibelutlägg-ningar vid de gemensamma morgonbönerna
voro, lika intressanta funno vi hans lektioner
i historia, geografi och pedagogik.
Vid all sin undervisning följde han städse
den principen, att undervisningen skall vara
förståndsodlande men på samma gång gifva
näring åt lärjungarnas fantasi. Han lade större
vikt vid en klar uppfattning af det föreliggande
ämnet i sin helhet än vid hopandet af en stor
mängd data och fakta, älskade mer att gå till
djupet än att breda ut sig på ytan. Han gick
därför sällan utanför den ram, läroboken
framställde, men fordrade ock, att allt hvad hon
innehöll skulle klart uppfattas. Han ägde
också i hög grad förmågan att »sätta kött på
lärobokens benbyggnad». Största vikten lades
därvid på de historiska personligheterna samt på
länders och folks natur och kulturförhållanden.
Liksom G. vid undervisningen i historia
kräfde och ville allt mer utveckla en »historisk
blick», så att vi skulle kunna skåda personer
och händelser i riktig belysning, så fordrade
han ock vid geografiundervisningen, att vi
själfva flitigt skulle göra iakttagelser såväl i
detalj som i stort. Bristande
iakttagelseförmåga framkallade icke sällan rätt svidande
anmärkningar. Ett karakteristiskt exempel på
sådana må här anföras. »Om du finge se en
person med tre vårtor på näsan, det gåfve du
väl akt på? Nå, men hvarför då icke också
gifva akt på det rätt märkliga geografiska
förhållandet, att halfön Ghalkidicke är delad i tre
mindre halföar? - Med seende ögon se de
intet. *
Men det var sannerligen icke nog att hafva
utantill inlärt en viss läxa i läroboken eller
kunna på kartan noga utpeka vissa prickar
och slingrande streck; nej det gällde att med
sin själs öga skåda eller åtminstone ana
beskaffenheten af det land, man såg på kartan,
och de kulturförhållanden, som häraf voro en
följd.
Och såsom lärare i pedagogik inpräglade j
G. de grundsatser, han vid sin egen un- ’
dervisning följde.
G. uttalar farhågor för, att vår
folkundervisning allt för ensidigt gått ut på
att meddela kunskaper, under det att
uppfostran för litet beaktats. Det behöfdes
bättre balans mellan dessa tvänne faktorer, j
menar han. Bure ej kunskaperna såsom j
frukt karaktärens bildande och sinnets j
höjande till det sanna och goda, så vore
undervisningens resultat »näppeligen mera
vardt än hvilken som helst annan
lekamlig eller andlig dressyr». Särskildt
varnade han för »den gängse äflan att blott
i barnens minne inproppa ett språkförråd
utan att på samma gång gifva näring åt
deras förstånd och fantasi». (Jag beder
få hänvisa till Gödeckes föredrag »Om
undervisning och karaktärsutveckling» i
boken »I folkhögskolans tjänst» I.) »Var
faderlig, var moderlig, lägg hjärtat med i
undervisningen», brukade han säga till
eleverna vid seminariet. »I samma mån
som detta lyckas, skall skolans verksamhet
blifva välsignelserik.»
Likasom G. sökt skapa en helt igenom
svensk folkhögskola, så gör han sig ofta
till målsman för, att undervisningen i
folkskolan skall vara i bästa mening svensk.
Beaktansvärdt är hans föredrag härom vid
läraremötet i Jönköping 1884. Han yttrar
däri bland annat:
Vida farligare för svenskheten än
emigrationen är den starka importen, ej af
främmande varor, ty de betyda så litet, utan af
främmande seder, åsikter, rättsintryck och
t. o. m. lösa påhitt, som från alla väder tränga
sig på oss, kanske icke minst på det
pedagogiska området. Vi nappa så gärna efter allt
utländskt, efterapa detsamma och tycka det
nya vara det bästa utan att alltid pröfva dess
inre halt och värde. Det är detta, som bevisar
en svaghet hos oss själfva, en svaghet hos
nationen. Grundligt borde vi med hänsyn
härtill på oss tillämpa varningen i Tegnérs ord:
»Tomt hus står gärna öppet, men rikt stängs
till».
Men då det gällde att göra
undervisningen fosterländsk, så påpekar han,
»att man ej borde oskäligt lofsjunga Sverige
eller framställa svenskarne som ett fläckfritt
mönsterfolk. Det ginge lika litet här som
annorstädes an att genom stora ord försköna
och - förfalska verkligheten. Undervisningen
blefve ej svensk genom afgudande af allt
svenskt och ej häller genom neddragande af
allt svenskt–––––-.»
Såsom belysande för Gödeckes
pedagogiska åsikter vill jag äfven nämna, att
han framhöll skadligheten af, att läraren
vid sin undervisning för mycket sträfvade
efter konst. Läraren skulle själf se, »ej
från seminariet föra med sig en viss
schablon». Och i samma anda yttrar han sig
om kristendomsundervisningen: »Jag är
rädd för att allt för mycket reglementera.
Det bör lämnas hvar och en fritt att
använda det sätt, hvilket han funnit vara
det bästa.»
Gödeckes starka tro på historiens och
geografiens stora betydelse i folkskolan
framgår klart af hans märkliga uppsats i
Svensk Tidskrift (1890) om en ny läsebok
för folkskolan. Och han beklagar lifligt,
att dessa ämnen kommit så långt ner på
rangskalan bland folkskolans ämnen,
hvarigenom uti en stor mängd mindre lyckligt
lottade skolor fara vore, att någon
undervisning i dem alls icke förekomme,
särskildt för sådana, som finge nöja sig med
den s. k. minimikursen. Därför, säger
han, vore det nödvändigt, »att den bok
(läseboken), som närmast skrifterna i
kristendom med auktoritet intager sitt
hedersrum i skolan, också genom ett mångsidigt
och planmässigt tillgodoseende af hvad vi
kunde kalla menige mans humaniora gåfve
samhället trygghet för, att dessa icke ens
i skolor, som arbeta under ogynnsammaste
förhållanden, helt och hållet skulle kunna
förtrampas».
.:’
Samme lärjunge, hvars ord nyss anförts,
skrifver som ett slutomdöme:
G. älskade mer den föredragande än den
frågande läroformen. Det var likasom han haft
svårt att inom frågans ram sluta allt, som han
ville hafva fram. Också voro hans frågor i
metodiskt afseende inga mönsterfrågor; de voro
ej heller lätta att besvara. Lärjungarne kunde
därför ej alltid i hans ämnen ådagalägga
lysande examensprof. Han ville heller ej i
examen så mycket se ett prof på lärjungarnes
kunskaper som fast mer en högtidlig afslutning
af ett gånget läsår. För att rätt uppskatta hans
duglighet som lärare borde man därför följa
hans undervisning i dess sammanhang.
Därigenom kom man snart till insikt om hennes
stora pedagogiska värde.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
