- Project Runeberg -  Svensk Läraretidning / 12:e årg. 1893 /
263

(1891-1933)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 22. (596.) 31 maj 1893 - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

22

SVENSK LÄRARETIDNING.

263

att jämte förord för en af de sökande
uppställa en eller två af de öfriga sökande
såsom suppleanter.

Att om en lärarepersonal af så stort
antal bilda sig ett fullt rättvist och på
egen iakttagelse grundadt omdöme är för
en centralmyndighet så godt som omöjligt.
Detsamma kan delvis gälla äfven om den
lokala myndigheten, skolrådet. Häraf blir
en följd, att de tjänstgöringsbetyg, tsom
utfärdas, i någon mån kunna röna
sidoinflytande af personer, som icke lagligen
hafva att befatta sig med dem och som
följaktligen icke bära något ansvar för den
del, de möjligen kunna hafva i vitsordens
bestämmande.

I följd af den för hufvudstaden gällande
bestämmelsen, att de särskilda lönegraderna
(3 för lärare och 2 för lärarinnor) kunna
erhållas först efter ansökan och tillsättning
i laga ordning, ingår också, så snart
platser anslås lediga, en så stor mängd
ansökningar om tjänstgöringsbetyg, att däraf
uppstå svårigheter för åvägabringandet af
en noggrannare pröfning. Det framhölls
därför ock af några talare, att endast den
lägsta lönegraden borde sökas och de
öfriga erhållas efter vissa tjänsteår. För
närvarande erhållas inom de särskilda
lönegrupperna tvänne ålderstillägg efter
respektive 5 och 10 år. Därigenom att blott
den lägsta lönegraden erhölles efter
ansökan, skulle lärarepersonalen kunna arbeta
med mera lugn, och det för undervisningen
mindre hälsosamma jäktandet försvinna.
Därigenom skulle det ock uppstå en ökad
möjlighet för vederbörande myndigheter att
kunna pröfva och bedöma sökandenas
verkliga kompetens.

Slutligen uttalades äfven önskligheten
däraf, att tillsättningen af ordinarie på
lägsta lönegraden borde ske efter vissa
tjänsteår såsom extra. För närvarande
är tiden för den extra ordinarie
tjänstgöringen obegränsad, hvarför det ock hände,
att för flera dröjde det många år, innan
ordinarie anställning kunde vinnas.

De önskemål, som med närmare
anslutning till det föreliggande ämnet uttalades,
voro, att i den blifvande stadgan måtte
närmare angifvas vissa bestämda
befordringsgrunder, och att i afseende på själfva
formerna för befordran åtminstone ett
närmande till de i allmänna folkskolestadgan
föreskrifna måtte komma till stånd.

Sedan öfverläggningen förklarats afslutad,
uppdrog föreningen åt sin styrelse att taga
frågan i närmare öfvervägande och
framlägga förslag till uttalande. För detta
ändamål erhöll styrelsen rätt att med sig
adjungera äfven andra personer.

FÖR DAGEN.

Öfver- och underordnade

oeh ett godt förhållande dem emellan.

Det är som bekant en genomgående
lag för all utveckling, att det
ursprungligen likartade och sammanhangslösa
småningom förändras så, att dess olika
delar på en gång skarpare åtskiljas och

starkare sammanknytas. Skall ett
framåtgående äga rum, så måste nämligen
arbetsfördelningen anlitas: de olika
delarna måste erhålla olika förrättningar
och på grund häraf allt mera olika
verksamhetssätt, men på samma gång
måste de ock träda i allt närmare
förbindelse med hvarandra för
åstadkommande af en allt noggrannare och
fullkomligare samverkan.

Under denna utvecklingens stora lag
lyder ock den personal, som har
folkundervisningens sak sig anförtrodd.

Från början utgjordes äfven den af
en inom sig tämligen likformig och
oorganiserad massa. Hvarje lärare var i
hufvudsak öfverlämnad åt sig själf, den
ene var likaså god som den andre, det
fanns i det hela taget inga olika grader,
inga öfverordnade och inga
underordnade.

Men allt som folkskolan vuxit, har
äfven på dess område behofvet af
arbetsfördelning gjort sig gällande, och vi
hafva fått en åtskillnad mellan
småskolans, folkskolans och högre folkskolans
lärarekrafter, mellan extra lärare och
ordinarie lärare samt mellan
lärarepersonal och inspektörer (jämte
underinspektörer: »förste lärare»,
»tillsyningslä-rare», »öfverlärare», »rektorer» o. s. v.)

Att så sker ligger i utvecklingens
väsende. Det är så att säga en naturlag.
Man kan icke hämma densamma; man
har blott att söka reglera dess verkan,
så att dess olägenheter måtte blifva sä
små och dess fördelar så stora som
möjligt.

*



Som man lätt inser äro dessa
betraktelser närmast föranledda af en händelse
för dagen. Mellan lärarepersonalen och
inspektören inom ett/ af våra större
stadssamhällen har sedan någon tid en
misstämning varit rådande, och denna
har nyligen tillspetsat sig till en konflikt
så pinsam och så uppseendeväckande,
att vi knappast kunna kalla den annat
än en storartad skandal.

Vår mening är ingalunda att här fälla
någon moralisk dorn öfver de i denna
sak agerande parterna eller att skipa
rätt dern emellan. Dels hafva vi
rörande konflikten ingen annan kännedom,
än den som kunnat inhämtas af
lokaltidningarna, i hvilka inspektor och
lärarepersonal nu som bäst bombardera
hvarandra med polemiska skrifvelser -
till ringa uppbyggelse för den stora
allmänheten och särskildt för
folkskolebarnens föräldrar. Dels gäller nog äfven i
denna tvist det gamla ordet, att det icke
är ens fel, att två träta, och vi äro
förvissade om, att båda de stridande anse
sig vara i sin goda rätt samt i det hela
taget kämpa efter bästa samvete och
öfvertygelse.

Att det oaktadt denna
förargelseväckande och för hela svenska folkskolan i
hög grad komprometterande strid
kunnat drifvas till en sådan ytterlighet,
måste bero på någon grundväsentlig
missuppfattning af förhållandet mellan lärare-

personal och inspektör samt af bådas
befogenhetsområden.

Å ena sidan är den enskilde läraren
otvifvelaktigt ofta utsatt för frestelsen att
häfda sin själfständighet utöfver dess
rätta och nödvändiga gränser. Mången
lärare är ej nog genomträngd af det
medvetandet, att hans uppgift egentligen
blott är att verka såsom ett medel.
Han betraktar sig såsom suverän
härskare inom sin skola eller sin klass, och
han försummar allt för ofta att taga
vederbörlig hänsyn dels till föräldrarnas
och allmänhetens berättigade opinioner,
dels till de förpliktelser, hvilka blifva en
följd däraf, att han med sin skola eller
klass icke står ensam utan utgör en
del af en större helhet sarnt därför bör
samverka med andra delar af samma
helhet. Särskildt i större samhällen
måste dessa senare förpliktelser vara af
synnerligen trängande art; skolväsendet
är där en sammansatt och ganska
invecklad organism, ingen enskild lärare
kan vara fullt oberoende och oafhängig,
och nödvändigheten af ett
sammanhållande band, en reglerande ledning är
här uppenbar.

I allmänhet är det ej heller att befara,
att yttringarna af ett öfverdrifvet
själf-ständighetsbegär från lärarnes sida skola
blifva allt för många eller svåra. De
äro nämligen till hela sin ställning så
beroende, att det vill rätt mycket till,
innan de utsätta sig för obehagligheterna
af en konflikt.

Å andra sidan ligger, enligt hvad en
långvarig erfarenhet lärt, för
inspektörerna en annan frestelse nära till hånas,
hvilken högst få af dem lyckats undgå.
Denna frestelse består däri, att de ej vilja
nöja sig med att utgöra blott ett
sammanhållande band, en reglerande ledning,
utan fatta uppfostrings- och
undervisningsarbetet på ett nästan helt och
hållet byråkratiskt sätt. De betrakta gärna
skolväsendet såsom ett ämbetsverk,
väsentligen likartadt med posten,
telegrafen, polisen eller armén eller något
annat verksamhetsområde, där det
egentligen andliga, skapande arbetet förrättas
af de öfverordnade ledarne, och där de
underordnades hufvuduppgift därför blott
är att mer eller mindre mekaniskt
utföra vissa detaljerade, ofvanifrån gifna
order. Enligt denna uppfattning är det
från inspektörerna (sarnt förste lärarne,
öfverlärarne o. s. v.), som den
egentligen bärande och drifvande kraften i
skolarbetet skall komma, deras verksamhet,
som härvidlag måste anses såsom det
primära; och den enskilde läraren blir
ett organ i deras hand, ett organ, som
visserligen ej kan umbäras, men som
dock till sin betydelse är underordnadt
och sekundärt. Inspektören skall -
med ett ord - vara den befallande
fältherren, den planläggande tanken, den
styrande viljan; lärarens roll blir den
gemene soldatens, den verkställande
handens.

Denna tankegång, som reducerar
läraren till en pedagogisk handtlangare,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Jan 21 21:05:50 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/svlartid/1893/0267.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free