Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 27. (601.) 5 juli 1893 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
322
SVENSK LÄRARETIDNING.
N:r 27
Men Holmberg har icke blott bevittnat
folkskolesakens framgångar, han har äfven
i erkännansvärd grad bidragit därtill. Ty
intet torde kraftigare hjälpa fram en idé
än bärarens innerliga hängifvenhet för
densamma. Folkskolan skulle aldrig stått på
den punkt, där hon nu står, om ej dess
sträfvanden haft förmånen att omhändertagas
af så många män och kvinnor, som älskat
sitt kall och ej låtit sig afskräcka af de
svårigheter, som lagt sig i deras väg. Och
så länge en institution - folkskolan eller
någon annan – uppbäres af detta varma
nit, så länge dess tjänstemän äro något
mer än intresselösa löntagare, håller sig
den anstalten uppe och bjuder aktning,
äfven om stormarna då och då skulle gny
mot densamma. Om det intresse,
hvarmed H. omfattat
uppfostringsangelägenhe-terna, tala ej blott fliten och allvaret inom
skolan utan äfven de studier, han för
öfrigt nedlagt inom sitt fack. Till hjälpmedel
härvid har han förvärfvat sig en pedagogisk
boksamling, som torde vara en af de
rikhaj-tigaste, någon folkskollärare har i sin ägo.
En del af dess innehåll, särskildt äldre,
för länge sedan afsomnade skoltidskrifter,
kan numera anses nästan unikt.
Själf har han också lämnat betydande
insatser i den pedagogiska litteraturen. Då
man i våra dagar utfärdar upprop om
tillvaratagande af minnena från folkskolans
tidigare skeden för att därmed rädda från
glömskan dyra skatter från svunna tider,
kan det ju icke vara ur vägen att erinra
därom, att H. redan för 43 år tillbaka
offentliggjorde en uppmaning till landets
skollärare i samma syfte som centralstyrelsen
för Sveriges allmänna folkskollärareförening
många år senare, att nämligen insamla
material till en folkundervisningens historia.
Ar 1853 utgaf också Holmberg
grunddragen till en sådan historia, hvilken jämte
hans väns, P. Paulssons, Skolhistoriska
arbeten varit till god hjälp vid senare
forskningar. Öfriga af honom utgifna skrifter
äro : Villinska skolan i Göteborg under de
första 100 åren af sin verksamhet
(Göteborg 1867), Minnesteckning öfver
seminarieföreståndaren Jonas Herman Ekendal
(Göteborg 1870), Förhandlingarna vid tredje
allmänna svenska folkskolläraremötet i
Göteborg den 9, 10, 11 och 12 juli 1862
(jämte J. A. Öhman och J. A. Zachrisson).
För öfrigt har han lämnat bidrag till
tidskrifterna Folkskolan, Föreningen, Tidning
för folkskolan m. fi. och tillsammans med
trenne andra göteborgslärare utgifvit
tidningen Skolvännen. Få torde således de
lärare varit, som flitigare fört pennan i
pedagogiska frågor. Den stora
samvets-grannhet, som kännetecknat de af H.
lämnade uppgifter, hafva gifvit särskildt värde
åt hans Skolhistoriska och biografiska
uppsatser.
I våra dagar är bildandet af en
förening just ingenting märkvärdigt. Nästan
hvarje dag, som går, komma en eller flera
dylika till världen, en hvar med sin
uppgifna specialitet och sitt länge kända
behof. Äfven inom skolvärlden har
föreningstanken vunnit en utbredning, som
icke blott varit en följd af utan äfven -
och det har för länge sedan kunnat
konstateras - en orsak till själfva
skolväsendets utveckling. Skolans målsmän och
vänner stanna i tacksamhet till dem, som
tagit initiativet till samverkan mellan de
spridda krafterna på folkbildningens fält.
Och då får J. J. Holmberg ej blifva
förbigången.
I tidningarna omtalades för omkring ett
år sedan den lilla skolförening, som i
slutet af 1830-talet sammanträdde i Vekerum
i Blekinge. På detta »skolmöte», i
hvilket bland andra vännerna Holmberg, Sv.
Rosenberg och P. Paulsson (alla
blekings-bor) deltogo, fattades en öfverenskommelse,
som torde kunna anses som ett »embryo»
till de sedan så talrika
folkskollärareföreningarna. (En skolförening i nordvästra
Skåne lär dock ha tillkommit ett år
tidigare.) Och år 1846 bildade Holmberg i
sin nya verkningskrets Borrby
folkskollärareförening, på hvars möten han höll
flera i hans sedermera utgifna
skolhistorik tryckta föredrag.
#
Holmberg kan sålunda, då han i dag
fyller 75 år, blicka tillbaka på en
ovanligt lång och innehållsrik lefnads- och
lärarebana. Då nu ålderdomen äfven hos
honom börjar kräfva ut sin rätt, må det
tillåtas oss att tillönska den vördade gamle
det lugn och den frid, han mer än
mången annan kan göra anspråk på efter de
många sträfsamma skoldagarna. Må det
ännu förunnas honom många hvilans år,
under hvilka han kan få glädjas öfver
frukterna af sitt trogna såningsarbete.
Framförandet af en sådan önskan, förestafvad
af vördnad och erkännande, har utgjort
afsikten med denna högst ofullständiga
teckning af den åldrige skolmannens lif,
betydelsefullt för folkskolan,
folkskolelitteraturen och folkskolemötena.
Joh. O-r.
FÖR DAGEN.
Vanartade barns uppfostran.
Det är en allt för sorglig och
ständigt bekräftad sanning, att en del hem
icke kunna gifva barnen nödig vård och
uppfostran. De dåliga exemplen inom
familjen jämte den oftast mindre goda
omgifning, i hvilken sådana barn i de flesta
fall få växa upp, förfelar gärna icke att
trycka sin vanställande prägel på
individen och gifva den för hela lifvet en mindre
god riktning. Att det därför är
samhällets oafvisliga plikt att söka förekomma
detta onda eller åtminstone hålla det
inom möjligast trånga gränser, därom
torde numera knappast finnas någon
meningsskilj aktighet.
I vårt grannland Danmark synes man
ock hafva kommit till insikt om
nödvändigheten af att staten allvarligt tager hand
om den ungdom, som är allt för starkt
utsatt för farorna af ren vanvård i
hemmen eller som redan är i moraliskt
hänseende vilseförd.
För ändamålet har en kommitté
blifvit tillsatt. En af kommittéledsmöterna
juris professorn C. Torp har i den danska
pressen framlagt sina åsikter om, huru
denna samhällsviktiga angelägenhet bör
ordnas. Hans förslag innefattas i följande
fem punkter:
1. Straff må endast användas mot unga
förbrytare, när dessa nått den intellektuella
och moraliska utveckling, att de kunna
sägas vara mogna för straff. Där detta icke
är händelsen, såsom alltid med barn
under 15 (eller 14) år och under vissa
villkor med unga förbrytare under 18 (16)
år, bör aldrig straff, utan regelmässig
tvångsuppfostran användas.
(Det är tydligt, att professorn här med »straff»
afser straff i lagens mening, icke det straff,
som är liktydligt med tuktan.)
2. Tvångsuppfostran bör användas för
barn och unga människor (under 16 eller
eventuellt 18 år), som utan att ha begått
förbrytelser befinnas sedligt vanryktade
eller utsatta för sedligt fördärf, när detta
antingen beror på föräldrars eller
målsmäns lastfullhet eller försumlighet, eller,
om det icke är fallet, när det eljest anses
nödigt att träda emellan, därför att
hemmets eller skolans tillsyn och tukt visat
sig vara otillräckliga att afhålla de unga
från dåligt uppförande eller skydda dem
mot fördärfliga inflytelser. När
tvångsuppfostran anordnas, må föräldramakten i
regeln fråntagas föräldrarna.
3. Det måste skapas särskilda
myndigheter med uppgift att föranstalta om
tvångs-uppfostringens verkställande och
öfvervakande af dess genomförande. Dessa
myndigheter måste såväl i fråga om
sammansättning som kompetens ordnas så, att
garanti vinnes såväl för ett verksamt
genomförande af föreskrifterna som för
bevarande af föräldrars och andra
berättigades intressen. De sistnämda böra i alla
händelser inom vissa gränser ha rätt att
bestämma uppfostringens art (vid anstalt
eller i familj), öfvergång från en form till
en annan, huru länge tvånget skall vara och
dylikt.
4. Tvångsuppfostringen bör ordnas
genom bestämda, för hela landet gällande
regler. Nödigt antal uppfostringsanstalter
måste upprättas och behöflig kontroll
genomföras. Särskilda anstalter må
upprättas för äldre barn, som begått grofva
förbrytelser eller visat sig ovanligt fördärfvade,
och dessa senare anstalter böra vara olika
för gossar och flickor.
5. Kostnaderna för tvångsuppfostringen
böra på ett ändamålsenligt sätt fördelas
mellan stat och kommun, så att bördorna
ej bli för tryckande för kommunen,
hvarigenom den senare kan eggas att
motarbeta föreskrifternas kraftiga genomförande.
Föräldrar och enskilde fostrare böra också
efter förmåga bidraga till kostnadernas
betäckande, för så vidt barnets vanvård kan
tillräknas dem.
#
Behofvet af åtgärder i denna riktning
äfven hos oss är så ofta ådagalagdt, att
därom något vidare ordande egentligen
är öfverflödigt. Den undervisning och
uppfostran, som meddelas i våra
offentliga skolor, kan af naturliga skäl ej ordnas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
