- Project Runeberg -  Svensk Läraretidning / 12:e årg. 1893 /
187

(1891-1933)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 16. (590.) 19 april 1893 - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

TTr 16

SVENSK LÄRARETIDNING.

187

tvisterna i flera fall dragits under k. m:ts
pröfning, vara att förvänta, att en säkrare
uppfattning af stadgandets innebörd skall
kunna i praxis utbilda sig.

Nekas kan emellertid icke, att ett
obligatoriskt utbyte af det föråldrade
aflönings-sättet kofoder in natura mot ersättning i
penningar på sätt hr Zotterman ifrågasatt
skulle medföra afsevärda fördelar. Härvid
möter emellertid svårighet att finna ett för
hela riket afpassadt belopp för
ersättningens utgörande. Såväl värdet af
naturaförmånen som den ersättning, hvilken
därför faktiskt lämnas, är nämligen
väsentligen olika i olika landsdelar. Under det
att sålunda särskildt i de norra
provinserna fastställandet af det belopp af 100
kr., som motionären i sådant hänseende
förordat, skulle innebära en minskning i
lärarnes löneförmåner, skulle åtgärden å
andra sidan för ett stort antal provinser
medföra en icke oväsentlig förhöjning däri.
Med afseende just å denna stora olikhet
torde något annat belopp än 100 kr. icke
böra ifrågakomma, och vederbörande
utskott vid de senaste riksdagarna uttalade sig
också för detta belopp.

Då emellertid genom dess antagande på
sätt hr Zotterman ifrågasatt ett stort
antal kommuner skulle af staten åläggas
större uppoffringar för skolväsendet än dem,
de nu äro underkastade, synes billigheten
ovillkorligen fordra, att regleringen icke
genomföres annat än under förutsättning,
att staten, såsom hrr Nilsson och
Svensson ifrågasatt, träder emellan och lättar
bördan för kommunerna.

Frågan blir då, om kofodersförmånens
obligatoriska utbytande mot ersättning i
penningar är ett önskningsmål af så
afsevärd betydelse, att staten under nuvarande
förhållanden bör för dess genomförande
åtaga sig en årlig utgift af mellan 300,000
och 400,000 kr. Denna fråga kan
utskottet icke annat än besvara nekande.
De för landet så utomordentligt viktiga
besluten i försvars- och skattefrågorna, hvilka
fattades af 1892 års urtima riksdag, hafva
för statsverket medfört så betydande
utgifter, att man, enligt utskottets
förmenande, af hänsyn därtill för närvarande
måste afstå från förverkligande af sådana
statsbidrag i större utsträckning kräfvande
reformer, hvilka såsom den nu ifrågasatta
icke kunna anses vara af någon mer
angelägen art.

På grund af hvad nu blifvit anfördt får
utskottet hemställa:

a) att hr Zottermans motion icke må
af riksdagen bifallas; och

b) att icke heller hrr Nilssons och
Svenssons motion må vinna riksdagens
bifall.

*



Mot detta utlåtande äro reservationer
afgifna af fyra ledamöter från andra
kammaren. Hr S. von Friesen yrkar
bifall till hrr Nilssons och Svenssons
motion. Hrr Lilienberg, 01. Jonsson
och Folke Andersson hafva däremot
förbehållit sig full frihet att yrka bifall
till den af motionerna, som kan hafva
största utsikten till framgång.

Ärendet afgöres i kamrarna antagligen
nästa lördag. Troligt är, att andra
kammaren då bifaller hrr Nilssons och
Svenssons motion, hvilken på det närmaste
ansluter sig till kammarens fjorårsbeslut.
Första kammaren däremot kommer
gifvetvis att bifalla utskottets hemställan.
Och då stå vi ånyo inför frågan;
gemensam omröstning eller icke?

Riksdagen.

Småläroverksfrägan.

Statsutskottets förslag om
smålärover-kens indragning och ersättande med högre
folkskolor behandlades förliden onsdag af
andra kammaren. Debatten inleddes
genom ett längre anförande af

statsrådet Gilljam, hvilken häri vände sig
såväl mot utskottets som mot reservanternas
hemställan. Ändamålet med den kungl,
propositionen hade varit att bevara
småläroverken åt de kommuner, där de ännu finnas kvar.
Nämda småläroverk hade det stora felet att
vara fåtaligt besökta, men detta skulle blifva
afbjälpt, om de öppnades äfven för flickorna.
De hade vidare den ofullkomligheten att vara
blott treklassiga, men därför hade ju ock k.
m:t föreslagit, att deras kurs nu skulle bli
fem-årig. Utskottet hade i år funnit, att mot
samundervisningen »tungt vägande anmärkningar
kunna riktas». Detta vore så mycket mer för
vånande, som utskottet föregående år varit af
motsatt åsikt. Att förslaget skulle leda in »på
en väg, som i sin fortsättning måste medföra
högst betydliga utgifter för statsverket», vore
ingalunda att befara, ty i de större städerna
funnes ju särskilda flickskolor, hvilka åtnjöto
statsunderstöd, och här vore därför
ifrågavarande samskolor ej af ekonomiska skäl
påkallade.

Utskottet hade förordat, att de ännu
bibehållna småläroverken skulle indragas. Att så
göra vore lätt, men riksdagen borde först ha
klart för sig, hvad den borde ersätta dem med.
Eljest kunde det gå, som det gått med de
nyligen indragna pedagogierna: knappt hade de
upphört, innan man redan vore i full färd med
att få »högre folkskolor* upprättade i deras
ställe. Sådana förslag vore i sanning
förvånande, och de visade tydligen, att man ej
hade något klart begrepp om, hvad »högre
folkskolor» egentligen ville säga. Af gällande
förordning rörande de högre folkskolorna
fram-ginge dock, att därmed menades skolor, som
vore belägna på landet^ och vore afsedda för
sådana lärjungar, som redan inträdt i något
bestämdt lefnadsyrke och som på grund
häraf borde åtnjuta undervisning under högst 24
veckor om år et. Skulle nu denna enkom för
landtbefolkningens barn beräknade skolform
öfverföras till städerna, så måste den äfven här vara
afsedd endast för sådana lärjungar, som hade
anställning i något yrke, och undervisningen
måste inskränkas till några få (högst 6-8)
timmar i veckan, d. v. s. man erhölle ett slags
tekniska yrkesskolor. Med kännedom om att
de högre folkskolornas väsende och syfte vore
de nu antydda, måste man väl fråga sig, om
det funnes ens en skymt af likhet mellan dem
å ena sidan och de af hrr Berg och Hammarlund
samt statsutskottet å den andra förordade. Nej,
olikheten vore himmelsvid, endast namnet vore
gemensamt. Då hade en annan motionär (hr
Liljeholm) vida trognare sökt bevara de nu
befintliga högre folkskolornas väsende och
syfte, och det af honom framställda förslaget om
utarbetande af en läroplan för dessa skolor
vore synnerligen beaktansvärdt. Samme
motionär hade visserligen beklagat, att de hittills
fört ett tynande lif, men detta vore mindre att
undra på. En hufvudanledning härtill vore
säkerligen, att både .staten och kommunerna
kände med sig, att mycket återstode att göra,
innan småskolan och den egentliga folkskolan
öfverallt befunne sig i ett tillfredsställande

skick. Ännu hade vi blott 850 s. k.
fortsättningsskolor, till hvilka staten bidroge med 52,000
kronor eller med 60 kronor pr skola. Vida
dyrare ställde sig hrr Bergs och Hammarlunds
»högre folkskolor», ty dessa skulle väl komma
att kosta minst 3,000 kronor hvardera.

I sak öfverensstämde de af hrr Berg och
Hammarlund förordade samskolorna ganska
nära med de af k. nrt föreslagna. Endast i
två afseenden funnes någon egentlig skillnad.
Motionärerna ville hafva inträdesåldern satt
till fyllda 12 år, men denna hufvudpunkt hade
ju t. o. m. utskottet helt och hållet strukit.
Motionärerna hade vidare yrkat, att äfven
folkskollärare och folkskollärarinnor borde vid
ifrågavarande skolor kunna vinna anställning.
Men därom måste väl alla vara ense, att ett
oeftergifligt villkor för anställning måste vara
kompetens, och under nuvarande förhållanden
funnes som bekant ingen enda folkskollärare
eller folkskollärarinna, som vore kompetent att
undervisa i en skola, där åtminstone ett
främmande språk skulle läsas.

Hvarken hrr Bergs och Hammarlunds eller
utskottets förslag vore på grund häraf att
förorda. Hvad reservationen anginge vore äfven
den oantaglig, men då den åtminstone visade
någon benägenhet att gå k. m:ts önskningar
till mötes, vore den i alla händelser att
föredraga.

Lektor S. von Friesen: Ett ganska stort antal
småläroverk hade redan blifvit indragna; det
vore då en inkonsekvens och en orättvisa att
icke äfven indraga sådana af de ännu
kvarstående, som förde en lika tynande tillvaro.
Hr statsrådets uppgift, att utskottet uttalat sig
mot samundervisningen berodde på ett
missförstånd; det var mot »den nu föreslagna
samskolan», sväfvande utan fäste mellan folkskolan
och det allmänna läroverket, som utskottet
ansett »tungt vägande anmärkningar kunna
riktas». Ett annat missförstånd vore, att
utskottet skulle alldeles hafva strukit den
hufvudpunkt i hrr Bergs och Hammarlunds motion,
som rörde inträdesåldern. Någon viss siffra
vore visserligen ej af utskottet fastställd, men
motionärernas fordran på »kännedom om det
kunskapsmått, som en väl ordnad folkskola
(enligt normalplanen litt. A) kan bibringa»,
vore dock bibehållen, och i sak vore alltså
ingen ändring i detta hänseende vidtagen. Den
af ecklesiastikministern påpekade orsaken till
de högre folkskolornas tynande tillvaro kunde
äga sin betydelse; helt visst gåfves dock äfven
andra orsaker: dels att högre folkskolan varit
rent af utestängd från städerna, dels att
ecklesiastikdepartementets intresse därför städse
varit särdeles ljumt. Att folkskoleväsendet kräfde
ökade uppoffringar vore mycket sant, men just
därför vore det väl angeläget, att man finge för
detta ändamål disponera de betydande
tillgångar, som för närvarande vore fastlåsta genom
de af alla utdömda småläroverken.

Rektor J. Persson (Arboga och Sala)
instämde i anförandet från statsrådsbänken och
ansåg utskottets förslag innebära en orättvisa mot
småläroverken. Som talaren representerade två
landsortsstäder, som nu ägde sådana, häda han
helst velat ansluta sig till k. m:ts förslag, men
då detta ej hade minsta utsikt att vinna andra
kammarens godkännande, måste han yrka
bifall till reservationen.

Direktor £. A. Zotterman (Vadstena, Skeninge,
Söderköping, Motala och Grenna) instämde till
alla delar med hr Persson. Småstädernas
invånare hade hälsat det kungliga förslaget med
glädje och önskade helst dess antagande, enär
deras läroverk enligt detsamma skulle blifva
utvidgade samt tillgängliga äfven för flickor.
Man borde ej heller förvåna sig, att de sökte
bevara den rätt till statsundervisning de en
gång erhållit. De af hrr Berg och
Hammarlund föreslagna öfverbyggnaderna på
folkskolan kunde nog ändå komma till stånd, blott
man lugnade sig. Yrkade under förevarande
omständigheter bifall till reservationen.

Boktryckaren A. F. Broström (Kristinehamn,
Nora, Lindesberg och Askersund) talade i
samma riktning. Småstäderna borde ej beröfvas
sina läroverk. Våra folkskolor hade ej hunnit

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jan 9 17:18:42 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/svlartid/1893/0191.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free