- Project Runeberg -  Svensk Läraretidning / 12:e årg. 1893 /
194

(1891-1933)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 16. (590.) 19 april 1893 - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

194

SVENSK LÄKARETIDNING.

N:r lif

tillvägabragta stängsel lämna tillträdet fritt
och öppet samt vilja utsträcka sin hulda
omsorg till vidare kretsar af landets söner
och döttrar, icke kommer att blifva just
sådan, som den antydda önskan närmast
åsyftade. Men detta minskar, närmare
sedt, hvarken dess värde ej heller den
tillfredsställelse, hvilken förslaget om
densammas tillvägabringande är ägnadt att
framkalla hos dem, det vidkommer. Tvärtom
är förslaget för dessa så mycket
tacknämligare, som det på visst sätt innebär mera,
än man då önskade eller vågade antaga
skulle kunna realiseras.

Det är nämligen tydligt, att de nu
beslutade undervisningskurserna blifva med
den föreslagna anordningen så lätt
tillgängliga, som man gärna kan begära.
Hvarje lärare och lärarinna kan utan vidare
infinna sig på ort och ställe, taga plats i
lärosalen såsom lärjunge och så pröfva på
att söka tillgodogöra sig undervisningen
så godt sig göra låter. Inga besvärliga
prof eller intyg om vissa kvalifikationer
eller om s. k. mogenhet ifrågasättas.
Endast lifligt kunskapsbegär och allvarlig
vilja att söka tillfredsställa det äro
behöfliga förutsättningar.

Utan tvifvel är denna form för »fria»
studier vid universiteten särdeles ägnad att
för folkskollärarekåren förmedla en
begynnande beröring med dessa läroanstalter.
Och vi kunna därför för vår del ej
af-hålla oss ifrån att uttala en varm erkänsla
till dem, som satt sig i spetsen för
företaget. Den öppna blick för hvad som
rörer sig i det nutida svenska samhällets
kulturlif, hvilken däri röjer sig; den
fördomsfrihet, hvarmed dess upphofsman
uppenbarligen iakttaga alla företeelserna
därinom och betrakta alla där verkande
krafter; den fullständiga frånvaron af den
gamla skråmässiga afskildheten och
yfver-borenheten, hvarom det bär vittne - allt
detta är fullgod borgen för, att verket
kommit i rätta händer. Och i hvad på
dem ankommer har det därför all utsikt
att lyckas.

Det kommer alltså nu att bero på
Sveriges folkskollärarekår själf, om dess
medlemmar vilja begagna sig af det så hastigt
och oväntadt yppade tillfället att taga ett
nytt och stort steg framåt i vidare
utbildning för sin betydelsefulla verksamhet inom
samhället. Kostnaderna komma naturligen
att därvid spela en ingalunda oviktig roll.
Men af de redan meddelade uppgifterna
därom finner man, att dessa blifvit
reducerade till det minsta möjliga. Detta
hinder torde därför ej vara omöjligt att
öfvervinna.

Men nyttan, gagnet af så beskaffade
undervisningskurser? Ja, den torde
måhända synas många problematisk nog.
Hvilket afstånd mellan det, som kan
förekomma i folkskolans lärosalar och
universitetets! Ja, just det. Men just
därför.

! Professor Lundell berättar i sin
för-l träffliga skrift »Universitetsbildning och
j folkbildning», att en framstående
folkhög-[ skollärare till honom under ett samtal
yttrade: »När jag har undervisat ett par

år och det i flera ämnen, i flertalet af
hvilka jag naturligtvis blott är dilettant,
då känner jag mig liksom utkramad. Då
måste jag taga fatt i någon specialuppgift
i min egen vetenskap för att få ett nytt
dop.» Knappast kan nyttan af så
beskaffade studier som de ifrågavarande på
ett bättre sätt tydliggöras.

Fråga kan ju naturligtvis icke vara att
därvid inhämta just det vetandet, som
omedelbart behöfves för att kunna meddela
undervisning i de särskilda läroämnena.
De härför nödiga kunskaperna böra vara
inhämtade vid seminarierna. Sant är väl,
att i somliga ämnen vid vissa seminarier
har ända in i senaste tiden de kunskaper,
som meddelats, varit mycket ofullständiga.
Men den häraf följande bristen i
kunskapsmåttet måste afhjälpas genom själfstudier
så godt ske kan. I hvarje fall hafva
universitetskurserna ej med den saken att
skaffa. Nej, då den omtalade
folkhögskol-läraren »tog fatt på någon specialuppgift
i sin vetenskap», så skedde detta icke för
att inhämta behöfliga insikter för
undervisningens meddelande i de ämnen, i hvilka
han betraktade sig såsom dilettant. Det
skedde för att - i enlighet med hans
målande uttryck - åter blifva en saftig
citron och »för att få ett nytt dop».

Folkskolläraren, som alltjämt måste röra
sig med elementerna af de många ämnen,
i hvilka han har att meddela undervisning,
och i dem gifva kortfattade öfversikter, är
själfgifvet ingalunda mindre utan tvärtom
mera utsatt för att därunder blifva lik den
utkramade citronen. Om någon, behöfver
han få ett nytt dop emellanåt i
vetenskapens friska källa. Han kan visserligen
icke, lika litet som den större skaran af
seminarie- och elementarlärare, taga i med
en specialuppgift inom en vetenskapsgren
för att därigenom erhålla det nya dopet.
Men i det närmaste kan det ersättas med
att oafbrutet sättas i »kontakt» med
vetenskapen i dess utveckling. I det hela och
för ifrågavarande ändamål kan det
medföra samma verkan. Och att de beslutade
undervisningskurserna just äro skickade
till att åstadkomma denna kontakt är ju
själfklart.

På den t. ex., som har att meddela en
kurs om människokroppen, måste ju en
redogörelse för synsinnet af en af våra
allra förnämsta fackmän i den
vetenskapsgren, hvartill detta ämne hör, verka i hög
grad väckande och uppfriskande. Den,
som skall inprägla fäderneslandets historia
hos den svenska ungdomen, kan ej annat
än med rik behållning följa en af våra
förnämsta historici vid en framställning af
ett skede i denna historia. Den
förtroligare bekantskap med en del af ämnet,
som detta skänker, skall säkert
fördelaktigt återverka på hela hans egen
undervisning så i ena som andra afseendet.
Den, som dagligen sysslar med
undervisning i modersmålet, dess ljud och tecken,
dess böjningslära och satsbyggnad - ett
arbete, som ofta blir både torrt och
be-besvärligt nog - skall säkert känna sig
både uppfriskad och vederkvickt, då han
får förmånen att följa denna vetenskaps

förnämsta målsmän något litet in i de
djupare schakten af detta ämne. Geologiska
exkursioner under ledning af fackmannen
skola säkert sätta den däri deltagande
läraren i stånd, att, då han efter
hemkomsten skall i sin skola genomgå den
lilla kursen i läroboken i detta ämne, göra
detta med mycket större intresse och
mycket mera lefvande än förut. O. s. v.,
o. s. v.

Detta är att undfå ett »nytt dop». Detta
är att omedelbart och i första hand »få
en exakt föreställning om vetenskapernas
innehåll och metod.» Och är icke nyttan
häraf påtaglig nog!

Inträffar det alltså, att arbetarne inom
den svenska folkskolan talrikt infinna sig
till de beramade undervisningskurserna och
med omdöme och allvar begagna sig af
dem,* om hvilket allt vi med kännedom om
den sträfvan för fortsatt utbildning, som i
stort sedt utmärkt dem, icke hysa något
tvifvel; så kommer år 1893 att blifva ett
märkesår för den svenska folkskolan, i
det att det då kommer att beteckna
ingången af ett nytt tidsskede af
folkbildningens historia i Sverige. -r.

* Gagneligt vore det tvifvelsutan, om
föreläsarne, där så ske kan, ville förut lämna
anvisning på lämplig litteratur i sina respektive
ämnen, på det att, sedan en hvar, som ämnar
infinna sig, gjort sitt val af ämnen, han må
kunna på förhand göra sig i någon mån
bekant med de valda ämnena. Vi tro, att
vinsten däraf icke skulle varda obetydlig.

Tyska språket i seminarierna.

På tal om det vid årets riksdag
behandlade förslaget om införande af tyska
språket såsom läroämne vid
folkskollärareseminarierna skrifver en författare
- enligt hvad vi hört uppgifvas en
elementarlärare - i Göteborgstidningen
»Förposten» följande:

Motionen har nu visserligen blifvit
förkastad, men den skall förmodligen
återkomma och då måhända krönas med bättre
framgång. Det finnes åtskilligt, som talar
för den föreslagna anordningen.

I och med en systematisk kännedom
af ett annat språk förutom modersmålet
höjes i högst väsentlig grad en människas
andliga bildning. Och denna bildning blir
icke blott till graden utan ock till arten
en annan. Genom jämförelsen emellan det
främmande språket och det egna
modersmålet får förståndet en kritisk skärpa,
som blott på grund af lyckliga naturanlag
eljest är för handen, och detta kritiksinne
bidrager mäktigt att göra åskådningen just
af modersmålet mera djup och allsidig. I
allmänhet kan sägas, att den, som aldrig
studerat något annat språk än sitt eget
modersmål, ännu har en blott ganska fri
uppfattning af detta senare. Studiet af ett
främmande språk bör därför bidraga att gifva
ökad klarhet åt lärarens hela framställning,
om han också ej har till uppgift att i sin
skola undervisa i detta främmande språk.
Och att en lärare bör hafva en möjligast
fri och skärpt blick öfver sitt
verksamhetsområde, kan ej med något rimligt skäl
bestridas. Oändligt mycket dumt pedanteri,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Jan 21 21:05:50 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/svlartid/1893/0198.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free