- Project Runeberg -  Svensk Läraretidning / 12:e årg. 1893 /
389

(1891-1933)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 32. (606.) 9 augusti 1893 - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

N:r 32

SVENSK LiKARETIDNING.

389

på ventilationsapparater, fotografi af skol-

badsanordning m. m.

*



Andra och tredje våningarna upptagas
hufvudsakligen af åskådningsmateriel af
många olika slag samt skolböcker. Bland
sevärdheterna på detta område må särskildt
framhållas P, A. Norstedt & söners stora
kartsamling, Svanström & kris
naturhistoriska planscher, flera serier fysiska
apparater och räknemateriel, genom N. J.
Gum-pert utställda zoologiska planscher samt
anatomiska preparat i papier maché,
Gleerupska universitetsbokhandelns anatomiska
och zoologiska planscher.

Skolböcker utställas hufvudsakligen af
firmorna P. A. Norstedt & söner samt G.
V% K. Gleerup.

l grannskapet af sistnämda utställare
har man Hasse V. Tullbergs rikhaltiga
blankettsamling samt svenska
stenografför-bundets mycket prydliga afdelning.

Ett särskildt rum upptager P. T. Mallings
rika materialsamling för skolans alla fack.
Firman har i Kristiania permanent
utställning af pedagogisk litteratur och
undervisningsmateriel.

#

Utställningen förtjänar mer än ett besök.
Den gör samlarne och anordnarne all
heder. För underlättande af dess studium har
bestyreisen låtit trycka en särskild katalog,
som gratis utdelas till hvarje
mötesdelta-gare.___________________________

Konsten att uttrycka sig
klart och redigt.

I modersmålssektionen vid senaste
flickskolemötet förelåg till behandling
frågan: »Hvad bör man vid undervisningen
i modersmålet göra för att uppöfva
lärjungarnas förmåga att uttrycka sig klart
och sam manhängande ?»
Skolföreståndarinnan fröken Anna Sandström gjorde
därvid följande betydelsefulla inlägg i
diskussionen:

Om frågan, sådan den här är uppställd,
har jag egentligen ingenting att säga. Jag
skulle hellre vilja formulera spörsmålet så:
Hvad kan man vid undervisningen icke
blott i modersmålet utan i alla ämnen
göra för att uppöfva lärjungens förmåga
att uttrycka sig klart och sammanhängande?

Och härpå skulle jag svara: öfva
barnet först och främst i att tänka klart. Ty
det står ändå fast, att den, som uttrycker
sig oredigt, oftast äfven tänker oklart.
Utrota med stränghet alla fel mot logiken,
såsom hopblandande af saker som ej höra
tillsammans, orimliga öfverdrifter m. m.
och laga att alla lärare i en klass
samarbeta i detta fall.

Men däremot är det icke klokt att med
allt för småaktig kritik nagelfara den
språkliga formen af barnets muntliga föredrag.
Visserligen rättar man, när barnet säger
»stagit» i stället för stått och »fölt» i
stället för föll, använder »dom» om
subjektet o. s. v. Men jag förstår inte,
hvarför man skall tvinga barn att i skolan tala
bokspråk och t. ex. sätta verbet i
pluralis, hvilket man faktiskt aldrig gör i
samtalsspråket. Jag skulle aldrig kunna tvinga

dem därtill af det enkla skäl, att jag alltid
själf, också i undervisningen, använder
talspråket.

Om man för mycket kritiserar barnets
språk, har det den följden, att barnet
tänker: »Jag kan inte öppna munnen utan att
göra fel, då är det bäst att tiga.» Och
så tiga de och det grundligt. Jag har
hört talas om en person med ganska stor
begåfning för att skrifva, som dock aldrig
kunde komma sig för med att författa,
därför att han hade så stora fordringar på
en god svenska. Så tiga många barn,
därför att läraren har för stora fordringar
på deras uttryckssätt.

Barnet är som bekant en efterhärmande
varelse. Vill man lära det att berätta, så
är det ett bland de allra bästa medlen, att
läraren talar och berättar själf i
sammanhang, lifligt, enkelt och naturligt. Jag tror
också, att det är ett faktum, som inte kan
bestridas, att barnen uttrycka sig bättre i
de skolor, där den berättande metoden
användes, än i andra.

Men nu är det också så, att mången
tänker redigt, men kan ändå inte uttrycka
sig, därför att han är blyg. Denna
blyghet bör man söka öfvervinna genom att
redan från det allra tidigaste stadiet låta
ett barn i sänder återgifva en något längre
berättelse. Man gör då inga frågor,
barnet står där och vet, att om det nu
ingenting säger, så blir det tyst i hela
salen, det blir ingenting af alltsammans
Detta medvetande gör, att det rycker upp
sig, samlar sina krafter och - talar.

Barnet bör ock lära sig, att det icke är
nog med att tala, man får icke tala
enformigt och tråkigt, så att de hörande
kunna somna därvid. För detta ändamål
är det mycket nyttigt, att låta lärjungarna
turvis läsa öfver och föredraga någon längre
berättelse eller skildring i en utförligare
bok, som ej står de andra kamraterna till
buds; då är innehållet nytt för klassen,
de vilja ba reda på det, och om då den
berättande uttrycker sig sömnigt eller
oredigt och obegripligt, blir kamraternas
skarpa missnöje den bästa kritiken.

Genom att tillhålla barn att tala i hela
satser fordrar man både för litet och för
mycket. For litet, ty att utsäga en hel
sats är inte alls detsamma som att kunna tala
i sammanhang; den ansträngning, som
därvid fordras, är af tämligen mekanisk art.
För mycket, ty ett ständigt talande i hela
satser är särdeles tröttande, och ger
lektionen, som dock i grunden blott är ett
samtal mellan lärare och lärjungar, en
prägel af stelhet, onatur och förkonstling.

Som sagdt: denna viktiga uppgift gäller
icke blott undervisningen i modersmålet,
utan hvarje lektion, åtminstone i de
svenska ämnena, bör vara en undervisning i
konsten att uttrycka sig klart och redigt
på modersmålet.

»Och hör, hur det svarar i
djupa dalar!»

Det är med lifligt intresse den, som
nedskrifver detta, läst huru Svensk
Läraretidning ifrar för den enstämmiga sången.

Därigenom har hos mig väckts minnet af
mången dust, som jag och mången
folkhögskoleman med mig utstått för denna
sångarts befrämjande. Och det lyster mig
att än en gång taga till orda i denna fråga.
För två å tre decennier sedan fanns,
åtminstone på skånska slättbygden, otaliga
sångföreningar. De uppstodo som
svampar ur jorden, lefde som dessa en kort
tid för att därpå i frid afsomna. Att
därigenom väcktes lust och håg för sång, vill
väl ingen förneka, men skada var blott,
att all sång, äfven den gamla vissången,
som man förut fick så ofta höra i mark
och skog, vid arbetet och i gillestugorna,
tystnade med detsamma. Endast den
fler-stämmiga sången dugde. En solosång vid
pianot gick an, förstås. Men att flera
personer kunde uppstämma en sång
uni-s’ont, det ansågs som en stor
besynnerlighet.

Så stod saken, då man vid
folkhögskolorna redan i slutet af sextio-talet började
ifra för enstämmig sång. Det är ej mången
som kan föreställa sig, hvad »slit» en
skolföreståndare har haft för att bryta
fördomarna hos elever, äldre folk och ej minst
hos de sånglärare, som anlitades. Men
trägen vinner. Vi fingo snart nog en
sångbok, Eggelings, med noter för en, högst
två stämmor. Denna sångbok (nu med
300 sånger) har upplefvat många upplagor
och trycktes senast i 9,000 exemplar.
Denna samling af sånger har gjort stort
gagn. Sedermera hafva flera andra goda
sångböcker framkommit, afsedda
väsentligen för enstämmig sång, såsom Teodor
och Cecilia Holmbergs »400 sånger»,
»Soldatens sångbok» (160 sånger) och nu
senast Svensk Läraretidnings sångbok.

Den enstämmiga sången börjar komma
till heders och till användande. Och det
är särskildt vid möten, där en mängd
människor komma tillsammans, som endast
den enstämmiga sången lämpar sig och
där den ej bör fattas. Då kan hela
församlingen stämma in i sången, äfven den
till röst och gehör mindre begåfvade. Och
därigenom blir det stämning äfven för detn,
som är föga musikalisk. Det är detta som
de mera musikaliskt bildade ej kunna eller
vilja begripa, nämligen att det ej blir någon
full stämning och lifaktighet hos hela
menigheten, om den ej får själf sjunga med
och sjunga ut af hjärtans lust.

Om en hel menighet skall känna sig
tilltalad och gripen af s. k. körsång, då
måste denna vara af utmärkt beskaffenhet.
Men huru ofta kan väl en dylik presteras!"
Sannerligen ej i hvardagslag, ej heller när
som helst, när man samlas till föredrags
åhörande. Och i skolorna kan det allra
minst komma i fråga, att man kan få ihop
flerstämmig sång till föredragen eller vid
lektionstimmarna. Men där bör sången
icke fattas, hvarken i barnskolor eller
i skolor för vuxna personer.

För min del har jag funnit, att jag ej
kommer i riktig stämning till att tala,
såvida det ej sjungits förut ett stycke,
naturligtvis helst något, som passar till ämnet.
Och det händer äfven, att vi i
folkhögskolorna taga upp en sång midt under

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jan 9 17:18:42 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/svlartid/1893/0393.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free