Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 36. (610.) 6 september 1893 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:r 36
SVENSK LÄEAEETIDNING.
439
uppvisade tidsskedenas sammanhang och
Kristus som historiens medelpunkt - de,t
förstod han. Vidare fick han genom att
höra Steffens klart för sig, hvilken makt
som kan ligga i ett verkligt lefvande,
an-derikt ord. Han hade förut icke haft
någon föreställning om, att man kunde tala
från en kateder utan att uttråka sina
åhörare, men därom fick han en annan
erfarenhet, så snart Steffens öppnade
munnen. Med denna erfarenhet hänger den
starka tro samman, som G. under hela
sitt lif hyste till det fria ordets makt.
Och skolan skulle enligt hans mening i
synnerhet vara en »ordets skola», där
läraren vore något mera än en blott
exa-minator; han skulle berätta för barnen
och lägga in något af sin personlighet i
hvad han berättade.
I förbigående blott är tillfälle här
omnämna, hurusom Öhlenschlägers skaldskap
påverkade G. så till vida, att han fick
höga tankar såväl om poesien i
allmänhet som om dess användbarhet i skolan
samt kom till att frambringa skaldeverk
(»Optrin af Kaempelivets undergång i
Norden»), som af många sättas framom
Öhlenschlägers berömda nordiska dikter.
Från 1805 till 1808 uppehöll sig
Grundtvig på ön Langeland som informator på
en herregård. Här var det som han
upplefde något, hvarom han flera gånger har
uttalat sig; bland annat i följande bref
till sin vän Molbech:
Jag såg en kvinna, och jag - kärlekens
kallaste, bittraste hånare - älskade henne från
första dagen så djupt, så glödande, som det
är en människa möjligt.–––Dock var denna
lycksalighet kort; ty jag behöfde blott veta,
att jag älskade, för att blifva i högsta grad
olycklig. De yttre förhållandena stodo som en
oöfverstiglig mur emellan oss*, och naturen
hade dessutom befäst ett djupt svalg mellan
våra hjärtan, ö, huru har jag icke kämpat
emot denna frambrytande, växande lidelse!
Dock allt förgäfves. År runno bort, och svag
som jag var, greps jag af det mörkaste
svårmod. Ack, jag vandrade mörka, villsamma
stigar, ty jag hade intet hem. Denna världen
var stängd för mig, och jag saknade kraft,
och hvad mera var lust att skapa mig en ny.
Denna olyckliga, obesvarade kärlek blef
för Grundtvig så att säga invigningen till
hans lifsgärning, som till stor del fick sin
egendomliga styrka, sin räckvidd och sin
prägel genom det rika poetiska källsprång,
som bröt fram ur den sårade
ungersvennens hjärta.
Men liksom Dantes diktning präglades
ej allenast af hans sorg öfver Beatrices
död utan också af hans sorg öfver
fäderneslandets nöd, af hans kamp och längtan
under landsflykten, så fick också
Grundt-vigs diktning och hela sträfvan en prägel
af hans likartade erfarenheter. Och såsom
Dante efter sina stora sorger kastade sig med
hela sin själ på historiska och teologiska
studier, så gjorde Grundtvig på samma
sätt. Dessa studier buro frukt i en hel
del skrifter, som väckte den lärda
världens uppmärksamhet, och han hade utsikt
till en lysande vetenskaplig bana, då hans
fader 1810 önskade honom till kapellan
* Hon var nämligen gift.
(adjunkt), en kallelse som han ansåg sig
böra hörsamma, huru svårt det än kändes.
Under förberedelsen till den
inträdespredikan, som han därför skulle hålla,
kom han att lifligt känna kyrkans betryckta
ställning, .och hans predikan blef både en
anklagelse och en vemodig utredning af
den frågan: »Hvarför är Herrens ord
försvunnet från hans hus?» Denna predikan
»gaf Köpenhamns prästerskap anledning
att grundligt blottställa sig». Man
anklagade nämligen G. och ville hafva honom
utstruken ur förteckningen på teologie
kandidater. Men saken slutade med en
varning.
Denna både löjliga och förtretliga
händelse göt nytt allvar i hans sinne, och
under tiden genomgick han en religiös
kris. En afton på hösten 1810 läste han
i Kotzebue’s Preussens historia ett hån af
»det murkna korset», och strax sprang
han upp med den föresatsen, att han skulle
tvinga människorna att böja sig för detta
kors, som de hånade. Nu följde ett par
månader af stilla svärmeri, hvarunder han
läste bibeln, i synnerhet profeterna, Luther
och Kingos psalmer, sysselsatte sin tanke
med korstågen och diktade
»Väckelsesånger». Detta drömlif slutade med, att
han gjorde sig själf den frågan: »Är du
själf en kristen, har du själf dina synders
förlåtelse?» en fråga, som från synernas
berg bragte honom ned till korsets fot,
och som föll med klipp-tyngd på hans
hjärta och sluligen gjorde honom
sinnessjuk. Från denr*a^»»juk^om tillfrisknade
han dock jämförelsevis hastigt, så att han
redan den 29 mars 1811 kunde
prästvigas såsom faderns medhjälpare.
Samtidigt förlofvade han sig med den
24-åriga prästdottern Elisabeth Blicher.
Härmed slutar Grundtvigs ungdomslif, som
varit så rikt på händelser, att man godt
kan förstå, att han alltid ansåg
ungdomstiden såsom grundläggande för människans
lif, såsom den rätta lärotiden, som det
gällde »att icke lämna åt andens och alla
djupare känslors svurne fiende». Ungdomen
är lifvets blomstringstid, och ägget till den
mask, som förstör frukten, lägges redan i
blomman.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
