Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 20. (594.) 17 maj 1893 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:r 20
SVENSK LÄRAEETIDNING,
239
men blott mera sällan hafva dessa
tillvunnit sig någon större uppmärksamhet
utanför fackmännens krets. Tänka vi
särskildt på folkskolans område, så
påkallas numera vid den första
undervisningen ej den hjälp af föräldrarna som
på den tid, då hemmet utgjorde den
egentliga småskolan; och på folkskolans
högre stadium kan det stora flertalet
föräldrar i åtskilliga läroämnen ej lämna
barnen någon nämnvärd handledning.
Lägges härtill bristande tid och stundom
äfven bristande intresse, så har man
åtminstone någon förklaring öfver, att
sj älfva undervisningsangelägenheterna icke
ådraga sig mängdens uppmärksamhet.
Annorlunda förhåller det sig med
uppfostran - i all synnerhet dess mera
konkreta moment. Så t, ex. glömmes
en grundligt genomgången läxa vida
lättare än en grundlig bestraffning - en
omständighet, som bör mana till allvarlig
besinning vid hvarje uppfostringsåtgärd.
Mången, som kanske glömt så godt som
allt, hvad föräldrar eller lärare sagt
honom, glömmer aldrig, hvad de gjort
honom. Och då man icke längre är barn,
frestas man lätt att af erfarenheten från
egna barndomsår, hvilken erfarenhet
stundom kan vara ogynnsam nog, draga
slutsatser med afseende på inträffande
fall, hvilka slutsatser lätt kunna blifva i
hög grad felaktiga och orättvisa.
Deras antal, som anse sig duga till
att uppfostra barn och gifva råd
därvidlag, är emellertid ansenligt större än
deras, som tilltro sig vara lämpliga att
undervisa. Proportionen kan förklaras
men icke med hänsyn till vikten och
svårighetsgraden hos den ena konsten
jämförd med den andra.
Den vises sten är ännu ej funnen, och
så länge få vi väl i all ödmjukhet nöja
oss med att handla efter bästa förstånd
och samvete. Med lärarefullmaktens
er-håll^nde blir man ej liksom genom ett
trollslag en fullbildad uppfostrare, lika
litet som fadern blir det, då han första
gången sluter sin förstfödde i sina armar.
Bäst lyckas vi sannolikt, om vi ej anse
oss allt för tvärsäkra beträffande
ofelbarheten af de sätt och medel vi
använda, dessa må nu vara öfvervägda
aldrig så samvetsgrant. Äfven lärarne
böra få hafva anspråk på att räknas till
vanliga dödliga, utsatta för faran att begå
misstag. För ett välvilligt påpekande af
dylika misstag bör man alltid vara
tacksam.
Men med all tacksamhet för hvarje i
godt syfte gjord anmärkning, som kan
bidraga till ett bättre handhafvande af
uppfostrans angelägenheter - dessa
anmärkningar må nu komma uppifrån eller
nedifrån, från höger eller vänster - med
all möjlig hänsyn härtill kan och får
dock aldrig läraren utan vidare följa
dagens skiftande opinionsvindar, huru
behagliga de än förefalla och huru
bekvämt det än skulle vara att gå i deras
riktning. I umgänget med barn finns
också någonting, som kallas fasthet och
konsekvens, och dessa synpunkter kunna
ej saklöst lämnas å sido, såvida man ej
skall riskera att fullständigt misslyckas
i sitt uppfostringsarbete, och såvida man
vill åt sitt samhällsuppdrag bevara
någon liten smula af den auktoritet,
utan hvilken alla vägar för en lärares
framgång i hans arbete äro fullkomligt
stängda.
Har en lärare dels vid seminariet, dels
sedermera fått taga åtminstone någon
kännedom om andras samlade
lärareerfarenhet, har han därjämte varit i
tillfälle att i egen skola, där barn af olika
begåfning, olika lynnen, olika vanor
o. s. v. träffas, dagligen göra pedagogiska
studier,, torde man hafva rätt att
tillerkänna honom någon sakkännedom
framför dem, som hvarken äga hans
teoretiska insikter eller ännu mindre hans
förvärfvade erfarenhet på
uppfostringskonstens område.
Hvarje hänsynslös och kitslig
inblandning i lärarens arbete verkar härvidlag
ej mindre störande, än då dylika angrepp
göras på hemmet. Och ju större
dimensioner anloppet antager, desto mer
förödelse åstadkommer det.
En grannlaga punkt i disciplinen är
gifvetvis kroppsagan, hvars befogenhet
en och annan söker bestrida, men hvars
ersättande med något ändamålsenligare
medel ännu icke är funnet och säkert
länge torde komma att låta vänta på
sig. På denna punkt går det ofantligt
lätt att slå ned för den, som därför äger
lust och fallenhet. Äfven utan
dramatisering är det ofantligt lätt att vinna
uppmärksamhet och tilltro åt
strykhistorier, som, reducerade till sin rätta
innebörd, ofta intet annat säga, än att en
oregerlig pojke, som hvarken hem eller
skola på annat sätt kunnat få någon
bukt med, erhållit en välförtjänt näpst,
hvaraf han kan och bör hämta den
lärdomen, att det dock ej duger att bära
sig åt hur illa som helst här i världen.
För vår del älska vi ingalunda
användandet af det uppfostringsmedel, som kallas
stryk, och vi hafva knappast träffat någon
lärare, som ej funnit det i hög grad otrefligt
att behöfva tillgripa denna utväg. I
årtusenden har detta medel varit pröfvadt,
och väl lika länge illa anskrifvet. Men
det gifves nu som förr fall, då man ej
kan finna på något bättre. Så länge
får läraren också bära den plikten att
i oundvikliga fall begagna kroppsliga
bestraffningar, hur obehaglig denna plikt
än må förefalla.
Skolan har dock många medansvariga
för ungdomens vård. Utanför de
egentliga uppfostringsinrättningarna, hem och
skola, finnas så många andra, hvilka
medelbart eller omedelbart bidraga till
att gifva riktning åt det släkte, som skall
gifva framtiden dess prägel. Särskildt i
de stora städerna äro barnen i tillfälle
att se mycket, som de icke borde se,
och höra mycket, som de icke borde
höra. Genom fattigdom och andra
missgynnsamma omständigheter sakna också
allt för många hem den uppfostrande
förmåga, som skolan såväl behöfde
bygga på.
Och icke nog därmed. Ej så sällan
händer, att föräldrar helt öppet till och
och med i barnens åhöro vidgå sin
vanmakt och oförmåga, ja stundom rent af
inför läraren framställa klagomål öfver
barnens olydnad och uppstudsighet i
hemmet. Skolan blir under dylika
förhållanden nödsakad att öfvertaga äfven
hemmets uppfostringsarbete, hvilket blir
så mycket svårare, som ifrågavarande
barn nästan alltid äro i hög grad
förfallna och svårhandterliga. Helt
naturligt måste därföre tillgripas alla de medel,
som stå uppfostraren till buds, såvida
framgång skall vara möjlig och oarterna
ej vinna ytterligare spridning bland
skolans ungdom.
Företaga sig då mer eller mindre
inflytelserika personer att orättvist
trakassera lärare och lärarinnor; utsprider
pressen hånfulla och snedvridna
framställningar om skolan, hennes
lärarepersonal och ledande män; skattar man
lärarens pedagogiska omdöme så ringa,
att man därvid ej fäster något afseende;
talar man i undvikande och ursäktande
ordalag om fräcka tilltag från ungdomens
sida men knappt kan finna nog starka
ord åt den lärare, som, det borde man
väl ändå medgifva, haft till ögonmärke
att stäfja framträdande trots och
uppstudsighet - då kännes lärarekallet tungt,
fullt af ansvar som det för öfrigt är.
Ett dylikt uppträdande af dem, som,
äfven de, skrifvit samhällets förbättring
på sin fana, skall icke förfela sin verkan
att hos den mera kritiklösa allmänheten
utplåna all aktning för skolan och hennes
arbete. Och därmed har ock skolan
förlorat den grundval, på hvilken hon
måste bygga, om hon skall kunna
förverkliga det allra viktigaste af sina syften:
inplantandet hos det uppväxande släktet
af aktning och lydnad för gudomlig och
mänsklig lag.
Den rättvisa domen öfver ett dylikt
nedslående resultat blir visserligen, att
ansvaret härför ej kan drabba skolan,
men detta är för henne och hennes
målsmän en skäligen klen tröst.
Ordinarie eller extra?
Antalet extra ordinarie lärare och
lärarinnor vid Stockholms folkskolor är
som bekant ovanligt stort. Under de
senaste åren hafva visserligen åtskilliga
nya ordinarie platser inrättats, hvilka i
regeln besatts med här tjänstgörande
extra lärare och lärarinnor, men som
barnantalet i folkskolorna ständigt
tillväxt, hafva nya lärarekrafter måst
anställas - naturligtvis på extra stat.
För närvarande tjänstgöra härstädes
på extra stat 105 lärare och lärarinnor,
hvarjämte är att märka, att af de 452
ordinarie platserna mera än 50 uppehållas
genom" vikarier.
Folkskoleöfverstyrelsen anser, att för
nästa år erfordras vid härvarande
folkskolor 609 lärare och lärarinnor i läs-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
