- Project Runeberg -  Svensk Läraretidning / 12:e årg. 1893 /
438

(1891-1933)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 36. (610.) 6 september 1893 - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

438

SVENSK IÄEAEETIDNING.

N:r 36

skönt der for min vugge sunget
var så mangen salme söd, -
hvad om jeg da var udsprunget
af en vantro moders sköd.

I sitt hem läste han utan att erhålla
någon regelbunden undervisning en mängd
ganska digra historiska böcker; och då
han längre fram såg tillbaka på sitt eget
lif, framhöll han med styrka, att under
vanliga lyckliga förhållanden kan hemmet
uträtta långt mer, än hvad det enligt nu
gällande skolordning kan vara i tillfälle, då
barnen så tidigt som vid sex års ålder
komma i skola. Särskildt hyste G. den
meningen, att det skulle vara synnerligen
lyckligt, om mödrarna i större
utsträckning än hittills kunde åtaga sig sina
småbarns religionsundervisning, hvilken
visserligen därigenom skulle blifva mycket
mindre metodisk och systematisk men dess
mera personlig.

*



Sina gossår (1792-98) tillbragte
Grundtvig hos en präst på jutska heden, hvarest
han läste latin på gammaldags vis, och
där han »roade sig med bönderna och
bien, Holbergs komedier och Niels Klim
samt en resa till hemmet hvarje år».
Längre fram menade han, att det i
allmänhet varit på ett naturligt och lyckligt
sätt, som han tillbragt sina gossår. Han
hade haft tillräckligt af frihet, så att hans
kropp kunnat utveckla sig, han blef
bekant med naturen och allmogen, han fick
tillfälle att med den ogifte prästen, hos
hvilken han bodde, göra ganska långa resor
omkring i landet. Han har många gånger
i sina senare skrifter prisat sig lycklig för
den noggranna kännedom han härigenom
fick om land och folk, och just med
hänsyn till dessa resor skrifver han:

Jag önskar, att alla gossar i sin uppväxttid
finge göra sådana resor till lands och vatten,
ty de äro det bästa medel att gifva den
allmänna kunskap om hem och modersmål, som
är allt, hvad man enligt min åsikt kan fordra
eller önska af dem i den åldern.

I dessa ord ligger, som synes, ett helt
skolprogram: »allmän kunskap
(universa-lism) om hvad som rör hem (fosterland) och
modersmål är allt, hvad man kan fordra
och önska hos gossar i den åldern, 9-
15 år.

1798 kom G. till latinskolan i Århus
och tillbragte här två år, de s. k.
slyngel-åren, tills han 1800 blef student. Hvad
han här upplefde - om man kan nyttja
uttrycket »upplefva» om det, som för
honom var död och elände - dref honom
att senare rikta våldsamma anfall på
latinskolan och till att förklara, att
»slyngel-åldern» i allmänhet icke är skickad till att
mottaga andlig inverkan och därför icke
lämpar sig för skolgång, hvartill den i så
hög grad användes. I de historiska
föreläsningar, som han höll 1838, och som
efter hans död äro utgifna under titeln
»Mands minde», uttalar han sig härom
sålunda:

Oaktadt jag, tills jag var 15 år, i en vrå på
den jutska heden någorlunda hade bevarat ett
öppet sinne för såväl det stora som det lilla
och i allmänhet för naturen och lifvet, så hade
dock latinskolan på mindre än två år förvand-

lat mig till en så känslolös, själf klok och slö
person, att jag icke en gång brydde mig om,
hur det gick med den stora strid, som jag
dock med lifligt intresse följde just till den dag,
då jag ssatte min fot i den förkonstlade
latinskolan. Ty slaget vid Abukir, som stått ett
par månader förut, var för mig högst märkligt
- det minns jag tydligt; men på den klassiska
grunden lade jag knappt det minsta märke till
Napoleons hemkomst eller ens till slaget vid
Marengo, hvadan F mitt minne Nelsons bedrift
vid Abukir och vid Köpenhamn sammansmält
till ett, alldeles som om jag hade sofvit under
mellantiden.

Det hade jag också i själfva verket gjort.
Ty hurudana våra latinskolor också kunna vara
nu, så var dock den, i hvilken jag gick, så
andefattig och tråkig, att antingen hade jag
måst lämna den dagen efter min ankomst, eller
också finge jag lära mig blygas öfver min
kärlek till historien i allmänhet och fosterlandets
i synnerhet, ja öfver hvarje gnista af helig eld,
som ännu fanns hos mig, och oaktadt det
alltid är min egen skam, att jag valde det senare,
så var det dock i alla fall en obegriplig
blindhet hos våra trohjärtade fäder, hvilka i vår
lifligaste och farligaste ålder kastade oss in i
en omgifning, så fientlig mot allt i högre
mening naturligt och lefvande, så utblottad på
allt, som förädlar, så rik på allt, som kan
draga ned, förslöa och fördärfva en människa.

Jag behöfver väl icke säga, att jag härmed
klandrar icke klassikerna eller sysslandet med
forntidens yppersta minnesmärken utan endast
våra latinskolor, sådana som jag lärt känna
dem, denna »pojk-vetenskaplighet»
(drengevi-denskabelighed), som är en dödssjukdom för
anden, ity att »pojk-förståndet» omöjligen kan
fatta något af det andliga.

Den erfarenhet, som Grundtvig själf hade
vunnit om »slyngelålderns» oemottaglighet
för andliga intryck, en erfarenhet som han
fann bestyrkt af sina iakttagelser af lifvet,
kom honom att i en senare tid kraftigt
framhålla, att de unga i den åldern hellre
borde sättas till ett eller annat
kroppsarbete än till en sysselsättning, som
in-vaggar dem i den tron, att de äro på väg
att blifva vetenskapsmän, och alltså gör
dem viktiga, kritiska, själfkloka och ofta
blaserade, på samma gång som deras
kroppsliga utveckling försummas eller
hämmas.

Däremot ansåg G., att den egentliga
ungdomstiden vore den rätta lärotiden.

Ungdomen - sade han - är lifvets
blomningstid, den tid då de stora utsikterna skola
öppna sig, som vi senare i lifvet skola få gagn
och glädje af, den tid då den kärlek vaknar,
som skall elda oss till ett dådfullt lif.

Det var också här på den egna
erfarenhetens väg, som G. kom till dessa
åsikter, i det att det var under hans egna
ungdomsår från 1801 till 1811, som de
vida utsikterna öppnade sig, och den
kärlek vaknade, som eldade honom till ett i
sanning dådfullt lif.

Det var icke universitetet, han hade att
tacka för något af allt detta, ty
rationalismen, som där innehade högsätet, hade
intet i den vägen att bjuda; och hans
förhållande till detsamma löstes redan 1803,
då han 20 år gammal blef teologie
kandidat med högsta betyg. Och från den
tiden hade han och Köpenhamns
universitet litet eller intet att skaffa med
hvarandra.

Nämnas må, att det, som i synnerhet
hade stort inflytande på Grundtvig under

hans ungdomsår, var: slaget den 2 april
1801, bekantskapen med P. N. Skovgaard,
Henrik Steffens föreläsningar,
Öhlenschlä-gers dikter, en olycklig kärlek, smärtan
öfver fäderneslandets nöd 1807, en väldig
andlig kris och en svår sinnessjukdom
1810-11 och slutligen hans förlofning
1811.

Grundtvig har ofta i tal och sång prisat
skärtorsdagsslaget på Köpenhamns redd,
och han har kallat denna dag - den 2
april 1801 - för »en väckelse- och
uppståndelsedag i århundradets gryning, då
våra kanoner täflade med John Bulls om
att salutera ett nytt år»*. Han har i
denna strid sett början till ett i andlig
mening nytt århundrade.

Efter Kongedybets torden,
efter kongeskyens lyn
opgik solen över Norden
til et prägtigt morgensyn;
som en glöd, der havde ulmet
under hele verdensmulmet
den sit fängsel genembröd.

I sin glans fra moder arvet
skjaldesolen, tändt på ny,
til Skinfakse, regnbufarvet
skabte om den sorte sky,
klädte bjärgene i lue,
såed’ guld på hver en tue,
sleb til spejl det store hav.

För G. fick denna dag den särskilda
betydelse, att den förde honom
tillsammans med hans »ende vän under
ungdomstiden», den jämnårige bornholmske
studenten P. N. Skovgaard, som hade gjort
den förtroligaste bekantskap med Saxo,
Snorre, Eddan och de isländska sagorna.
Denne unge man har G. att tacka för, att
han jämförelsevis tidigt fick kännedom om
Nordens forntid, hvarjämte ock genom
densamme hos honom väcktes en lefvande
förnimmelse af, att det utanför examens
råmärken låg en värld af kunskaper, som
det väl lönade sig göra bekantskap med.
Därigenom blef han »räddad från den
dåsighetens afgrund, hvari skolfuxeri och
examensslentrian på ett hår när hade
störtat honom».

Det må här anmärkas, att då
Skov-gaards vetenskapliga bana afbröts, i det
att han drabbades af ett hårdt straff,
därför att han i en utgifven skrift hade
klandrat en för ett halft århundrade sedan
afliden konung, så bidrog detta mäktigt att
hos G. väcka det osläckliga hat till det
presstvång och i synnerhet till den danska
tryckfrihetslagen af den 27 september
1799, som G. sedan alltid hyste.

En ännu större betydelse för G. än
bekantskapen med Skovgaard hade för visso
de föredrag af hans släkting Henrik
Steffens, genom hvilka denne med glödande
vältalighet gjorde danskarne bekanta med
den tyska romantiken. Visserligen förstod
Grundtvig blott till hälften hans med många
filosofiska termer utsmyckade föredrag,
men då han med fängslande vältalighet
beskref kristendomens ljus-väg genom
tiderna, prisade dess gudomliga verkningar,

* Syftar på ett gammalt bruk i Danmark att
med skjutning på nyårsdagsmorgonen hälsa
det nya året.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jan 9 17:18:42 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/svlartid/1893/0442.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free