- Project Runeberg -  Svensk Läraretidning / 12:e årg. 1893 /
346

(1891-1933)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 29. (603.) 19 juli 1893 - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

346

SVENSK LÄRARETIDNING.

N:r 29

åtminstone för en mycket lång följd af år
bibehållas vid samma belopp; utan att
kassans säkerhet äfventyras, och för detta
ändamål vore det måhända rådligast att
icke välja högre räntefot än 3Va % . Ser
man däremot saken ur de nuvarande
del-ägarnes synpunkt, är det, såsom jag i
föregående artikel (se n:r 241) framhållit,
utan tvifvel oriktigt, att dessa skola bära
en del af den kostnad, som kan uppkomma
genom räntans fallande i en aflägsen
framtid, med hvars ränteförhållanden den nu
befintliga generationen icke kan hafva
något att skaffa. Å andra sidan böra de ej
åtnjuta större fördelar, än som kunna
beredas dem genom deras afgifter och den
del af statsbidraget, som skäligen bör
komma på deras lott.

Återgår jag nu till det förut behandlade
särskilda fallet, och antager jag till en
början, att räntan håller sig uppe vid 4 Va %
under 55 år, men sedan sjunker till 3 Va °/^,
bör den ifrågavarande läraren betala i
årsafgift omkring 14 kronor, under det att
en lärare, som efter förloppet af de 55
åren inträder i kassan, bör under i öfrigt
lika förhållanden betala en afgift af
omkring 19,10 kronor. Antager jag i stället,
att räntan under 40 år håller sig vid 4Vs
%, sedan under 15 år vid 4 % och
därefter sjunker till 3Va ,%,’blir
kapitalvärdet af pension åt änkan efter den lärare,
som nyss inträdt i tjänst, vid denne
lärares död omkring 1,619 kronor, under det
att kapitalvärdet af en årsafgift af 23,33
kronor vid samma tidpunkt uppgår till
omkring 2,610 kronor, hvadan pensionen bör
kunna bestridas med en afgift af omkring
14,50 kronor.

I båda fallen vore det utan tvifvel
orättvist, om deri nuvarande läraren skulle
behöfva betala en årsafgift af 19,10 kronor,
därför att räntan efter hans och änkans
död sjunker så lågt, att en då inträdande
lärare måste erlägga nyssnämda årsafgift;
det riktiga är tydligen, att den nuvarande
läraren blott behöfver betala resp. 14 eller
14,50 kronor, under det att den efter 55
år inträdande läraren måste betala 19,10
kronor i årsafgift.

I det nu såsom exempel valda fallet är
det således mycket lätt att afgöra, huru
stor afgiften bor vara, om man ser saken
ur de närvarande lärarnes synpunkt. Men
i verkligheten är naturligtvis frågan
ojämförligt mera invecklad. Förutsatt att en
lärare nyss inträdt vid 25 års ålder, vet
man alldeles icke, örn han kommer att
lefva och tjänstgöra i 40 år, om han vid
sin död efterlämnar änka utan barn, och
om änkan kommer att lefva i 15 år. Lika
litet vet man, under huru många år
räntan bibehålles vid 4x/2 %, och efter
hvilken lag den sedan faller. Vill man
till-lämpa den af mig uttalade åsikten, att de
nuvarande lärarnes afgifter icke böra
beräknas med hänsyn till möjligheten af
räntans fallande i en framtid, med hvilken
dessa lärare icke hafva något att skaffa,
måste man därför anställa en särskild
undersökning. Man har då att taga i
betraktande följande omständigheter:

1) Af änkekassans nuvarande kapital-

behållning är en ej obetydlig del placerad
i värdepapper, löpande dels med 5, dels
med 4Va % ränta, hvilka papper i
allmänhet förvärfvats till pari-pris.

2) Om ej onödigt kapital hopas i
kassan, bör skillnaden mellan inkomster och
utgifter från år till år minskas, och det
nya belopp, kassan årligen måste placera,
blir således allt mindre och mindre.

3) Äfven om räntan vore stadd i
stadigt fallande, hvilket ingalunda är
förhållandet, skulle således medelräntan å
kassans kapital under en lång följd af år
sannolikt komma att blifva högre än den
allmänna medelräntan vid säker
kapitalplacering.

4) De nu befintliga lärare, hvilka en
längre tid varit delägare i kassan, hafva
fått sina redan erlagda afgifter förräntade
efter en högre medelränta än 4Va %<> och
äfven om medelräntan inom änkekassan
under den närmaste tiden skulle sjunka
något under 4Vs %, torde dock det till
dödstillfället reducerade kapitalvärdet af
dessa lärares afgifter blifva något högre,
än om afgifterna hela tiden förräntats
efter 4x/2 %; å andra sidan hafva
visserligen flera af dessa lärare under en längre
tid betalat afgifter efter ett
delaktighetsbelopp understigande 700 kronor, och
därigenom indirekt åsamkat kassan en förlust.*

*



På grund af hvad jag nu anfört, anser
jag visserligen ej alldeles omöjligt, att man
skulle kunna for de nuvarande lärarne
använda en räntefot af 4x/2 %, utan att
därigenom det beräknade kapitalvärdet af
dessa lärares afgifter vid dödstillfället
behöfde blifva väsentligen för högt eller det
beräknade kapitalvärdet af kassans
förpliktelser till deras sterbhus sättas allt för lågt.

Att däremot äfven för de framtida
lärarne använda en räntefot af 4Va % torde
knappast vara rådligt. Åtminstone borde
man då vid beräkningen af pensionens
medelkapitalvärde välja en räntefot af 4 %’,
hvilket i sak betyder, att räntefoten anses
vara 4Va % till lärarens död, men
sedermera sänkes till 4 % och håller sig
därvid, så länge pensionsberättigadt sterbhus
finnes. För de redan befintliga sterbhusen
torde i alla händelser beräkningen kunna
utföras efter 4Va %.

Ytterligare en tänkbar utväg vore att
för de nuvarande lärarne använda det sätt,
som nyss antydts, men för de hädanefter
inträdande lärarne verkställa beräkningen
af pensionens medelkapitalvärde efter en
räntefot af 3Va % och öfriga beräkningar
efter en räntefot af 4 %. Att framställa
något bestämdt förslag i denna sak ligger
dock utom planen för denna uppsats. Min
afsikt har blott varit att fästa lärarekårens
uppmärksamhet på frågans vikt och i
sammanhang därmed antyda några af de många
sätten för dess afgörande.

* Att några lärare redan vid kassans
bildande voro öfveråriga och således icke hinna
erlägga det normala antalet afgifter, hvarigenom
kassan också lider en förlust har här ingen
betydelse, enär denna omständighet måste hafva
tagits i betraktande vid kassans bildande och
inverkat på statsbidragets storlek.

FÖR DAGEN.

Enstämmig sång i skolorna
och bland folket.

Flera af de tidningar, som välvilligt
yttrat sig om Svensk Läraretidnings
sångbok, hafva uttalat en förhoppning därom,
att den vackra, kraftiga unisona sången
skall genom det lilla »väckelsehäftet»
varda ånyo väckt till lif samt, vårdad
och omhuldad af vår lärarekår, åter
vinna folkets kärlek och blifva en
dyrbar egendom för detta.

Är det då af. någon större betydelse,
att den enstämmiga sången bättre
omhuldas i skolorna och bland folket?

I ett utmärkt föredrag, hållet å
Musikaliska akademiens stora hörsal, har
rektor K. E. Palmgren utförligt yttrat sig
i detta ämne.* Vi tillåta oss i det
följande citera honom.
#

Få länder torde gifvas där man får höra
så litet sång som nu för tiden i Sverige.
Jag fäster mig härvid icke vid konstsången.
Den odlas nog; men den är och måste
till följd af sin natur vara blott ett fåtals
tillhörighet. För den stora massan af
folket, däruti inberäknade barn och ungdom,
för hela denna stora hop finnes för
närvarande så godt som ingen sång och i
följd däraf ingen lust att sjunga.

Men gifves då icke undervisning i sång
här i landet, vid våra skolor, vid våra
universitet och på flera andra ställen. Jo –
visserligen undervisas i sång, det vill jag ej
förneka, men hvar. hvar i vårt
fädernesland sjunges det? Det är frukten af
sångundervisningen, som jag söker. Hvar
finnes den! Sjunga vi numera i våra hem?
När får vi höra sång från barnaläppar,
från vår ungdom,, från våra skolor, från
folkets stora flertal. När få vi höra sång
i våra kyrkor eller ens vid våra universitet?

Orsaken är, att vi icke göra rättvisa åt
den lilla obetydliga sångförmågan, åt den
lilla svaga rösten, utan gå den förbi och
göra ett urval af de med större röstresurser
begåfvade lärjungarna både vid skolan och
universitetet. Endast de erhålla någon
utbildning i sång. Vid urvalet heter det väl:
»Du har ingen röst.» Men det korta
talets tysta mening är: »Du har icke nog
stor, n.og vacker röst, därför har du här
ingen plats, ingen rätt att utbilda det lilla
du har, ty här utbildas endast de mera
röstbegåfvade.»

Men skolan har till ändamål att stärka,
förädla och till harmonisk samverkan
utveckla människonaturens allmänt mänskliga
egenskaper och bör således bland sina
uppgifter äfven upptaga sången och
upptaga den så, att dess karaktär af generellt
anlag icke går förlorad. Man kan med
skäl säga, att barnets och ungdomens rätt
kränkes, om det ej får utgjuta sina känslor
i toner, låt vara att de äro af mindre styrka

* Föredraget har nyligen i sin helhet
utkommit från trycket. Titeln lyder: Om sång och
sångundervisning i fosterländsk anda af rektor
K. E. Palmgren, (Pris 75 öre.)

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Jan 21 21:05:50 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/svlartid/1893/0350.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free