- Project Runeberg -  Svensk Läraretidning / 12:e årg. 1893 /
252

(1891-1933)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 21. (595.) 24 maj 1893 - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

252

SVENSK LÄRARETIDNING.

N:r 21

En förändring i lagen om tillsättande af
ämneslärare vid de allmänna läroverken synes
oss vara af behofvet påkallad, och bör
förändringen gå i den riktningen, att tillsättningen,
som nu handhafves af tretton olika
myndigheter, öfverlämnas åt en.

Af de 82 specialfrågorna - hvilka
skola behandlas på åtta olika sektioner -
medgifver utrymmet endast att påpeka
följande :

Hvad är ändamålet med morgonbönerna i
skolan, och huru böra de lämpligast
anordnas för att på bästa sätta motsvara sitt
ändamål?

I hvad mån är religionsundervisningens
framgång beroende af lärarens personlighet?

Vore det ändamålsenligt att uppskjuta
katekesläsningen till tredje klassen?

Kan den enligt nu gällande skolstadga åt
religionsundervisningen anslagna tiden utan
afsevärd skada ytterligare inskränkas?

Hvilken * betydelse har den s. k. utanläsningen
vid religionsundervisningen?

Hvilken grad af språkriktighet bör man
ef-tersträfva vid lärjungarnes användande af
modersmålet, särskildt vid muntlig framställning?

Böra läxor i svensk språklära gifvas och i
sådant fall, finnes någon lämplig lärobok i detta
ämne?

Hvilka fordringar bör man ställa på en
läsebok i modersmålet för skolans mellanklasser,
och uppfyller någon af nu använda dessa
fordringar?

Hvad skulle vid undervisningen i
modersmålet kunna göras, för att lärjungarne skulle
vinna större färdighet att utan förberedelse
muntligen uttrycka sina tankar, än nu är
fallet?

Då i allmänhet lärjungarnes deklamation
lämnar mycket öfrigt att Önska, huru skall en
större färdighet däri kunna bibringas dem?

Huru mycken tid bör anslås åt
undervisningen i rättstafning i de fem nedra klasserna,
och kan något göras för att ett bättre resultat
skall kunna vinnas än hittills i allmänhet
varit fallet?

Bör det ej anses önskvärdt, att vid
undervisningen i modersmålets interpunktion,
särskildt användningen af komma, bestämda och
för alla läroverk gemensamma regler
tillämpades?

Äro våra nuvarande läroböcker i geografi
fullt tillfredsställande?

Har geografien ett så nära samband med
historien, att den bör utgöra ett med densamma
förenadt ämne?

Kan Nyströms sifferräknelära anses lämplig
som lärobok vid de allmänna läroverken, eller
kunde man ej genom undervisning och
Sifferekvationer redan i 2:a eller åtminstone 3:e
klassen finna ett enklare och mera praktiskt
sätt att räkna enkel och sammansatt regula
de tri och ränteräkning m. m.?

Då undervisningen i zoologi bör grunda sig
på naturföremål och ej blott på planscher, huru
bör en dylik undervisning ordnas för att bli
fruktbärande ?

Huru bör den undervisning om de rusgifvande
ämnenas natur och verkningar, som enligt k.
cirkuläret af den 4 november 1892 skall
meddelas vid undervisningen i naturlära, ske på
lämpligaste sätt, på hvilket stadium bör den
förekomma och i hvilken utsträckning?

Anser mötet, att teckningsundervisningens
ställande på frivillighetens grund skulle lända
till gagn för detta ämnes framgångsrika
bedrifvande?

Under mötet komma att hållas två
föredrag, nämligen: 1) om de »mekaniska»
momenten vid undervisningen samt 2) om
skandinaviska halföns allmänna
terrängförhållanden och därom gängse
missuppfattning.

*



Det är, som läsaren finner, ett stort
antal ganska viktiga och intressanta frå-

gor, som förekomma vid dessa två möten
- frågor, hvilka böra intressera lärare
och lärarinnor inom hvilket slag af
skolor de än tjänstgöra.

FÖR DAGEN.

En träffande motivering

kan man med skäl kalla den, hvarmed
den af k. m:t tillsatta kommittén för
afgifvande af betänkande och förslag, om
och på hvilka villkor statsbidrag må
kunna lämnas till aflönande af vikarie för
sådan ordinarie lärare eller lärarinna,
som af sjukdom urståndsättes att
fullgöra sin tjänst, beledsagar sitt här förut
i denna tidning refererade förslag i
ämnet.

Efter en redogörelse för en
folkskollärares löneförmåner och för de många
utgifter, hvartill de små inkomsterna
skola användas, och sedan tillika
uttalats den åsikt, att äfven med den
strängaste hushållning några besparingar icke
kunna göras, vare sig för ålderdomen
eller för inträffande sjukdomsfall, yttra
kommitterade:

Genom den läraren tillerkända rätt till
pension är sörjdt för, att han icke, då
han af ålderdom urståndsättes att
tjänstgöra, skall finna sig ställd framför utsikten
att falla fattigvården till last. Däremot
har det hittills ålegat honom att vid
inträffande sjukdomsfall, utom de däraf
föranledda särskilda utgifter, bestrida äfven
sin vikaries aflöning utan annat bidrag än
det han möjligen kunnat af distriktet
erhålla. Då i säkerligen de flesta fall sådant
bidrag icke lämnas, måste läraren vid
inträffande sjukdom till vikaren afstå större
delen af sin lön, ofta hela den kontanta
lönen. Då nu en ordinarie lärares
af-löningsförmåner icke kunna anses vara
större, än att de, äfven under hälsans
dagar, fullt tagas i anspråk till bestridande
af kostnaderna för hans och, om han är
gift, hans familjs underhåll, måste de vid
sjukdomsfall blifva otillräckliga, helst han
på samma gång urståndsättes att begagna
sig af de tillfällen till biförtjänster, som
eljest möjligen kunde för honom yppa sig.

Att detta förhållande innebär en stor
obillighet, icke sällan rent af en
obarmhärtighet mot läraren, är tydligt. Men
därjämte är detta förhållande menligt för
folkskolan och undervisningen därstädes.
Merendels är det nämligen skolan, som
får umgälla det obilliga i skyldigheten för
läraren att vid sjukdomsfall helt och
hållet aflöna sin vikarie, enär tydligt är, att
då läraren vid inträffande sjukdomsfall
måste ensam bestrida sin vikaries aflöning
och icke kan påräkna bidrag därtill af
skoldistriktet, han söker själf uppehålla
undervisningen i skolan så länge som
möjligt, äfven om han på grund af sin
sjukdom med nedsatta själs- och
kroppskrafter endast på ett ofullständigt eller mindre
nöjaktigt sätt kan fullgöra sina åligganden.

Den frågan låg för kommittén nära
till hands, huruvida icke bidrag från

statsverket skulle kunna undvaras, om
det bestämdes, att läraren vid
sjukdomsfall borde afstå en del af sin lön till
vikariens aflöning, såsom fallet är med
dem, hvilka uteslutande äro statens
tjänstemän. Kommitterade anse emellertid
dylika bestämmelser icke kunna här
till-lämpas, ty

en vikarierande folkskollärare lärer icke
kunna erhållas för så ringa aflöning som
en tredjedel eller en fjärdedel af den
ordinarie lärarens kontanta lön, då denna,
såsom för närvarande är fallet, i regel och
då ålderstillägg å lönen naturligtvis här
lika litet som för statens tjänstemän kunna
tagas i beräkning, ej uppgår till mer än
600 kronor för helt läsår, samt vikarien
icke, såsom fallet är beträffande statens
tjänstemän, får tillgodoräkna sig sin
tjänstgöring i sådan egenskap vid framtida
befordran till ordinarie befattning.

Ett understöd bör sålunda läraren
erhålla vid sjukdomsfall, och detta kan
lämnas antingen af staten eller af
distriktet eller af båda gemensamt. I
likhet med hvad åtskilliga af de i ärendet
hörda myndigheterna ansett såsom
önskligt, kunde det ifrågasättas, att läraren
helt och hållet befriades från skyldigheten
att bidraga till vikariens aflöning. Man
hade framhållit, att den ordinarie
lärarens i allmänhet små inkomster syntes
vid sjukdomsfall knappast förslå till
betäckande af de däraf föranledda
utgifterna, än mindre till utgörande af något
bidrag till vikariens aflöning.

Då emellertid - yttra kommitterade
- alla andra tjänstemän hafva skyldighet
att vid sjukdomsfall till vikaries aflönande
afstå antingen tjänstgöringspenningar eller
viss del af lönen, hum ringa denna än
må vara, synes motsvarande skyldighet
böra åligga äfven folkskollärare. Icke
heller torde i och för sig vara lämpligt, att
folkskollärarne helt och hållet befrias från
bidrag i sådant afseende, enär därigenom
tilläfventyrs frestelse kan uppstå för en
och annan lärare att vid lindrigare
opass-lighet eller sjukdom, som icke omöjliggör
fortsatt uppehållande af undervisningen i
skolan på fullt nöjaktigt sätt, söka
undandraga sig sin tjänstgöring och begära
tjänstledighet i mer eller mindre oträngdt mål,
då sådant icke för honom medför någon
som helst utgift eller ekonomisk uppoffring.

Jämte det mindre aflöningsbidrag, som
läraren sålunda borde lämna, skulle nu
antingen staten eller kommunen eller
båda bekosta återstoden af vikariens
aflöning. I fråga härom hade föreslagits,
att kommunen skulle ikläda sig fyllnaden
och kyrkostämman för hvarje gång
bestämma beloppet såväl af
fyllnadsbidra-get som af lärarens bidrag.

Häremot har man - säga
kommitterade - vid möten och andra tillfällen,
då öfverläggningar inom
skollärareförening-ar ägt rum, med noggrann kännedom om
de uppoffringar, som kommunerna redan
fått för sitt skolväsen vidkännas, funnit en
tillfredsställande lösning af frågan endast

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Feb 4 17:44:50 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/svlartid/1893/0256.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free