Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 35. (609.) 30 augusti 1893 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
422
SVENSK LÄRARETIDNING.
N:r 35
Svensk Läraretidning begagnar tillfället
att nu omedelbart efter sommarkursernas
afslutande för sina läsare presentera de tre
män, som gjort denna värdefulla insats i
vår folkbildning. På samma gång låta vi
kursdeltagare från skilda orter, från skilda
läger och med skilda samhällsställningar
uttala sig rörande det nu afslutade
»Upp-sala-mötet».
Harald Hjärne
är en af de skarpast och djupast
utpräglade personligheterna inom Uppsala
universitets lärarekår. Redan hans yttre
vittnar därom. Det är en kraftig något satt
gestalt med breda axlar, kort hals och
stort välformadt hufvud med fylliga
anletsdrag. En hög bred panna talar om
öfverlägsen intelligens, stora djupt liggande ögon
om skarpsinne och energi. På de något
framskjutna läpparna spelar ofta ett leende,
ibland öfverlägset ironiskt, ibland
intresseradt sympatiskt.
Bäst framträder hans inre och yttre
personlighet, då han står i katedern inför ett
lyssnande auditorium. Hans föredrag är
absolut fritt från oratorisk grannlåt, men
ock från osäkerhet och omsägning. På
samma gång han så fullständigt behärskar
sitt ämne, att han under en timmes
föredrag ej behöfver ägna ett ögonblick åt
eftertanke, är han så gripen af detsamma,
att det är, som om han glömt allt annat
och besjälades af en enda önskan, den att
låta saken, som han förehar, i sin fulla
verklighet framträda för åhöraren.
Hållning, minspel, tonfall, gester, kort sagdt,
hela personligheten bär vittne därom.
Det är Erik Gustaf Geijers lärostol han
bekläder, och den store häfdatecknaren har
i honom en värdig efterträdare. Medeltiden
och reformationstiden med dess skarpa
motsatser, våldsamma händelser,
hänsynslösa men ofta praktiskt kloka stormän
synas företrädesvis hafva dragit till sig hans
intresse. Om dessa tidehvarf har han
frambragt en hel rad vetenskapliga arbeten och
afhandlingar. Äfven om flera främmande
lands historia har han utgifvit på
arkivstudier i in- och utlandet grundade
afhandlingar. Ät Rysslands historia har han
ägnat särdeles omfattande studier och
därför fullständigt tillägnat sig detta lands
språk.
Men professor Hjärne är dock ingen
bokmal, som låtit sin vetenskap afstänga
sig från den värld, som omgifver honom.
Tvärtom deltager han med lifligt intresse
i arbetet för nutidsproblemens lösning. Det
är nog att erinra om hans föredrag,
broschyrer och uppsatser angående unionsfrågan,
rösträtten, värnplikten och - det icke
minst viktiga, det som föranledt, att hans
bild pryder detta nummer - hans inlägg
i frågan om universitetens ställning till
folkbildningen.
Det är han som i England studerat
denna frågas utveckling och för den svenska
allmänheten framlagt resultatet däraf.
Därigenom har en väg blifvit utpekad för
direkt förbindelse mellan universitetsbildning
och folkbildning. Tillika är han en af
dem, som tagit initiativ till anordnandet af
de nu afslutade kurserna. Under dessa
har han hållit två särskilda
föreläsningsserier om tillsammans ej mindre än 12
föreläsningar och därjämte de flesta
eftermiddagar ledt diskussioner öfver samma
ämnen. Kursdeltagarne hafva härigenom
fått något som de så innerligen väl
behöfva, nämligen syn på hvad verklig
historia är. Under åtta föreläsningar om
»Sveriges statsskick under
reformations-tidehvarfvet» hafva rottrådarna och rötterna
till det svenska samhället blifvit uppvisade,
därpå jäsnings- och nydaningsprocessen
hvarigenom det framträdde och vidare huru
det tillväxte och stadgade sig.
Framställningen har ej rört sig med allmänna
satser utan likt fysiologen har han följt
samhällslifvet i dess förlopp: visat
samfundsåskådningarnas upprinnelse och utveckling,
huru de påverkat hvarandra, tagit gestalt
i förordningar, öfverenskommelser,
mötes-och riksdagsbeslut, i bestående sed och i
samfundsorgan. Tidehvarfvets
hufvudper-soner hafva därvid framstått som
människor med kött och blod. l Kanske har
helgonglorian blifvit bortblåst från en och
annan, men så har ock häfavunrien orättvisa
blifvit rättad.
Så förutsättningslös och klar hans
framställning än varit, har den dock in i sina
minsta detaljer burit prägeln af
föreläsarens egen personlighet. En stark
underström af varm sympati för den urgamla
svenska sundt demokratiska
samfundsordningen har tydligt förmärkts af den, som
haft öra därför, men på samma gång har
föreläsarens motvilja mot partiåskådningar
varit påtaglig.
Ytterst koncist och omsorgsfullt skrifna
»grundlinjer», troget anslutande sig till den
muntliga framställningen och omfattande ej
mindre än fem tryckark samt försedda med
litteraturanvisningar, hafva förhjälpt
åhö-rarne att göra föreläsningarnas innehåll till
sin egendom.
Professor Harald Gabriel Hjärne är född på
Klastorp i Västergötland den 2 maj 1848.
Fadern var kapten vid Skaraborgs regemente,
men blef sedan postinspektör i Umeå, hvarest
Harald Hjärne år 1865, sålunda endast 17 år
gammal, blef student med för en yngling
ovanligt omfattande och grundliga kunskaper. 187^
promoverades han i Uppsala till filosofie
doktor med första hedersrummet. Förordnades
omedelbart därefter till docent i historia
därstädes. Dock var det icke hans afsikt att blifva
universitetslärare, utan efter någon tid flyttade
han till Stockholm för att ägna sig åt
publicistisk verksamhet. Dels ensam, dels i
förening med Hans Forssell utgaf han Svensk
Tidskrift. Han återvände emellertid snart till
Uppsala och efter att hafva uppehållit
professorsförordnande från 1883 utnämdes han 1885 till
extra ordinarie och 1889 till ordinarie
professor i historia. Han har i vetenskapligt syfte
företagit flera utländska resor.
Alfr. Dalin.
Johan August Lundell.
Det var på förmiddagen den 15 augusti.
Vi hade hört professor Hjärnes första
framställning af Sveriges statsskick under
reformationstiden och stodo nere i
universitetets försal, meddelande hvarandra våra
intryck från den intressanta föreläsningen
och den icke mindre intressanta
föreläsarepersonligheten. Rätt som vi så stodo, sågo
vi en svartklädd, medelålders man med
snabba steg gå upp för trappan. Det, som
i första ögonblicket fäste vår
uppmärksamhet, var - sant att säga - icke själfva
mannen utan något, som han bar i
handen. Det var en tjock bok i oktav med
gulhvit skinnrygg, kort sagdt*, det var
»statens läsebok», vår gamla förtrogna genom
skollifvets alla stadier från folkskolans
första klass upp till seminariets fjärde och
därifrån än vidare. Återseendet var
alldeles oväntadt, och nyfiket läto vi våra
blickar glida från boken till honom, som
bar den. Det var professor Lundell. Han
skulle nästa timme föreläsa öfver »huru
språkljuden bildas» och hade tydligen för
afsikt att visa oss, hurusom det välkända
läseboksinnehållet, som vi lärt vända på
hundra olika sätt, kunde vändas på ännu
ett: det hundraförsta.
Klockan slår, och mannen med boken
träder upp. Det är icke svårt att se, hvad
slags person det är. Professorerna Hjärne
och Noreen skulle kunna vandra genom
massor af människor utan att igenkännas
såsom läskarlar. Icke så professor
Lundell. Han har icke professor Hjärnes
grandiosa uppträdande; han hoppar ej, liksom
den ungdomlige professor Noreen, med
några spänstiga språng, 2-3 trappsteg i
taget, upp på katedern, och hans ansikte
är ej så transparent, så genomlysande för
ögonblickets spelande stämningar som deras.
Men hela hans yttre är prägladt af den
verksamhet, som upptager honom. Redan
vid första blicken på denna smärta gestalt,
detta bleka, af gråsprängdt hår och skägg
omgifna ansikte med sitt något ansträngda
uttryck och sitt skarpa lodräta veck
mellan ögonbrynen ser en hvar, att det är
en professor man har för sig. En
professor: dock ej i betydelsen af en förläst
pedant utan af en trägen och outtröttlig
arbetare på svåråtkomliga, hittills blott af ett
fåtal trampade forskningsstigar.
Redan början var kännetecknande. Den
första föreläsningens första ord utgjorde en
enständig uppmaning till åhörarne att -
tvifla. Tro ingenting af hvad jag kommer
att säga blott därför, att en professor säger
det; tro ingenting därför, att det står i
abc-boken och rättstafningsläran; tro icke,
att ni hör det eller det blott därför, att ni
vant er att tro så; undersök själf och
fundera själf - sådant var anslaget och
sådant det genomgående ledmotivet i hela
raden af ifrågavarande föreläsningar.
Genom för hvar och en påtagliga exempel
visades, att den första förutsättningen för
kännedomen om det språk, vi verkligen tala,
är insikten om dess väsentliga olikhet med
det språk vi inbilla oss tala. Det var -
i parentes sagdt - ur den medhafda
läseboken, som nämda exempel under den första
föreläsningen förnämligast togos.
Det märktes snart, att professor Lundell
är väl förfaren i den konst, som hans
åhörare under de nu slutade
sommarkurserna bättre än de flesta torde vara i stånd
att uppskatta: han är en synnerligen
framstående undervisare. Om honom kan ej
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
