- Project Runeberg -  Svensk Läraretidning / 12:e årg. 1893 /
310

(1891-1933)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 26. (600.) 28 juni 1893 - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

310

SVENSK LÄRARETIDNING.

N:r 2 6

huru? Vi få akta oss att vår
katekisa-tion icke blir en exercis med ord, så att
vi tro oss hafva utredt stycket, när vi vändt
och ändrat hvarje ord och mening däri.
Detta slag af katekisation förstör den
religiösa stämningen, lika säkert som ett
dylikt sönderplockande af ett poetiskt stycke
tar bort hvarje skymt af poetisk stämning.

Icke heller bör katekisationen bestå
däri, att man utbyter katekesens ord möt
definitioner. Dessa senare äro icke
utredningar, de förblifva ofta lika oförstådda
som de begrepp de skulle klargöra, och
de ställa, äfven de, egentligen mera en
fordran på barnets ordminne än på dess
inre uppfattning.

För mig synes det vara naturligt att,
utgående från det för barnen välbekanta
genom den bibliska historien gifna
innehållet eller från tilldragelser och
erfarenheter inom det dagliga lifvet, hvilka ligga
inom barnens område, söka göra till en
verklighet för dem det innehåll, som
uttryckes i stycket. Därvid böra ock
språken under styckena komma i sin rätta
ställning såsom underlag, icke bevis för
styckets innehåll. När sålunda ett
verkligt innehåll är gifvet, kan man visa, huru
detta kort återgifvas genom stycket. De
i utvecklingen gifna frågorna böra
sparsamt användas. Man bör i allmänhet själf
på olika sätt formulera frågorna till
katekesstyckena, på det att icke barnens
ordminne må spela dem det sprattet att åter
undantränga sakminnet.

Det inses lätt, att för en så drifven
katekisation är katekesens uppställning i
frågor och svar icke en lättnad utan den
medför snarare en svårighet, som måste
öfvervinnas. I en synnerligen läsvärd
uppsats i detta ämne i Svensk Tidskrift läste
jag nyligen några ord i denna fråga, som
jag här till deras innehåll vill anföra.
»Katekesen gifver oss läroämnet liksom inlagdt
i en mängd små lådor, hvar och en med
sin passande nyckel; blott man har den
rätta nyckeln d. ä. den rätta frågan, så
kommer sedan svaret, innehållet i lådan,
af sig själft fram. Men har man förlagt
nyckeln, kommer man icke i lådan.»

Om någon kunskap är för lifvet, är det
väl kristendomskunskapen. Må vi då göra
allt hvad vi kunna, för att den kunskapen
hos våra barn kommer att ligga i en
öppen låda, där de genast kunna finna, hvad
de i olika fall behöfva! |

Den andra anmärkningen gäller de lös- \
ryckta, stympade, sönderplockade, under styc- \
kena ställda språken. Så som språken nu !
förekomma får man lätt det intryck, att |
de stå där som bevis för de i stycket fram- i
ställda sanningarna. »Häraf kan man se, j
att katekesens lära är grundad på bibeln.» j

Men för barn skall man icke bevisa j
utan endast framställa och berätta. j

Språken äro ofta för korta, ryckta ur l
sammanhanget (ex. tredje språket under j
stycket 3). |

Ibland är sådant ur språket uteslutet, j
som belyser saken i fråga (andra språket |
under stycket 50), ja, på ett ställe har
man anfört satans ord såsom stöd för in-

nehållet i ett katekesstycke (första språket
under stycket 50).

Sammanhängande bibelställen äro
sönderdelade under olika stycken, t. ex. Rom.
13: l-4, hvaraf olika delar återfinnas
under styckena 45, 49 och 52.

Här bör allt göras för att samla och
gifva hela framställningar. Läraren måste
själf söka upp hvarje språk i bibeln för
att se det i sitt sammanhang, pröfva huru
mycket af detta sammanhang bör
medtagas och stundom, där ämnet behandlas
i en större afdelning, taga hela afdelningen
med, t. ex. vid läran om uppståndelsen,
l Kor. 15. Vid själfva lektionen låter man
barnen berätta, hvad de känna rörande
ämnet ur bibliska historien, samt slå upp i
sina biblar de stycken, de ej känna. Ur
detta material drages sedan katekesens
lärdom såsom sammanfattningen af hvad Guds
ord lär i detta stycke. Så kommer bibeln
till sin rätt att vara icke lärobok, icke
bevisningsmaterial men källan till vår
kristendomskunskap. Och barnen blifva
hemmastadda i sin bibel, lära småningom att
själfva där hämta den kunskap, de
behöfva.

I förbigående vill jag framställa en tredje
anmärkning mot den använda
katekesutvecklingen, nämligen att ett olämpligt
system där följts. I stället för det artificiella
borde användts ett historiskt system såsom
det, hvilket mera lämpar sig för barnets
utvecklingsstadium.

Men trots olägenheterna och i väntan
på att läroboken blir bättre, läggom oss
vinn därom att gifva våra lärjungar
inne-häll, verkligt innehåll i de obekväma
formerna!

*



I den diskussion, som härefter följde
ställde sig professor F. S. Johansson i
Uppsala och rektor S. Almquist i Stockholm i
hufvudsak på inledarinnans ståndpunkt. Den
förre framhöll vikten af att undervisaren
vid katekisationen utginge från det
konkreta, för barnet kända lifvet och uttalade
önskvärdheten af en historisk uppställning
för en lärobok i kristendom; den senare
beklagade, att Luthers ord i
katekesutvecklingen voro genom det sönderstyckade sätt,
i hvilket de där förekommo, förstörda.
Katekesutvecklingen vore ett bland den
nyare pedagogikens sämre verk.

Katekesens nuvarande form försvarades
helt eller delvis af hofpredikanten F. Ekdahl,
skolföreståndaren F. Backlund i Jönköping,
docenten M. Lundborg och sektionens
ordförande professor S. L. Bring, hvilken
senare sammanfattade diskussionen i
följande tre punkter:

1. Den kateketiska undervisningen är
nödvändig i skolan, om
kristendomsunder-visningen skall meddelas på ett
tillfredsställande sätt.

2. Den antagna katekesförklaringen, som
väl kunde varit bättre, bör icke
undanträngas af någon annan af de hittills
utgifna katekesutläggningarna.

3. Den kateketiska undervisningen blir
bättre, om den bedrifves så, att
katekesstyckena framställas såsom
sammanfattningar af det, som bibelspråk och exempel,

hämtade ur bibliska historien och det
dagliga lifvet, lära oss. A7. L.

Lärarnes bestraffningsrätt.

Den fråga, som vid fjortonde allmänna
svenska läraremötet i Linköping tilldrog
sig största uppmärksamhet och äfven
erhöll grundligaste behandling, var denna:
Äro skolstadgans nuvarande
bestämmelser angående lärarnes
bestraffningsrätt de lämpligaste?
Gällande stadga för rikets allmänna
läroverk bestämmer i § 49 följande:

1. Vid hvarje af lärjunge begången mindre
förseelse söke lärare först att genom tilltal och
varning rätta den felande.

2. Vid fortsatt felaktighet må nedflyttning
under medlärjungar, utvisning från lärorummet
eller annan af rektor godkänd, därmed
jämförlig art af bestraffning användas. Sådan
bestraffning äger hvarje lärare att omedelbart
ålägga och verkställa men bör om åtgärden
lämna vederbörande klassföreståndare
underrättelse.

3. Har lärjunge gjort sig skyldig till någon
svårare förseelse eller genom fortfarande okynne
och själfsvåld visat ofvannämda straff vara utan
åsyftad verkan, skall förhållandet anmälas hos
rektor, hvilken äger att bestämma en till
framkallande af den felandes ånger och blygsel
lämplig näpst. Tillhör den felande någon af
läroverkets fem nedre klasser, må rektor
därjämte, om han med afseende på öfriga
omständigheter pröfvar sådant lämpligt, kunna
förklara honom för viss tid, som rektor
bestämmer, vara underkastad kroppslig aga, hvilken
i händelse af ny förseelse honom tilldelas.

Då på grund af vissa allbekanta
tilldragelser frågan om lärarnes
bestraffningsrätt i närvarande stund tilldrager
sig liflig uppmärksamhet inom
folkskollärarekåren, redogöra vi tämligen
fullständigt för den i ämnet förda
diskussionen vid Linköpingsmötet.

Diskussionen påbörjades andra
mötesdagen men afslöts först vid tredje dagens
allmänna sammanträde.

Vice adjunkten A. Rydberg i Linköping
inledde öfverläggningen med att redogöra
för nu gällande stadganden rörande
lärarnes bestraffningsrätt och visade, huru
denna i många afseenden blifvit inskränkt.
Tal:n fäste sig särskildt vid stadgandet,
att kroppsaga i de lägre klasserna ej finge
af lärare utdelas utan rektors samtycke.
I skollagskommitténs förslag hade
vederbörande fortskridit på samma väg. Man
hade t. o. m. föreslagit borttagandet af det
slags bestraffning, som bestod i utvisning
från lärorummet, ehuru detta helt visst
vid åtskilliga tillfällen vore det lämpligaste.
Det visade sig en tydlig tendens att till
art och antal inskränka de disciplinära
medel, öfver hvilka läraren förfogade.

Men läraren skall ju vara i faders ställe,
och en far skulle förvisso tillbakavisa alla
insinuationer om, att han ej skulle kunna
rätt använda disciplinmedlen. Men
läraren, hvars hela lif är riktadt på de ungas
uppfostran, han frånkännes
bestraffningsrätten. Detta kunde berättigas af forna
absurda förhållanden, men nu vore det ej
ställdt på samma sätt, och skulle något
enstaka missbruk af bestraffningsrätten
förekomma, låge det i rektors makt att
förhindra dylikt.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 13:32:11 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/svlartid/1893/0314.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free