- Project Runeberg -  Svensk Läraretidning / 12:e årg. 1893 /
334

(1891-1933)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 28. (602.) 12 juli 1893 - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

334

SVENSK LÄRARETIDNING.

N:r

att hvarje uppfostrare, som är medveten
om sin uppgift, måste i rusmedlen se sin
uppenbara fiende.

*



Nu kan man fråga sig, hur det är
möjligt att denna fiende verkligen kan äga en
så oerhörd makt. Faktiskt hafva ju
rusmedlen inom alla folk och under alla
tider utöfvat en rent af trollsk
dragningskraft. Det måste sålunda innebära något
i hög grad lockande att genom deras
inverkan blifva i mer eller mindre grad
andligt desorganiserad, att blifva förflyttad till
ett lägre utvecklingsstadium. Så är det
ock. Det civiliserade lifvet är mera
sammansatt och därför i flera afseenden
svårare än det ociviliserade, och det är på
grund häraf ingalunda ovanligt, att
utvecklade personer med ett visst vemod önska
sig tillbaka till barnets eller »naturbarnets»
ståndpunkt. Många föredraga sorglöshet
på ett lägre stadium framför omsorger och
bekymmer på ett högre; deras valspråk är:
hellre en förnöjd gris än en lidande
Sokrates.

Härtill kommer ytterligare, att den stora
massan af människor i våra civiliserade
samhällen måste lefva ett lif, som är fylldt
af omåttligt släp och ideliga umbäranden
och som ingalunda är människor värdigt.
Att dessa söka döfva sin trötthet och
dränka sina sorger i glaset samt sålunda
för en stund åter försätta sig till
barndomens bekymmerfria värld - det kan icke
förvåna.

Men detta bekväma sätt att söka lyckan
(så länge den nu varar) är just det, som
framåtskridandets stridsmän, och bland
dem i främsta rummet uppfostrarne, -måste
med alla upptänkliga medel bekämpa.

De, som vänja sig vid att anlita detta
medel, blifva nämligen i längden odugliga
för framåtskridandets sak. Rusämnena
äro ägnade att göra människorna passiva
gent emot lifvet och dess kraf. Så länge
en person befinner sig under det
begynnande rusets inflytande, känner han sig
välbelåten med tillvaron i allmänhet och med
sig själf i synnerhet, allt synes honom godt
i denna goda värld, och det gifves
således för honom icke den minsta anledning
att taga någon som helst del i
»världs-förbättrarebråket». Han förhåller sig i det
afseendet fullständigt passiv. Under
bakruset åter är han, som det heter,, full af
»bondånger och själfförakt», led vid hela
världen och ledast vid sig själf, utan kraft
och håg att göra det allra ringaste till
nå-gonderas förbättring. Hans enda diktan
och traktan är att åter komma i
besittning af detta trollmedel, som utan arbete
och sträfvan fjärmar lifvets tryck och
försätter honom till glädjens och sällhetens
land. Hans lif blir en växling mellan
val-belåtenhet och förtviflan, mellan
öfversvallande kraftkänsla och djupaste vanmakt,
och i båda tillstånden är han lika oduglig,
lika oförmögen att uträtta något för sitt
eget och för andras väl.

Helt annorlunda förhåller det sig med
den nyktre. Han äger icke tillgång till
något sådant där trollmedel att komma
undan förnimmelsen af lifvets tryck, och

han måste därför känna, att allt icke är,
som det borde vara. Han förlorar icke
heller någonsin så fullständigt
medvetandet af eget värde och egen kraft, och hos
honom kan därför den föresatsen uppstå,
att han bör arbeta på något bättre. Här
finnas således de båda nödvändiga
förutsättningarna för allt framåtskridande :
missnöjet med det beståendes brister och
förmågan att göra något för deras
afhjälpan-de. Den nyktre äger i långt högre grad
än den af rusmedlen beroende möjligheten
att kunna blifva en kulturmänniska.
Måttet på en nations kultur är, såsom en stor
tänkare sagt, måttet på dess fritid, men
icke på den fritid, som fördrifves med
glas och kort, utan den, som användes
för bildande sysselsättning och själsodling.
Den nyktre är hänvisad till detta senare
slag af »förfriskningar», han kan därför
icke gärna helt och hållet försjunka i sitt
lägre jag, utan måste komma till
medvetande om att han äfven har högre och
andliga behof. Och en gång inkommen
på denna väg ledes han vidare. Han
bringas att se ut öfver sin egen trånga
krets och öfver ögonblicket, att tänka på
sina barn och på deras framtid; han lär
sig att skatta uppfostran och att värdera
uppfostrarne. Småningom vidgas hans
intresse att omfatta hans nation, hans
fosterland, att känna sig såsom en lefvande
del däraf och att medvetet arbeta för dess
väl.

Ingen, som tagit närmare kännedom om
vår tids rörelser för en djupare
religiositet, en renare moral, en rättfärdigare
samhällsordning m. m., kan hafva undgått att
lägga märke till hvilken framstående del
nykterhetsvännerna tagit i dessa rörelser.
Mångenstädes utgöra de förelöparne för
och stamtruppen i framåtskridandets armé.
Detta är ock helt naturligt i en tid,
hvilken liksom vår vänder sig till de stora
massorna, till arbetsklassen. Ty i stort
sedt gäller det som en lag, att det endast
är de nyktra arbetarne, som kunna göras
till aktiva deltagare i kultursträfvandet.

Detta är en synpunkt, som jag tror, att
folkskolans lärarekår icke bör förbise. Vi
stå icke isolerade från lifvet omkring oss,
det är därför ingalunda nog med att vi
sköta våra lektioner och förhöra våra läxor
och sedan låta världen ha sin gång, som
den vill och kan. Vi måste tvärtom med
vakna ögon aktgifva på hvad som
försiggår, söka bilda oss en öfvertygelse så godt
vi det förmå och sedan välja vår plats i
striden på den sida, som vi finna arbeta
för upplysning och framåtskridande och
för största möjliga lycka åt så många af
våra medmänniskor som möjligt.

Det är på insikten häraf, som Nordiska
lärarnes helnyktersförening grundar sin
verksamhet.

Våra vänner

ombedjas att godhetsfullt verka för, att
Svensk Läraretidning varder känd bland allt
flera lärare, lärarinnor, organister,
skolrådsmedlemmar och skolvänner.

FÖR DAGEN.

Enstämmig sång vid
läraremötena.

Ehuru svenskarna hafva rykte om sig
att vara en sjungande nation, intager
sången i allmänhet en ganska
underordnad plats vid läraremötena i vårt land.
Ett undantag härifrån bilda
folkhögskolemötena, vid hvilka man upptagit den
goda danska seden att då och då afbryta
de allvarliga förhandlingarna med en
enstämmig sång. Där i öfrigt sång
förekommit vid läraremötena, har det
hufvudsakligen varit kvartettsång. Man har
sjungit första versen af en gammal
kvartett, lånad från studentrepertoaren, utan
att det ringaste tänka på innehållet i
texten. Hufvudsaken är att det låter bra.

En reform härutinnan synes oss vara
af nöden.

Ifall man - hvilket väl är det enda
riktiga - vill med sången gifva ett
naturligt uttryck åt en samlad menighets
känslor vid ett visst tillfälle, måste den
enstämmiga sången tillgripas, och man
skall då sjunga icke en vers utan hela
sången från början till slut.

Under de senaste åren har visserligen
talats och skrifvits åtskilligt om
enstämmig sång, men de försök i denna
riktning, som blifvit gjorda vid enstaka
läraremöten, hafva blott undantagsvis
utfallit lyckligt. Orsaken härtill är nog
tvåfaldig. För det första är traditionens
makt mycket stor: det dröjer helt visst
åratal, innan det blir fullt klart, att det
går an att sjunga annat än fyrstämmig
konstsång, sådan den förekommer i våra
universitetsstäder. Ett måhända än
viktigare skäl har varit det, att vi saknat
en textbok, lämplig att användas vid
läraremötena. Vid kvartettsång är
musiken hufvudsaken. Vid den unisona sången
däremot är det tillräckligt att hafva en
tilltalande och enkel melodi, som är lätt
inlärd; hufvudvikten ligger här på texten,
som skall vara ett uttryck för stämningen
vid det tillfälle, då sången sjunges*.

Vid det i fjor hållna stiftsskolmötet i
Jönköping gjordes ett allvarligt försök att
få till stånd enstämmig sång.
Bestyreisen hade på programmet angifvit, hvilka
sånger som skulle sjungas, och en
särskild sånganförare var utsedd. I de fall,
där det gällde gamla, välkända sånger,
såsom »Du gamla, du friska» och »Vårt
land» gick det mycket bra. Men på
programmet stod också sådana sånger som
t. ex. »Du, som vår förtröstan väcker»,
och här fick sånganföraren sjunga så
godt som alldeles ensam. Af de bortåt
700 närvarande var det nämligen blott
ett fåtal, som kunde texten utantill.

För den, som skrifver dessa rader,
gick då genast upp den tanken: här
behöfs en liten textbok, som hvarje lärare

* Att sålunda t. ex. vid ett lärarernöte i
Göteborg under en hvardag i augusti sjunga om
^Värmeland du sköna», om huru
söndagsklockan skallar och om »den unga maj söl*, måste
naturligtvis betraktas såsom alldeles olämpligt,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Jan 21 21:05:50 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/svlartid/1893/0338.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free