- Project Runeberg -  Svensk Läraretidning / 12:e årg. 1893 /
226

(1891-1933)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 19. (593.) 10 maj 1893 - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

226

SVENSK LÄRARETIDNING.

som sitta på klipporna och i trädkronorna,
verkligen äro fångar.

Detta är något att s« för den, som skall
undervisa om vårt lands natur. De flesta
lärare i lägre och högre skolor hafva väl
på sin höjd sett skymten af en räf, en
örn o. s. v., men få torde haft tillfälle
att se och iakttaga dem på närmare håll.
Det lär vara d:r Hazelii mening att så
snart som möjligt utvidga denna samling
till en fullständig nordisk zoologisk
trädgård, där hvarje djur, så vidt möjligt,
skulle få sin plats i en för detsamma
naturlig omgifning.

De två timmarna voro slut, och jag
måste återvända till staden. Vi gjorde
dock först ett kort besök i några af de
förut omtalade byggnaderna.

Den första vi träffade på var ett
gammalt trähus, som -jag vet ej huru länge
- tillhört en förmögen bondgård i
Blekinge. Den har utan någon upputsning
eller förändring flyttats hit med inredning,
möbler och husgeråd; allt i samma skick
som det stod där nere. Väggarna äro klädda
med naiva, konstlösa målningar öfver
bibliska ämnen och grant textade gratulationer
inom glas och ram. I taket äro upphängda
präktiga dukar och andra väfnader. De
väggfasta bänkarna i ett af rummen äro
öfverdragna med konstväfnader i
gammaldags mönster. Koppar-, tenn-, ler- och
träkärl sitta uppfästa i långa rader. I
sängar, skåp och kistor ses hemväfda
kläder. I ett af rummen står en väfstol
med halffärdig väf. Skytteln ligger på
väfven ’framför ladet. Vid sidan står en
spolrock och en garnvinda, målade i bjärta
färger. Det ser ut, som om arbetet blott
hvilade för en liten stund, medan
väfvers-kan sysslar i köket eiler ladugården.

Äfven platsen omkring huset är ordnad
efter Blekingsseder: en liten trädgårdstäppa
med några bärbuskar och en
blomsterrabatt invid stuguväggen, ett par bikupor,
diverse mot väggen uppställda redskap,
en kyrkvagn o. s. v.

Äfven en stuga från Helsingland och en
från Mora i Dalarne besöktes. De äro
på samma sätt som den förstnämda gripna
midt ur folkets lif och här insatta i en
omgifning, som erinrar om deras hemort.

Vidare finnas här backstuga från
Småland, fäbodvall, lappkåtor med tillhörande
förrådshus och renhjord, kolarkojor samt -
den icke minst intressanta byggnaden - en
70 å 80 fot hög klockstapel från Håsjö
socken i Jämtland. Dessa senare
anläggningar jämte mycket annat hann jag dock
endast se på afstånd.

Mitt lärareintresse tvingade mig nu till
den föresatsen att vid min nästa
Stockholmsresa ägna minst en dag åt hvad som
finnes på Skansen. Det är dylika bilder,
som en lärare behöfver se för att kunna
hos ungdomen ingjuta kärjlek till land och
folk. Ett bättre tillfälle ’ att få blicka in
i allmogens åskådning och vanor, sådana
de varit och ännu till stor del äro i olika
landsändar, skulle säkerligen ej utan stor
svårighet kunna erhållas ens af den, som
i denna afsikt företoge resor.

Under hemfärden, som skedde på
spårvagn öfver Djurgårdsbron och Strandvägen
till Norrmalmstorg, berättade min ciceron
med sådan värme om stämningsfulla fester,
som då och då hållas å Skansen, att jag
kände riktig längtan att få vara med vid
ett dylikt tillfälle. Ett sådant skulle ock
erbjuda sig, snarare än jag väntade.

Mitt arbete kräfde längre tid, än jag
beräknat, hvarför jag måste stanna i
Stockholm öfver en helgdag. Denna blef jag
inbjuden att tillbringa i en af mina
vänners familj. Förtjusningen Öfver Skansen
var bland dess medlemmar icke mindre
än hos d:r A. Ty knappt hade samtalet
kommit i gång, förrän det fördes in på
detta ämne, och jag tillfrågades, om jag
ville följa med och se Skansen illuminerad
på kvällen. Visst ville jag det.

Klockan var ungefär 7, då vi hunno
fram till Djurgården. Redan på långt
afstånd syntes höga eldflammor från
Bredablick. Vid inträdet på Skansen hade man
framför sig en tafla af egendomlig skönhet.
Utefter alla vägar på slätten och i skogen
flammade rader af väldiga tjärbloss. Ännu
större sådana brunno i järnkorgar uppe
mellan träden. Luften var mättad med
rök och ångor af tjärved. Ur alla
skorstenar stego höga rökpelare upp. Genom
de öppna dörrarna till stugor, kåtor och
kojor lyste eld från ärilen. I skogskanten
glödde och flämtade en »nying» (så kallas
i Norrland två stockar lagda den ena på
den andra samt antända i gränsytan). På
de håll, dit ljuset ej nådde, lägrade sig
mörka skuggor, en mild vårvind fläktade
sakta då och då. Öfver det hela hvälfde
sig som en kupol den stjärnbeströdda
djupblå himmelen, som väster ut antog en
violett färgton.

På vägarna syntes här och där grupper
af promenerande. Fastän denna afton
funnos, efter hvad jag sedan hörde, mera
än tusen personer därute, var det dock
lätt att uppsöka vägar, där man fick vara
ensam, ifall man föredrog det. Alla syntes
glada och gripna af en varm, högtidlig
stämning. Det var, som om man i allas
anleten kunnat läsa den tanken: hvad det
ändå finnes mycket vackert här i Sverige.

Men hvad är detta? Ett långt tåg af mörka
gestalter, bärande facklor, kommer i rask
takt på vägen där uppe ifrån Bredablick.
Från teten tonar en fosterländsk marsch.
Tåget svänger in till en estrad midt på
slätten, och sedan höres därifrån den ena
nordiska melodien efter den andra. Ds
besökande draga sig närmare denna del
af Skansen.

Vid niotiden äro blosset) i det närmaste
utbrunna. Stycken af tjärved hafva fallit
ned här och där. I ett nu flammar
hela skogskanten i rödt; den upplyses af
bengaliska eldar. Musiken manar till
uppbrott. Fackeltåget ordnar sig åter. Så
ljuder en signal från en undersätsig gestalt,
som skymtar fram ur skuggan af en
trädgrupp. Tåget sätter sig i rörelse under
tonerna af en marsch.

Den som gifvit signalen följer efier. Vi
vilja gärna se hans anletsdrag, ty det är
just han, som är själen och drifkraften i

’alla dessa om energisk och klart medveten
fosterlandskärlek vittnande anläggningar,
hvilka med ett gemensamt namn kallas
Nordiska museet. Ingen annan nutida svensk
har kanske som han förstått att arbeta
och offra sig för nu lefvande och
kommande släkten i Norden. Och vid detta
arbete har han typiskt visat’ just de
egenskaper, som man gärna skulle vilja se
som utmärkande kännetecken på en äkta
skandinav. Han hör därför med som sitt
museums största prydnad,

Innan vi återvände, gjorde vi en rond
utefter skogskanten ned till Håsjöstapeln,
som ligger vid brantaste stupningen
ned åt Djurgårdsbron. Blossen voro nu
slocknade. En fullständig tystnad rådde,
endast då och då afbruten af räfvarnas
skrik eller ett påbörjadt men snart afbrutet
tjut af bergufven. Det är, som om vi
befunno oss midt inne i ett skogsland-

Men vända vi blicken mot nordväst, så
hafva vi storstaden alldeles inpå oss.
Framför oss strömmar en ljusflod från tusen
och åter tusen lågor upp mot fästet. Åt
sidorna synas ljusen allt mera spridda,
tills längst i sydväst och nordost blott
enstaka punkter blänka. Staden böjer sig
som ett panorama i en väldig båge
framför den punkt, där vi befinna oss. Men
så praktfull den än ter sig, är den härifrån
bra litet imponerande. Man har svårt att
öfvertyga sig om, att dessa i rader
ordnade tegelstensmurar i sig innesluta så
mycken flit, ärligt och uthålligt arbete,
kärlek och barmhärtighet, men också så
mycken dårskap, last och humbug, med
ett ord så mycket lif, som verkligen är
fallet. Man frestas icke alls, såsom nere
i staden, att anse den som en väsentlig
del af fosterlandet; den blir blott hvad
den är: dess hufvudstad.

Dylika reflexioner tränga sig själfmant
fram, då man en kväll skådar ut öfver
staden från Håsjöstapelns främre trappa.

Då vi lämnade Skansen, uppsteg hos
oss alla samma tanke: en kraftigare
väckelse till folklifvets förädling än denna har
icke på länge gifvits i vårt land.

Den, som nu följt mig så långt som
hit, torde fråga: hvarför denna skildring i
en facktidning för lärare? Svaret blir:
emedan på ingen annan fläck af vårt land
kan läras så mycket om svenskt lif och
svensk natur som här.

Alfr. D-n.

Nyheter, som beröra
skolvärlden, mottagas med
tacksamhet frän alla
delar af riket. Meddelare böra alltid
för redaktionen uppgifva namn och
adress, hvilka dock under inga
omständigheter yppas. Skrif kort och
rakt på sak, skrif genast, då något
händt, och skrif ofta! Meddela
framför allt genast alla utnämningar vid
folk- och småskolan! Skrif namnen
tydligt! Begagna gärna brefkortf

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Jan 21 21:05:50 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/svlartid/1893/0230.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free