Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- N:r 18. (592.) 3 maj 1893
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
220
SVENSK LÄRARETIDNING.
N:r 18
Folkhögskolorna.
Vid Östergötlands folkhögskola å Lunnevad
afslöts 25:e årskursen den 27 april, skrifves lill
Sv. Läraretidning. Sedan examen hållits i den
med folkhögskolan förenade landtmannaskolan,
höll skolföreståndaren H. Odhner föredrag, däri
han med anledning af dagens betydelse dels
meddelade några drag ur den svenska
folkhögskolans historia och framhöll de synpunkter,
ur hvilka dess verksamhet bör betraktas, dels
lämnade en hel dol statistiska uppgifter om
elevantal m. m. vid skolän. Härefter talade
skolstyrelsens ordförande, landshöfding R. De
la Gardie, till eleverna och hembar till lärarne j
styrelsens tack. Senare på aftonen inbjöd hr
och fru Odhner styrelsen, eleverna m. fi. till
supé, som intogs i den vackert dekorerade
mindre skolsalen. Efter den samma höllos tal
af grefve De la Gardie och hr Odhner.
Sammanlagda antalet elever under kursen har varit
51 och lärarne o.
*
Vid Södermanlands folkhögskola å Åsa ägde
kursafslutning rum den 28 april. Med
anledning af att skolans föreståndare, d:r J. A.
Vallin, nu afgick från sin befattning; som han
innehaft allt sedan skolans stiftande 1872, var
denna afslutning synnerligen högtidlig.
Föredrag höllos af d:r Vallin om hälsovårdslärans
viktigaste lärdomar och af andre läraren, kand.
G. Brockman, om de nordfriesiska öarna. I
varma och gripande ord bragte d:r Vallin sitt
afsked. Tal till honom höllos af en elev, som
å kamraternas vägnar öfverlämnade till skolan
ett större porträtt af d:r V., af tvänne skolans
f. d. lärare, P. Vidmark och skolföreståndaren
H. Odhner från Lunnevad. Hr Vidmark
uppläste vackra verser till den af alla högt
uppburne d:r Vallin. Skolans och styrelsens tack
frambärs af kontraktsprosten Hallström i Floda.
Telegram anlände från Hvilan och Tärna,
skrifves till Sv. Läraretidning.
*
I lördags afslöt Kronobergs läns
folkhögskola sin 17:de lärokurs. Andre läraren, fil.
kand. N. Genell, höll föredrag om
egendomsbegreppet. Själfva afslutningstalet hölls af
skolans föreståndare M. Hammarberg. Antalet
lärjungar har varit 20, af hvilka 10 erhöllo
statsstipendier å 40 a 46 kr. hvardera.
#
Årsafslutning med Södra Kalmar läns
folkhögskola och därmed förenade landtmannaskola
hölls den 29 april i samband med en fest, till
hvilken bland andra äfven länets höfding
infunnit sig. Efter examen förrättades den
egentliga afslutningshögtidligheten af den nyvalde
ordföranden. Fosterländska sånger bidrogo att
höja den högtidliga stämningen.
*
Vid Västmanlands läns folhögskola för unga
män afslöts den sjuttonde årskursen den 24
april. Den stora skollokalen var fullsatt af
intresserade besökande, bland hvilka märktes
länets höfding. Flera föredrag höllos och
sist framförde styrelsens ordförande lektor
Mossberg ett tack till lärarne och ett
maningens ord till eleverna. Kursen för unga
kvinnor började i går.
*
I lördags afslöt Örebro läns manliga
folkhögskola sitt 20:e läroår. Skolans föreståndare
d:r J. V. Jonsson talade om de fordringar
fosterlandet ställde på ungdomen. Till 13
lärjungar utdelades statsstipendier på belopp
om högst 70 och lägst 20 kr.
Fria ord*
Några ord angående förhållandet mellan de kraf,
som ställas på landsbygdens folkskollärare, och
de förhållanden, hvarunder de arbeta.
Då Svensk Läraretidning vill afse Sveriges
skolförhållanden i allmänhet och icke endast
städernas och de undantagsvis bättre lottade
landskommunernas, torde en
landsortsskollärares anhållan om plats i tidningen för
följande rader godhetsfullt icke nekas.
Att det på allvar sättes i fråga att införa
nya undervisningsämnen i
folkskoleseminari-erna, ehuru större delen af våra folkskolor
ännu äro så primitivt ordnade, att de sakna
användning för rätt mycket af sina nuvarande
lärares färdigheter och kunskaper, det kan
icke annat än hos en folkskollärare på landet
uppväcka förundran, och han kan icke undgå
att fråga: är icke redan förut
oproportionerligheten tillräckligt stor mellan de kraf, sorn
ställas på folkskolläraren, och det sätt, hvarpå
större delen af landskommunerna ordna och
underhålla sina skolor? Månne den saknade,
men nödiga jämvikten härvid åstadkommes
genom att ytterligare belasta den vågarm, som
redan förut har öfvervikten? Har en folkskola
användning för en lärares kunskaper i
främmande språk, då skolan, hvad yttre anordning
beträffar, är så vanlottad, att äfven den
skickligaste lärare däri knappt mäktar och hinner
bibringa barnen färdighet att någorlunda felfritt
skrifva ett dikteradt svenskt stycke? Skola vi lysa
för att endast själfva blifva sedda - då i och
för skolan oanvändbara kunskaper kanske äro
nödvändiga - eller skola vi lysa för att skingra
mörkret för andra?
Medgifvas måste, att de kraf, som i våra dagar
ställas på folkskoleundervisningen, ingalunda
äro för höga i förhållande till hvad man
behöfver veta och kunna. Men likasom det
dagliga lifvet visar, att mycket af hvad vi
därunder verkligen behöfva måste försakas i följd
af fattigdom eller andra tvingande
omständigheter, så måste ock medgifvas, att de kraf,
som ställas på folkskoleundervisningen, äro
mycket för höga i förhållande till de härför
nödiga förutsättningarna i skolornas anordning,
hvari stora brister råda, såsom t. ex. ringa
undervisningstid för hvarje barn, samtidig
undervisning för flera klasser af samma lärare,
för stort barnantal, bristfällig
undervisningsmateriel m. m., m. m.
Så vidt lärarne på landet varit med så länge,
att de hunnit samla någon erfarenhet, och så
vidt de icke fallit för frestelsen att likna de i
Andersens saga »Kejsarens nya kläder» nämda
ämbetsmännen, så att de säga sig se
möjligheter, som icke rinnas, blott för att slippa
anses odugliga för sitt kall, så lyder den
ständiga klagan; »Jag hinner icke, jag hinner icke!»
Och huru jämmerligt tafatta äro ej många barn
i behandlingen af t. ex. modersmålet och i
räkning, då de lämna folkskolan, emedan man
måste dela den knappa tiden äfven på kurser
i andra ämnen, hvilka, ehuru nödvändiga i
och för sig, dock med afseende på den
praktiska betydelsen måste sättas långt efter de
båda nämda.
Icke ens för de folkskolor, som flytta mellan
flera stationer, känner folkskolestadgan till
någon afprutning på läroämnenas antal. Och
huru råkar ej läraren i förlägenhet, då han
måste meddela betyg i ämnen, åt hvilka han
under terminen eller året fått ägna så att säga
endast några stunders undervisning inför en stor
skara barn. En stor del af vår
folkskoleundervisning på landet torde alltså kunna betecknas
såsom förtviflade försök att flyga högre än
vingarna bära eller såsom grundläggningar
utan påföljande byggnad. Huru ofta se vi ej
i byarna påbörjade byggnader, som endast få
ruttna ned och förfalla. Månne icke detta i
mångt och mycket är en bild af vår
folkskoleundervisning? Det är icke endast lärare utan
äfven många andra, som klaga öfver sådana
förhållanden.
B’el äro sålunda för handen. Men lika litet
som medicinering mot inre åkomma hjälper
för yttre skador eller tvärtom, lika litet
af-hjälpas nu påpekade fel i skolornas anordning
genom att höja fordringarna på läraren och
för honom idkeligen framhålla lagens bud:
Du skall och du skall icke! Äro fordringarna
helt enkelt ouppfyllbara, så verka dessa
omedelbart på läraren och medelbart genom
honom på skolan såsom lag utan evangelium
och åstadkomma antingen en olycklig
modlöshet eller en död likgiltighet. En ouppfyllbar
lag innebår och verkar laglöshet samt dödar
intresset.
Om nu vederbörande, inseende sådant, icke
blott ej hålla hårdt på lagens fordringar, utan
rent af göra betydliga nedprutningar i
fordringarna, så blir följden däraf, att läraren
faller i godtyckets oberäkneliga vågor, hvilket
förhållande i synnerhet plägar förnimmas vid
ombyte af förmän och hvaraf mången lärare
har allt för sorgliga erfarenheter.
Hvad är nu att göra? Jo, låtom oss få
läroämnenas antal icke ökadt, utan tvärtom
afpassadt efter de olika skolorna, så att vi hinna
icke blott grundlägga, utan äfven bygga! Och
låtom oss ej vid undervisningen vara nödgade
lägga grund till större byggnader än vi mäkta
uppföra! Måtte äfven praktiken få ådagalägga
sanningen af satsen »Icke mångahanda men
mycket», så att det tills vidare får anses
nödvändigt reformera vårt folkskoleväsende därhän,
att våra flyttande skolor blifva fasta, hvarje
folkskola får underlag af småskola, hvarje
årsklass eller åtminstone hvarje afdelning af två
klasser får hvar sin lärare och hvarje skola
blir försedd med nödig materiell Korteligen:
låtom oss få sådana förändringar på ena eller
andra sidan, att sann och verklig
öfverensstämmelse mellan folkskolestadga och
folkskoleväsende, nu femtio år efter stadgans
tillkomst, måtte kunna höra till regeln äfven för
landsbygden! Dixi.
Då förestående uttalanden innehålla rätt
mycket beaktansvärdt men därjämte äfven
åtskilliga betänkliga felslut, vill red.
därtill foga några anmärkningar.
1. Med rätta framhåller ins. den stora
olikhet i fråga om folkskolornas anordning och
utrustning, som är rådande mellan olika
delar af vårt land. Men han synes
häraf vilja draga den slutsatsen, att man bör
samla hela sin kraft på att göra det
någorlunda bra öfverallt, innan man bryr sig
om att göra det bra på något ställe.
Enligt denna tankegång skulle man t. ex. först
genomdrifva alla »mindre folkskolors»
förvandling till »folkskolor»; sedan detta vore
gjordt, skulle man taga itu med alla
flyttande skolors ombildning till fasta; därpå
borde samtliga folkskolor förses med
underlag af småskola o. s. v. Denna taktik
kunna vi för vår del ej finna sund och
fruktbärande. Det enda praktiska synes
oss tvärtom vara, att man på hvarje ort
söker nå det bästa möjliga, som under
nuvarande omständigheter kan vinnas. Klart
är nämligen, att tillvaron af bättre
organiserade och utrustade folkskolor blott kan
främja höjandet af de sämre organiserade
och utrustade.
2. Ins. synes vara af den åsikten, att
läraren för sin verksamhet icke behöfver
färdigheter och kunskaper i andra ämnen
än dem, hvari han skall undervisa barnen,
exempelvis icke i något främmande språk.
Med afseende härå torde det vara nog att
hänvisa till ämnena pedagogik och
metodik. Införandet af undervisning i tyska
afsåg som bekant endast att gifva läraren
ett hjälpmedel vid studiet af dessa båda
ämnen.
3. .Insändarens påstående, att »större
delen af våra folkskolor äro så primitivt
ordnade, att de sakna användning för rätt
mycket af sina nuvarande läranes
färdigheter och kunskaper», kunna vi ej rätt
förstå. Det förefaller oss tvärtom, som
det förhölle sig så, att ju mera
ogynnsamma d« förhållanden äro, under hvilka
en lärare arbetar, ju större användning har
han för sina kunskaper och färdigheter,
ju nödvändigare är det, att ban till sitt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Tue Dec 12 00:38:01 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/svlartid/1893/0224.html
