Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 34. (608.) 23 augusti 1893 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
M 2
SVENSK LÄRARETIDNING.
N:r
Och nu, ett par hundra år senare,
förhåller det sig månne ens nu så, att dylika
känslor bo - om ock omedvetet - i
alla svenskars bröst? O, nej! Mycket
förbjuder oss att våga hoppas och tro detta.
Och i så fall måste vi fråga oss: ha vi
alla, hvar i sin stad, gjort allt, hvad vi
kunna, för att alla våra svenska bröder
må känna det, som vi - i detta afseende
lyckligare lottade - känna? Förr än så
skett, förr ha vi icke lyckats »att inom
Sveriges gräns eröfra Finland åter». Men
när den tiden och den stunden kommit,
då först är Sverige blifvet verkligt stort.
Då vill jag för min del anse, att Sveriges
sanna storhetstid tagit sin början.
Men - huru sker det? Första och
viktigaste förutsättningen för uppkomstenafen
allmän fosterlandskärlek är den, att vi alla
få klart för oss, hvad ett fosterland är.
Är det ett visst sammanhängande och väl
begränsadt jordområde? Visst icke l I
så fall skulle spanjoren och portugisen
eller norrmannen och svensken, hvilka Gud
så landfast sammanfogat, hafva ett och
samma fosterland, hvilket vi blott allt för väl
veta icke vara händelsen. Är det
gemensamhet i språk? Ingalunda.
Nordamerikanens fosterland är icke engelsmannens,
trots det lika språket. Är det
gemensamhet i fråga om statsöfverhufvudet! Bort
det! De Garibaldis landsmän, som ännu
för kort tid sedan styrdes af Österrikes
kejsare, men lössleto sig från detta välde,
voro inga fosterlandsförrädare utan leddes af
en lågande kärlek till sitt verkliga
fosterland; den sanne polacken kan icke
erkänna Ryssland som sitt fosterland, lika
visst som nordslesvigaren suckar detta dyra
ord icke åt söder utan norrut.
Hvad är då fosterlandets väsen? Det
är af andlig natur, ehuruväl det som annat
sådant tarfvar ett sinnligt underlag. Men
det väsentliga fosterlandet, det är ett
andligt godt, är något personligt. Det är: den
skatt af gemensamma minnen från fadrens
tid - därför kallas det ock fäderneslandet
eller »våra fäders jord» - vidare de
gemensamma Sträfvandena i nutiden och
ändtligen de gemensamma förhoppningar
rörande de kommande släktena - »att dem
må väl gå och de må länge lefva i det
landet, som Gud dem gifvit hafver» -
hvilka sammanhålla vissa människor -
den s. k. nationen - på den punkt af
jorden, vid hvilken dessa minnen,
sträfvanden och förhoppningar företrädesvis äro
knutna. Den, som icke har lott eller del
i en sådan skatt, han har intet fosterland.
Men den det har och som fått syn därpå,
han utbrister:
Hvad finns på jorden mera vardt
att hållas dyrt och kärt!
På jorden! Ja, där är ju allt
ofullkomligt, sålunda äfven fosterlandet. Också
har den religiösa känslan för länge sedan
skapat det uttrycket, att »vårt rätta
fosterland» är himlen, en tanke, som
innebär en kraftig och befogad protest mot
den krassa uppfattningen, att fosterlandet
till sitt sanna väsen vore något yttre,
materiellt och jordiskt. Men hvarför söka
vi i himlen vårt fosterland i ordets högsta
mening? Därför att vi hoppas och tro,
att där ändtligen skola vi alla utan
undantag sammanslutas till ett enda kärleksfullt
helt af varelser, som alla vilja detsamma,
nämligen hvarandras väl, och af hvilka
hvar och en i sin mån bidrager till detta
tillstånd af god och skön harmoni,
hvarför ock alla med en mun kunna utan all
inskränkning säga: »Här är oss godt att
vara». Och sådant bör redan det jordiska
fosterlandet vara beskaffadt, att hvarje dess
son kan med skalden säga:
Här är oss ljuft, här är oss godt,
här är oss allt beskärdt,
nämligen allt hvad vi med hänsyn dels
till vår särskilda förmåga, dels till
jorde-lifvets allmänna villkor rimligtvis kunna
begära. Samma riktiga tanke uttalas på
ett mera världsligt och prosaiskt sätt i det
gamla ofta förkättrade latinska språket:
»ubi bene, ibi patria», i hvilket man icke
behöfver inlägga den krassa meningen, att
»där jag gör lycka, där är mitt fosterland»,
utan fastmer den, att »där jag får gälla
allt, hvad jag kan gälla, där äger jag ett
fosterland».
Därför har blott den frie ett fosterland,
och detta just i den mån han är fri. Men
trälen äger intet fosterland i samma
mening som den frie. Och träl kallar jag en
hvar, som af egna misstag eller egen synd,
af medmänniskors kortsynthet eller
kärlekslöshet hålles nere under den
själfständig-hetens ståndpunkt, han vore mäktig att
med heder intaga. Oket, som trycker
honom, må då heta lättja eller
öfveransträngning, okunnighet eller brottslighet, social
eller politisk omyndighet.
Träldomen aflystes ju här i Sverige
redan under medeltiden. Men det är med
träldomen som med den grekiska sagans
hydra, hvilken hade 100 hufvuden, och
så snart något af dessa afhöggs, kom strax
ett eller flera andra i stället. Ett af
träldomens hufvuden heter okunnighet. Det
är detta som vetenskapsmän och lärare,
ja, som vi - i mån af våra ringa krafter
- vi, som här nu stå församlade, hafva
till lifsuppgift att söka afhugga. Huggom
alltså oförtrutet om och om igen, änskönt
vi väl veta, att efter hvart hugg som fallit
är vår första plikt att lyfta armen till ett
nytt, om möjligt mera välriktadt hugg, och
änskönt vi veta, att fienden är att söka
icke blott utom os& utan ock inom oss
själfva. På detta sätt företrädesvis är det
därför ock, som vi hafva möjligheten och
plikten att göra Sverige stort; stort
därigenom att det af oss erhåller en mängd
nya medborgare, som äro så vidt möjligt
befriade från okunnighetens träldomsok och
så till vida »rättsligen frie»; som i likhet
med oss fått ögonen och hjärtat öppna
för att,
hur ödet kastar än vår lott,
ett land, ett fosterland vi fått;
som lärt sig älska detta både som »vår
forntids land» och »vår framtids land», och
som äro beredda och dugliga att den dag
som är öfvertaga de uppgifter, som
fosterlandet med rätta förelägger dem, och som
de med lika skäl kunna som en sin rät-
tighet kräfva att få fylla. Detta är vårt
mål.
Äro vi nu alla medvetna härom och äro
vi fast beslutne att med gladt mod verka
härför, då vi efter dessa mötesdagar skiljas
för att gå en till palatset där borta på
höjden - det kallas högskola - en annan
till den lilla rödmålade stugan i
skogsbrynet - den kallas småskola - men alla,
alla till samma höga uppgift, den att »taga
vara på vår broder», är det så, då vet jag
förvisso, att vi vid vårt möte hafva haft
närvarande en hedersgäst, en enda, men
han heter - Fosterlandet. Och i det
fasta hoppet, att det skall lyckas oss att
hos de unga, som vi hafva att fostra,
ingjuta den djupa kärlek, som vi själfva
hysa till honom, lyfta vi vår blick upp
mot vår osynlige gäst och tilltala honom
med glad själfförtröstan så:
Din blomning, sluten än i knopp,
skall mogna ur sitt tvång.
Se, ur vår kärlek skall gå opp
ditt ljus, din glans, din fröjd, ditt hopp,
och högre klinga skall en gång
vår fosterländska sång.
För denna vår hedersgäst höjer jag ett
lefve. Lefve Fosterlandet l
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
