Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 25. (599.) 21 juni 1893 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
298
SVENSK LÄRARETIDNING.
N:r 25
dadt. Denna städning behöfver icke göras
om, när nya kunskaper förvärfvas, dessa
inpassas då blott i den förut gifna
ramen. Men, kan man invända, vore det då
ej bättre att i stället för det muntliga
föredraget uteslutande hålla sig till en med
rubriker uppställd lärobok? Nej, och det
af två skäl. Berättelsen åsyftar att gifva
barnet ett intryck af lifvet så intensivt,
att det närmar sig en egen erfarenhet.
Detta mål förfelas alldeles, om man börjar
med rubrikerna. För det andra blir
systemet i så fall icke tillägnadt på samma
innerliga sätt. Barnet får icke längta
efter systemet, såsom nästan är fallet vid
det tillvägagående, som vi beskrifvit.
Att detta materialets uppdelande i
kategorier och rubriker är en god
förstånds-öfning, torde ingen bestrida. Men sådana
ämnen som historia, geografi och
naturkunnighet gifva osökt tillfälle till många
andra tankeöfningar. Bland dessa nämna
vi bl. a. utfinnandet af
orsakssammanhanget mellan företeelserna. Återgifvandet
af en kort skildring bör så småningom
ersättas af mera omfattande uppgifter, såsom
refererande af en hel lektion, en
sammanfattande framställning af t. ex.
reduktionen, dess orsaker och följder, adeln
under storhetstiden o. s. v. Förmågan att väl
referera är i själfva verket ett bland de
säkraste kännetecknen på en gedigen
förståndsutbildning.
Att alla dessa former af
förståndsöf-ningar äro nyttiga och nödvändiga, därom
hafva pedagogerna i alla tider varit ense.
Men i allmänhet har man velat förlägga
dem till andra läroämnen, så t. ex.
modersmålet, där många förorda en dylik
rubricering af dikter, något som dock måste
ske med stor varsamhet, enär diktens
egentliga syfte är att väcka stämning.
Oftast har man dock velat förlägga dessa
öfningar till undervisningen i främmande
språk, särskildt i grammatik. Men den
mycket lofordade tankegymnastik, som
grammatiken medför, är, tyckes det oss,
alldeles analog med den här förut
skildrade. Äfven i grammatiken, t. ex. vid
satsanalyser, är det ju fråga om att indela i
kategorier. Men grammatiken har såsom
förståndsutvecklande ämne ett par stora
brister. Det material, som den ordnar,
består af ord, men barnet känner icke
något naturligt behof att ordna språkets ord.
Dess tankelyten, t. ex. öfverdrifterna och
de inexakta uppgifterna, bli ej på detta
område för barnet själft så påtagliga, som
när det rör sig med mera konkreta
företeelser. Om det påstår, att subjektet i en
sats är objekt, ar detta visserligen en
osanning, men en osanning, som alls icke
berör, barnet. Kan man däremot beslå det
med att hafva beskyllt en oförarglig
folkstam för kannibalism, så får den osanna
uppgiften här en karaktär af rent af falskt
vittnesbörd. Grammatiken lämpar sig
äfven mindre än de konkreta ämnena till
utfinnande af orsakssammanhanget, ty de
grammatiska reglerna likna icke naturlagar,
utan snarare juridiska lagbud, för hvilka
orsaken är alldeles oåtkomlig, åtminstone
på skolans stadium.
Med detta vilja vi icke hafva sagt, att
de grammatiska förståndsöfningarna icke
skulle hafva sitt värde, men de äro så
abstrakta, att de mindre begåfvade barnen
aldrig kunna hafva någon verklig nytta af
dem. Jag skulle nästan vilja påstå, att i
flickskolorna är vanligen en fjärdedel af
hvar klass tämligen oåtkomlig för
grammatikens logik. De kunna visserligen förstå
ryckvis, men aldrig så, att deras hjärna
får en grundlig städning. Det tyckes, som
om möjligheten att verkligen tillägna sig
grammatik utgjorde skiljegränsen mellan
läshufvudena och människor med s. k
vanligt sundt praktiskt förstånd. Men de
senare behöfva också logik, och för dem
lämpa sig bestämdt de nyss skildrade
tan-keöfningarna mycket bättre.
Vi komma alltså till den slutsatsen, att
de konkreta ämnena lämpa sig för
tankegymnastik fullt ut lika mycket som de
abstrakta, d. v. s. om de behandlas på
sådant sätt, att läraren aldrig går ifrån ett
område förrän det blifvit riktigt klargjordt,
systernatiseradt, »städadt». Man bör för
öfrigt icke tro, att mångfald utesluter
klarhet och rikedom ordning. Tvärt om, den
äkta förståndsbildningen måste hvila på
dessa båda grundvalar: kännedom om det
brokiga, mångfaldiga lifvet samt en
ordnande, redande tanke.
Seminarierektorsmötet
(Efter Stockholms Dagblad.)
Enligt bestämmelse af chefen för
ecklesiastikdepartementet sammanträdde hrr
rektorer vid rikets lärare- och
lärarinneseminarier härstädes tisdagen den 13 d:s för
att öfverlägga om de frågor, hvilka från
ecklesiastikdepartementet utsändts till
lärarekollegierna vid seminarierna.
De mötet förelagda frågorna, hvilka af
oss återgifvas i n:r 17, hafva
förberedelsevis behandlats i utskott. Under de
allmänna sammanträdena förekom till en
början frågan 4, hvilken var af följande
lydelse:
Äro några förändringar i stadgan för
folkskollärareseminarierna behöfliga med anledning
af den förlängda öfningstiden för värnpliktige?
Utskottet, som behandlat denna fråga,
hade hemställt,
att mötet måtte såsom sin åsikt uttala, att
det för seminarierna vore önskligt, att
värnpliktiga seminarieelever i tredje klassen, hvilka
likaväl som elever i fjärde klassen behöfva
uppskof med fullgörandet af sin värnplikt och
detta för afslutande af redan fortskriden
lärokurs i de ämnen, sorn icke förekomma i fjärde
klassen, finge till det år, hvarunder de fylla 23
år, uppskjuta sin värnpliktstjänstgöring, samt
att man för öfrigt borde låta bero vid de
åtgärder, som med afseende på olika
förhållanden vid särskilda seminarier kunde med
vederbörligt tillstånd blifva försöksvis vidtagna
till undanrödjande i möjligaste måtto af de
öf-verklagade svårigheterna.
Utan meningsskiljaktighet biföll mötet
denna utskottets hemställan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
