Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 33. (607.) 16 augusti 1893 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
398
SVENSK lARARETIDNING,
N:r 33
2. Kroppsagan bör, för att vara fullt
verksam, lämpas efter barnets individualitet och
förseelsens beskaffenhet.
3. Angående kroppsaga böra lärare och
myndigheter söka att arbeta för förtroende och
samförstånd såväl sins emellan som mellan
sig och barnens föräldrar.
Fjärde frågan, om barnens förseende
med undervisningsmateriel, inleddes af
folkskolläraren J. J. Dalström i Stockholm, på
hvars förslag följande uttalande gjordes:
De hufvudgrunder, som kunna anses
allmängiltiga i afseende på skolbarnens förseende med
böcker och annan undervisningsmateriel, äro
följande:
1) Böcker och annan för hvarje barn
nödig materiel (med undantag af griffeltaflor,
bläckhus och skrifbläck) böra vara barnens
tillhörighet, hvadan det hittills ganska allmänt
använda utlåningssystemet måste anses
förkastligt.
2) Materielen bör vara af bästa
beskaffenhet och likartad för alla barn inom samma
skola samt tillhandahållas på sådant sätt, att
den är lätt tillgänglig och kan köpas till
möjligast billiga pris.
För den praktiska tillämpningen af dessa
hufvudgrunder fordras,
att skolråden vidtaga åtgärder för materielens
anskaffande och tillhandahållande, samt
att de barn, hvilkas målsmän äro medellösa,
erhålla böcker och öfrig materiel på
skolkassans eller fattigvårdskassans bekostnad.
Femte frågan, om folkskoleinspektionen,
inleddes af folkskolläraren J. A. Björklund
i Mölndal. Hans resolutionsförslag
godkändes med en liten ändring i sista
punkten, hvarigenom uttalandet fick följande
lydelse:
För att den af staten utöfvade inspektionen
öfver folkskolorna skall bättre än nu är fallet
kunna verka för undervisningens fullkomnande
och skolväsendets utveckling kräfves:
1) att den icke, som nu i allmänhet är
förhållandet handhafves som en bisyssla vid
sidan om mera kräfvande, utan af personer, som
göra den till sin lifsuppgift, och hvilka för
detta ändamål erhålla en tillräcklig lön;
2) att inspektionsdistrikten icke göras så
stora, att de omöjliggöra en verksammare
tillsyn öfver skolorna;
3) att till inspektörer utses personer med
erfarenhet, förvärfvad genom praktisk
verksamhet på folkskolans fält.
Sjette frågan, om den nya normalplanens
minimikurser, hade till inledare
folkskolläraren Joh. Thysell. Hans sju teser rönte
mycket ringa understöd och ett af honom
framstäldt kortare resolutionsförslag
förkastades äfvenledes nästan enhälligt. Med
mera än två tredjedelars majoritet antogs
följande af hr Al fr. Lalin föreslagna
uttalande:
Att genom särskilda s. k. minimikurser skilja
folkskolans barn i två grupper, de fattigaste
föräldrarnes barn och de mindre fattigas, måste
vara i hög grad betänkligt, ty de förra äro lika
mottagliga för undervisningen som de senare
samt för sin framtid i ännu större beroende
däraf.
Att genom dylika kurser skilja normalsinnade
barn i två grupper, de som anses mindre
begåfvade och de som anses mera begåfvade,
måste likaledes vara i hög grad betänkligt, ty
vid i fråga varande åtskiljande kunna grofva
misstag ytterst lätt göra sig gällande, och de
svagare begåfvade barnen skulle därigenom
beröfvas ett af de verksammaste medlen för
sin utveckling, nämligen samlifvet och
samarbetet rned mera försigkomna likar,
Att genom dylika kurser ytterligare Öka
antalet klasser måste dessutom på
folkskoleväsendet i dess helhet hafva en synnerligen
skadlig verkan, enär de allra flesta folkskolor re-
dan nu hafva flera klasser, an tillgängliga
lärarekrafter kunna på fullt tillfredsställande
sätt sköta.
(Minoriteten sällade sig kring hr K.
Åkessons förslag, att mötet skulle låta det bero
vid den förda diskussionen.)
b) Vid af delningssammanträdena.
Sjunde frågan, om barngudstjänster,
inleddes af kyrkoherden Nils Sandblad i
Göteborg och erhöll på hans förslag följande
svar:
1. Då idealet för våra barns
gudstjänst-firande icke är den särskildt för barn
anordnade gudstjänsten utan deras deltagande i de
allmänna gudstjänsterna tillsammans med
familjens och församlingens öfriga medlemmar,
bör huvuduppmärksamheten från kyrkan,
skolan och hemmet, våra barns
uppfostringsanstalter, gemensamt riktas därpå, att
församlingens gudstjänster till vinst för
församlings-lifvet i sin helhet må firas på ett äfven för
barnen i möjligaste mån välsignelserikt sätt,
så att de ock allt talrikare må komma att
deltaga häri, äfvensom därpå, att hemmets och
skolans andaktsstunder både må blifva i sig
själfva allt mer uppbyggliga och äfven i sin
mån väcka barnens behof af ett rikare och
djupare gudstjänstlif i församlingen,
hvarigenom sålunda särskilda barngudstjänster skulle
blifva mindre behöfliga.
2. Men då ett stort antal barn lider af
religiös vanvård i hemmen, och då ju barnen i
likhet med äldre personer hafva ett berättigadt
behof af omväxling, af uppmuntran och
väckelse samt af att en eller annan gång på ett
mera högtidligt sätt komma tillsammans med
hvarandra; och då dessutom barndomsåldern
jämte sina särskilda förmåner innebär särskilda
förpliktelser, frestelser och faror, om hvilket
allt i främsta rummet den kyrka, som genom
dopet framburit barnet åt Herren, har att
enligt hans befallning undervisa dem, så vore
det önskvärdt, att pastor för alla församlingens
barn i skol- och konfirmationsåldern samt
öfrig ungdom några gånger om året i kyrkan
anordnade särskilda gudstjänster med enkel
liturgi, rik på sång, samt ett kortare helst
ka-teketiskt föredrag, och böra dessa
gudstjänster, där så lämpar sig, sättas i samband med
viktigare historiska tilldragelser och
skolafslut-ningar.
Åttonde frågan, om väckande af intresse
för skogsvård, besvarades på förslag af
inledaren folkskolläraren Adolf Selander i
Floby, sålunda:
Då skogsvården har betydelse icke endast
för skogsägaren utan äfven för alla öfriga
inbyggare i landet, bör läraren söka att väcka
intresse för denna viktiga, nationella
angelägenhet
1) genom att vid alla lämpliga tillfällen
inför allmänheten påvisa skogssköflingens
skadliga följder och skogens stora betydelse bland
annat i klimatiskt och ekonomiskt afseende;
2) genom att vid undervisningen, t. ex. i
naturkunnighet, trädgårdsskötsel, geografi, vid
behandlingen af vissa läsestycken o. s. v.
upplysa ungdomen om skogarnas stora betydelse.
3) genom att, där så ske kan, låta
lärjungarna själfva under lärarens ledning anlägga
och vårda plantskolor samt deltaga i skogssådd
och skogsplantering; samt
4) genom att med framhållande af den
dubbla nyttan af fågelhålkars uppsättning,
särskildt i det fall folkskolläraren tillika är
slöjdlärare, låta lärjungarne själfva förfärdiga och
utsätta sådana.
Nionde frågan, om skrifhygien, inleddes
af Öfverläraren Filip Holmqvist. Följande
af inledaren föreslagna uttalande antogs
(med ett par af skrifläraren Otto Påhlman
gjorda redaktionsändringar):
För att tillgodose de hygieniska fordringarna
på Skrifundervisningen böra följande
förhållanden i synnerhet beaktas:
A) Med afseende på skolrnöbler och
skolmateriel fordras:
att skolbordet med stol afpassas efter
lärjungens storlek, alltså böra i skolrummet
finnas möbler af olika dimensioner;
att griffeltafla ej användes för skriföfningar;
i stället användes under första terminen
blyerts och papper;
att skrifhäftet erhåller en för de små
lämplig storlek och kan 18 cm höjd och 17 cm
bredd anses som norm;
att grundlinjen i skrifhäftet är svart eller af
mycket djup blå färg samt mellanlinjerna
betydligt finare och svagare än grundlinjen;
att linjenät ej användes vare sig i skrif
häftena eller på krittaflan.
B) Kroppshållningen och skrif akten:
att bålen hålles rak med sin tväraxel
parallell med bordskanten, hufvudet lindrigt böjdt
framåt, fötterna - något åtskilda - skola
stöda med hela fotsulan mot bänkens fotbräde,
båda underarmarna hållas lätt och symmetriskt
liggande på bordet men ej stödjande däremot,
armbågarna hållas på ett afstånd från sidan
af ungefär två handbredder, högra underarmen
flyttas under skrifvandet från vänster åt höger
med fast stödjepunkt (3 till 4 cm) nedanför
armbågen; pennskaftet hålles i underarmens
riktning med lindrigt böjda fingrar och så löst
och ledigt, att böjning och sträckning af
fingrarna ej förhindras, handen må endast
obetydligt hvälfvas åt höger och hvila på
lillfingrets (och gärna äfven på ringfingrets) nagel,
men om möjligt icke på handleden;
att vid skrifningen bokstäfverna väsentligen
bildas genom böjnings- och sträckningsrörelser
1 fingrarna, medan mellanstrecken bildas genom
rörelser i handleden och under glidning af
handen;
att skrifboken ligger midt framför den
skrif-vande, så att midten af den rad, som skrifves,
kommer framför kroppsmidten; skrifboken bör
vidare vridas åt vänster, så att dess undre
rad, om den utdrages åt vänster, bildar med
bordskanten inåt höger öppen vinkel om 33
å 34 grader. Då skrifboken har detta läge
komma grundstrecken att dragas vinkelrätt mot
bordskanten.
G) Undervisningens anordning:
att Skrifundervisningen under första skolåret
bedrifves så mycket som möjligt samt med
den största noggrannhet, så att intet afvikande
från förskriften och slarf får äga rum. Fem
mm. stilhöjd anses såsom norm;
att skriflektionen under första skolåret
endast omfattar en halftimme och indelas med
pauser efter 5-10 minuters skrifning;
att bokstäfverna vid undervisningen skrifvas
utan tryckning, emedan det är mindre
ansträngande, underlättar korrigeringen och bättre
utbildar en ledig handstil.
Stilhöjden bör i folkskolan vara 5, 3 och
2 mm.
För svaga och nervösa barn användes
hand-och fingergymnastik efter behof.
Tionde frågan, om räkneundervisningen,
inleddes af seminarieadjunkten L. C.
Lindblom. Hans långa resolutionsförslag i 19
punkter förkastades och i stället antogs
följande af folkskoleinspektören d:r 1. A.
Lyttkens föreslagna svar:
I skolan bör räkneundervisningen så mycket
som möjligt öfverensstämma med den i lifvet
och för lifvet mest lämpliga och mest
naturliga tankegången för räkneoperationernas
utförande.
Vid räkneoperationernas inlärande läggas så
mycket som möjligt talsorterna till grund för
behandlingen.
Exempel med kombinerade räknesätt utredas
först genom uppdelning i särskilda moment,
som uträknas efter hvarandra; men på ett
mera framskridet stadium böra sådana
uppgifter först aritmetiskt tecknas och därefter
uträknas.
Elfte frågan, om
kristendomsundervisningen i småskolan, inleddes af folkskol-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
