- Project Runeberg -  Svensk Läraretidning / 12:e årg. 1893 /
311

(1891-1933)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 26. (600.) 28 juni 1893 - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

N:r 26

SVENSK LÅRAKETIDNING.

311

Hvad särskildt vidkomme den förbjudna
kroppsagan, så kunde väl ingen förneka,
att det funnes ynglingar, groft anlagda,
trotsiga och själfsvåldiga naturer, på hvilka
de s. k. honnörsstraffen, varning o. d., icke
hade verkan, och att lämna dern ostraffade
vore till skada lika mycket för dem själfva
som för deras klass och skolan i sin
helhet.

Läraren finge visserligen aga gossen
men endast efter pröfning af rektor, och
ett uppskof med en bestraffning förtoge
ofta mycket af straffets nytta. Flertalet
lärare tvingades också genom dessa
stadganden att helt enkelt bryta desamma,
men exemplet på lagbrott vore ej för
lärjungarna efterdömligt. Skolstadgan
beröfvade dessutom läraren inför eleven en del
af hans pondus.

Talaren ville ingalunda återkalla gångna
tider, då kroppsaga hörde till ordningen
för dagen eller kanske timmen, men nu
hade man i stället gått till en motsatt
öfverdrift. Mötet borde därför uttala sig i
den riktningen, att skolstadgans nuvarande
§ 49 så omarbetades, att läraren erhölle
kraftigare disciplinära medel till sitt
förfogande, och att särskildt kroppsagas
utdelande ej i hvarje fall gjordes beroende af
rektors samtycke.

Rektor S. Almquist från Stockholm
började med att berätta en liten historia om
ett nyligen inträffadt fall i en skola i
Stockholm. En gosse hade räckt »lång näsa»
bakom rektorns rygg, hvilket renderat
honom ett par örfilar af den lärare, som såg
det, utan att rektor sedan fick veta något
om saken. Nu vore talaren öfvertygad om,
att pojken var belåten med denna utgång
- hans bättre jag hade nog sagt honom,
att han förtjänat sitt straff -, att rektor
var glad öfver att slippa befatta sig med
saken, och att läraren kände sitt samvete
tillfredsställdt. Och dock hade läraren
brutit mot skolstadgan.

Hvilka lärdomar kunna vi hämta häraf?
Jo, att förhållanden kunna gifvas, där det
»pedagogiska samvetet» bjuder läraren att
bryta skolstadgan, men dock ville talaren
ej vara med om någon väsentlig ändring
i stadgandena om lärarnes
bestraffningsrätt. Motsatta erfarenheter hade nämligen
visat, till hvilka missbruk lärarnes
begagnande af kroppsagan kunde leda. Huru
ofta vore icke t. ex. örfilandet blott ett
uttryck af lärarens förargelse eller vanmakt.
Det funnes läroverk, där örfilandet vore så
vanligt, att när gossarne komme till andra
skolor, kände de sig ej riktigt hemmastadda.

Talaren vore för sin del tacksam för
den opinion, som ledt till införande i
skolstadgan af de omordade bestämmelserna,
äfven om denna opinion vore teoretiskt
oriktig, ty den hade dock varit till ren
välsignelse för skolan, och ännu hade den
ej uträttat, hvad den skulle. Skolan
befunne sig i detta afseende i ett slags
kristid, en slitning mellan lag och praxis.
Om också kroppsstraffet i teori vore
oriktigt, kunde det fulla genomförandet af
denna teori anses som en öfverdrift, men
det vore en nyttig rektion, vi nu
under-ginge från forna tiders öfverdrifvet stränga

straffsystem. Vi svenskar redde oss -
tyvärr - så lätt med att i allmänhet
handskas så att säga på lagens utkanter
och smått öfverträda den. Talrn hade
funnit, att en lärare, som straffade rättvist,
vunne medhåll af den i skolan så
betydelsefulla pojkarnes opinion, och denna
opinion härskade oftast äfven i hemmen,
Skedde bestraffningen däremot oriktigt,
vore det bra, om det uppstode en liten
opinion, men innan det blefve skandal, d.
v. s. tidningarna toge hand om saken,
skulle det nog vara fråga om starka
missbruk.

Det förhölle sig med denna opinion mot
kroppsagan ungefär som med det absoluta
nykterhetssträfvandet, hvilket vore
öfverdrifvet och teoretiskt oriktigt, men dock
gjort så mycket godt. Den antydda
opinionen vore en nödvändig reaktion mot
missbruk i fråga om kroppsagan i skolan.

Rektor /. P. Lagergren från Jönköping
trodde, att disciplinstadgan genom sin
obestämdhet hade brister, men att dessa vore
ett nödvändigt ondt. Det kunde synas
hårdt, att en lärare ej hade rätt att röra
sig inom ej allt för snäfva gränser i fråga
om bestraffningen, men det vore
oförsiktigt att taga bort bestämmelserna om att
kroppsaga skall vara beroende på rektors
pröfning. Det hade dock händt, att lärare
tillåtit sig handgripligheter, som rektor
måst taga itu med, förnämligast på grund
af det ytterst olämpliga sätt, hvarpå agan
skett.

Kanslirådet E. F. Gustrin ansåg sig
böra uttala några ord gent emot rektor
Almquists något väl fria tal om skollagen
och lärarne. Så länge lagen funnes,
borde den följas, och skolstyrelsen skulle
alltid beifra ett brott mot densamma som
ett tjänstefel. Lagen kunde ändras, men
läraren finge ej handla mot föreskrifterna
i tydlig lag.

Rektor A. V. Lundberg från Vadstena
kunde ej gilla rektor Almquists
resonnemang om det lämpliga i att understundom
bryta lagen och ändock hålla på att den
blir oförändrad. Talrn ville för sin del
föreslå, att läraren finge rätt att utdela
kroppsaga, men att dylik bestraffning
därefter ögonblickligen skulle anmälas för
rektor. Då vunne man det humanitära och
sluppe bryta en gifven lag. (Bravorop.)

Rektor C. Sprinchorn från Lund ville
inlägga en gensaga mot rektor Almquists
påstående, att lärarekåren skulle styras af
lösliga opinioner bland lärjungarna och i
tidningspressen.

Rektor G. Sjöberg från Stockholm skulle
till rektor Lundbergs förslag vilja göra det
tillägg, att rektor ägde för framtiden
förbjuda den lärare rätt att utdela
kroppsaga, som en gång missbrukat
bestraffningsrätten.

Rektor P. Hj. Söderbaum från
Helsingborg instämde med närmast föregående
talare.

*



Då diskussionen följande dag ånyo
upptogs, framlade adjunkten A. Rydberg samt
rektorerna G, Sjöberg och A. V. Lundberg
följande förslag till resolution:

Skolstadgans § 49 bör så omarbetas, att
läraren erhåller kraftigare disciplinära medel till
sitt förfogande, och att särskildt
kroppsbestraffningen icke i hvarje fall göres beroende af
rektors samtycke, dock att läraren ofördröjligen
bör därom underrätta rektor, som äger att för
kortare eller längre tid betaga läraren denna
rättighet. Nyantagen lärare bör ej få utdela
kroppsaga.

Kanslirådet E. F. Gustrin hemställde, om
det vore lämpligt att uttala sig för en större
utsträckning af kroppsagan, än som
skolstadgan nu tillåter och af
skollagskommittén tillstyrkts. Den vanart hos de unga
- trots - för hvilken kroppsaga
egentligen borde utdelas, förekomme icke i större
utsträckning, och förhållandena blefve i detta
fall allt bättre. En utsträckning af
lärarnes rätt att utdela kroppsaga vore därför
onödig, och att lämna lärarne rätt att aga
barnen, tills de missbrukat denna,
rättighet, vore helt och hållet olämpligt.
Ungdomen kunde därigenom blifva utsatt för
misshandel af en del lärare, ty det vore
allmänt bekant, att sådana lärare funnes,
som kunde missbruka sin rätt. Ansåg
det vara bäst att mötet icke uttalade sig
för någon utsträckning af
bestraffningsrätten.

Rektor /. P. Lagergren ville på det allra
allvarligaste varna för antagandet af en
resolution sådan som den föreslagna. I
de flesta fall utdelades kroppsagan, då
läraren vore i uppbrusningstillstånd och
sålunda icke vore herre öfver sig själf, hvilket ofta
gjorde honom löjlig i lärjungarnes ögon.
En resolution sådan som denna ginge rakt
emot tidsandan och de nutida åsikterna om
uppfostran. Det vore därför oklokt att antaga
resolutionen. Bäst vore att låta diskussionen
utgöra svar på frågan.

Rektor S. Adrian från Haparanda
protesterade på det bestämdaste emot
påståendet, att kroppsagan utdelas, då läraren vore i
uppbrusningstillstånd. Tal:n ansåg, att det
vore godt, om läraren finge mera
handlingsfrihet i förevarande hänseende, men svårt
vore att få ett lämpligt uttryck härför i
skollagen, hvarför tal:n ville instämma i
yrkandet om att diskussionen finge utgöra
svar på frågan.

Rektor A. V. Lundberg inlade likaledes
en gensaga mot talet om att lärarne
utdelade aga under ett tillstånd af
uppbrus-ning. Sådant hade visserligen händt men
inträffade allt mera sällan. Hvad
tidsandan beträffade, ginge den icke alltid i god
riktning. Särskildt i detta fall vore den
för klemig. Nog borde en far få aga sina
söner och en lärare opåtaldt få tukta sina
lärjungar, om de däraf gjorde sig förtjänta.
Talaren älskade visst icke kroppsagan, och j
det vore plågsamt för lärarne att använda
den. Mötet borde gifva ett bestämdt svar
på frågan, och talaren anslöt sig till den
inlämnade resolutionen.

Öfverläggningen var härmed slut. Med
52 röster mot 38 beslöts, att den förda
diskussionen skulle utgöra svar på
frågan. Minoriteten röstade för bifall till
resolutionsförslaget. Ganska sannolikt
är, att mötet godkänt
resolutionsförslaget, därest icke kanslirådet Gustrin så
bestämdt uttalat sig i motsatt riktning.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jan 9 17:18:42 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/svlartid/1893/0315.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free