- Project Runeberg -  Svensk Läraretidning / 12:e årg. 1893 /
312

(1891-1933)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 26. (600.) 28 juni 1893 - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

312

SVENSK LÄRARETIDNING.

N:r 26

FÖR DAGEN.

Seminariernas
undervisningsplan

utgjorde föremålet för
seminarierektors-mötets öfverläggningar under de båda
sista dagarna af dess sammanvaro.
Härvid blefvo - såsom vi i vårt förra
nummer omnämt - en del föreslagna
ändringar af mötets flertal gillade, andra
däremot afstyrkta.

Åtskilliga af de förordade ändringarna
äro af så ringa allmänt intresse, alt om
dem föga är att säga.

Om andra är svårt att döma, så länge
inga utförligare underrättelser föreligga.
Så är t. ex. förhållandet i fråga om
ämnet teckning, hvarom blott upplyses, »att
det af kommitterade jämte
teckningsläraren vid Karlstads seminarium
uppgjorda förslag i ämnet skulle följas».
Såsom vi uti en föregående artikel
antydt, borde teckningen vid seminarierna
mera ställas i lärarebildningens tjänst,
d. v. s. seminarieeleven borde sättas i
stånd att använda densamma såsom ett
hjälpmedel vid undervisningen i
naturkunnighet, geografi, historia o. s. v. Den
skulle, på detta sätt fattad, få ett annat
mål och på grund häraf äfven en annan
metod än hittills varit fallet, då man
uteslutande eller åtminstone
hufvudsakligen haft konstens eller konstindustriens
kraf för ögonen, men knappast ägnat
någon tanke åt lärarens behof att kunna
illustrera sin muntliga framställning med
raskt utkastade bilder. I hvad mån »det
af kommitterade jämte teckningsläraren
vid Karlstads seminarium uppgjorda
förslag» tillgodoser detta senare behof
återstår att erfara.

Rörande kursen i räkning och
geometri har föreslagits, att »utdragning af
kubikrötter» borde utgå. Nödvändigheten
af denna inskränkning kunna vi
emellertid icke inse. Nämda operation ingår
visserligen ej i folkskolans lärokurs, icke
ens på dess högsta stadium. Men detta
synes icke utgöra något tillräckligt skäl
för att folkskolläraren skulle sakna all
insikt häruti. Detta så mycket mindre,
som det väl kan hända, att en begåfvad
folkskolelärjunge, hvilken lärt sig att
ur en kubs kant beräkna dess rymd,
ganska lätt kan komma på den idén att
tillfråga sin lärare, huru man omvändt
ur en kubs rymd skall beräkna hans
kantlinje. Vi misstänka, att här
föreligger ett af dessa fall, där man ansett
sig böra hos lärarekandidaterna vid våra
seminarier förutsätta en ringare grad af
tankereda än hos pojkarne vid våra
allmänna läroverk.

I viss mån uppseendeväckande är
rektorsmötets uttalande i fråga om tiden för
kristendomsundervisningen. »Beträffande
ämnet kristendom», heter det, »beslöt
mötet efter en liflig och intressant
diskussion, att timantalet för undervisningen
skulle i första klassen bestämmas från
6 till 5 å 6.» Ändringen är mindre
betydande än betydelsefull. Den synes näm-

ligen utgöra en brytning med en princip,
som ofta blifvit på ett synnerligen hetsigt
sätt förfäktad, den nämligen, att tiden
för ett ämne bör tillmätas detsamma ej
efter dess faktiska behof utan efter dess
rang. Religionskunskapen är det förnämsta,
det högsta af alla ämnen, säger man, och
för att detta ej måtte af någon kunna
förbises eller förnekas, måste det få en
timrne om dagen åt sig anslagen.
Antagligen får man tolka mötets uttalande
såsom ett underkännande af detta
mekaniska uppfattningssätt, ett erkännande af
att oproportionerligt lång tid för ett ämne
kan inverka menligt på dettas
behandling och på det bildningsresultat, som
däraf kan vinnas.

Ett afgjordt framsteg skulle det vara,
om i enlighet med mötets önskan
»grunddragen af Sveriges nuvarande statsskick
infördes såsom särskildt läroämne i
fjärde klassen». Yrkanden i denna riktning
hafva framkommit för flera år tillbaka
men stött på oöfvervinneligt motstånd
från dåvarande chefen för folkskolebyrån.
Förmodligen har mötet gjort sig
under-rättadt om, att intet dylikt motstånd nu
är att befara. Det skulle väl ock vara
allt för bakvändt, om den lärarekår, som
har till uppgift att bibringa massan af
landets barn grundläggande allmänt
medborgerlig bildning, ej själf skulle blifva i
tillfälle att förvärfva något så när samma
mått af medborgerliga kunskaper, som
första bästa folkhögskoleelev är i
besittning af.

På en gång förvånansvärd! och
be-klagansvärdt måste vi däremot anse ett
af de beslut, sorn mötet fattat rörande
undervisningen i modersmålet. »Med
afseende på modersmålet», heter det,
»af-slogs med 7 röster mot 6 framställdt
yrkande, att i tredje klassen skulle införas
läsning af valda stycken af den
fosterländska litteraturen, och ansåg
plurali-teten läseboken for folkskolan tills vidare
nog.»

Då man läser detta, känner man sig
i tanken förflyttad till Preussen, nämligen
| till Preussen för 40 år sedan, sådant det
j var under Stiehls och Raumers och
skol-! regulativernas reaktionära välde. Ett af
j dettas mest karakteristiska yttringar var
| ju, att man vid seminarierna afskaffade
j läsningen af den tyska
nationallitteraturen, enär seminarieeleverna ansågos hafva
nog af läseboken för folkskolan!

Det är svårt att göra sig ett begrepp
om, hvad med undervisning i
modersmålet skall förstås, såvida icke läsningen
af vår fosterländska litteraturs storverk
skall ingå som själfva kärnan däruti.
Härom borde väl alla vara ense. Talet
om »öfveransträngning», som annars
alltid sättes ernot hvarje förslag till
reform i seminarieundervisningen, har
na-j turligtvis här ingen som helst
användning, och öfver brist på tid kan man
icke klaga, så länge så mycket
ofruktbart plugg förekommer som nu, icke
minst i svensk grammatik. Hvilket tar
väl mesta tiden - att genomgå
Runebergs »Julkvällen» eller att »slå i sig»

ett par sidor regler och undantag i
Sundén? Det förra ger en behållning för
lifvet; det senare är i de flesta fall
absolut ofruktbart.

Äfven om den nyreviderade läseboken
för folkskolan vore tio gånger bättre än
den är, så är den ju dock eller borde
åtminstone vara affattad särskildt för
barn. Att den svenske folkskolläraren
skulle hafva nog af den kännedom om
vår nationella litteratur, som därur kan
vinnas, är ett påstående så orimligt, att
det stöter på förnärmelse. Säkert är, att
det i andra land skulle väcka ett
ömkande löje.

I fråga om undervisningen i pedagogik
och metodik hafva vi att med
erkännande omnämna det yrkandet, »att redan i
tredje klassen pedagogikens historia skulle
påbörjas». Däremot synes man icke
hafva ägnat någon uppmärksamhet åt
den af oss påpekade oegentligheten, att
man icke i andra klassen meddelar ens
den ringaste kunskap i själslära}
oaktadt man från denna klass utexaminerar
lärare och lärarinnor för småskolorna.
Följden häraf blir, att dessa i högsta
grad viktiga läroanstalter ofta ledas af
personer utan minsta psykologiska
insikt, hvilket är nog att förklara de stora
missgrepp, som på detta område ej
sällan förekomma. Må man häremot ej
invända, att eleverna i andra klassen ej
äro mogna att fatta ens »det allmännaste
af läran om själen», ty i så fall äro de
ännu mindre mogna att andligen leda
och utveckla en skara barn. Empirisk
psykologi är för öfrigt fattbar för hvilken
normal ung människa som helst, och
någon förberedande kännedom häri skulle
sätta småskollärarne och
småskollärarinnorna i stånd att göra egna
iakttagelser d. ä. att drifva
praktiskt-psykolo-giska studier. Och den uppfostrare och
undervisare, som det ej gör, han är rätt
och slätt en handtverkare och daglönare.

Vi uttryckte före mötets begynnelse
den förväntan, att detsamma skulle ägna
en välvillig uppmärksamhet åt den just
nu på dagordningen stående frågan om
införande af en begynnelsekurs i tyska
språket såsom hjälpmedel vid det
pedagogiska studiet, såväl under
seminarietiden som ock efter densamma.
Uttalandet härom är ganska märkligt.

Såsom nytt ämne - heter det - hade tyska
språket föreslagits. Då seminarieeleverna icke
ansåges kunna utan öfveransträngning genomgå
ökade kurser, och då andra för deras framtida
verksamhet viktigare ämnen förr borde erhålla
vidgad omfattning, beslöt mötet att icke
förorda tyska språkets antagande till läroämne
vid seminarierna.

Häraf synes, att vi få vänta till nästa
möte af detta slag, innan vi få det nöjet
att se hrr seminarierektorer biträda
ifrågavarande reform. Äran att få drifva den
fram synas de vilja öfverlåta åt
folkskollärarekåren själf. När allt kommer
omkring, är kanske detta äfven den
naturligaste om ock på samma gång den
långsammaste och besvärligaste vägen.

Att förslaget icke saknat förfäktare vid
mötet är dels bekant från folkskollärare-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jan 9 17:18:42 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/svlartid/1893/0316.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free