- Project Runeberg -  Svensk Läraretidning / 12:e årg. 1893 /
449

(1891-1933)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 37. (611.) 13 september 1893 - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

VECKOBLAD FÖR, bÄRARE, UPPfOSTRARE OCJ-1 SKOLVÄNNER.

N:r 37.

(611.)

STOCKHOLM, 13 SEPTEMBER 1893.

12:e årg.

Prenumerationspris:

Vi år 3,50 kr., 3/4 år 3 kr., 1/2 år 2

kr., 1U år 1,25 kr. (postarvodet

inberäknadt).

Prenumerationen sker

såväl i landsorten som i Stockholm

å närmaste postanstalt.

Byrå:

Barnhusgatan 6 (tredje huset

från Drottninggatan), l tr.

Kontorstid: 10-1, 4-6.

Postadress:

Läraretidningen, Stockholm N.

Redaktör och ansvarig utgifvare:

EMIL HAMMARLUND.

Träffas säkrast 10-11 f. m.

Allm. tel 60 O O.

Tryckt hos Iduns Tryckeri Aktiebolag, Stockholm,

Lösnummer

ä 10 öre säljas å tidningens
byrå samt å allm
tidningskontoret Gust. Adolfs torg 10.

Utgifningstid:

hvarje onsdags förmiddag.

An nonspriss

25 öre pr petitrad (=14 stafvelser).
Födelse-, förlofnings- och
vigselannons l kr , dödsannons 2,50 kr.

Annons bör vara inlämnad

senast måndag kl. 6 e. m. för att

inkomma i veckans nummer.

Från Allmänna MkskolläraremötBl

Lär ar ebildningen.

Ett bland de spörsmål, som
framkallade den lifligaste öfverläggningen vid
mötet, var det om

tyska språket som läroämne vid våra
folkskollärareseminarier.

Diskussionen öfver denna fråga
inleddes af folkskolläraren J. Franzén i Lund
med ett föredrag af i hufvudsak följande
innehåll.

Hvilken af oss kommer icke väl ihåg
den betydelsefulla dag, då examen
absol-verades. Med glada förhoppningar och
icke utan en viss stolthet gingo vi
vår nya verksamhet till mötes. Vi voro
rustade för vårt kall. Det hade vi bref
på. Så ryckte vi an med lust och mod.

Nåväl! Gick arbetet så, som vi hade
tänkt oss? Var det icke snarare så, att
illussionerna så småningom började
krossas, den ena efter den andra? Vi, som
känt oss så stolta och segervissa, vi
började snart erhålla starka förnimmelser, att
vi icke voro så alldeles färdigrustade, som
vi hade tänkt oss. Vi kände, att vi vid
seminariet endast hade lagt den första
grunden. Ju mera vi nödgades gifva akt
på barnet, ju mera detta tog vårt intresse
och vår uppmärksamhet i anspråk, dess
klarare började det gå upp för oss, huru
litet vi i själfva verket förstodo af de
lagar, enligt hvilka dess själslif rör sig, dess
ödmjukare började vi spana efter råd och
ledning. Och så har den stolte
semina-risten förvandlats till en ödmjuk sökare,
som begär råd.

Behofvet af folkbildning gör sig för hvar
och en af oss allt mer gällande. Hvad
är det då, vi framför allt behöfva? Jo,
vi behöfva större förmåga att sofra
materialet för undervisningen, större förmåga

att göra denna lefvande, större förmåga
att värma de ungas hjärtan för alla
dygder och hämma deras onda böjelser, större
förmåga att rätt afväga förhållandet
mellan barnets kropps- och siälsverksamhet,
med ett ord: vi behöfva en vidsträcktare
fackutbildning.

Så se vi oss omkring efter hjälp. Vi
gå tillsammans i föreningar och erhålla
där mången god vink och mången eggelse
att gripa nya tag. Men vi finna snart,
att detta icke gör tillfyllest. Vända vi oss
så till litteraturen. Inom vårt eget lands
pedagogiska litteratur finna vi visserligen
några smärre uppsatser och broschyrer,
vi finna äfven sådana större arbeten som
Rudenschölds, Eneroths och Siljeströms,
men dessa senares hufvudsakliga uppgift
är dock att påvisa nödvändigheten af
folkuppfostran och gifva uppslag till skolans
organisation. Men hvar hafva vi ett
arbete, som någorlunda grundligt visar oss
det sätt, på hvilket undervisning och
uppfostran böra bedrifvas för att blifva
fruktbärande? Förgäfves söka vi efter en
framställning af den vetenskap, som bör vara
grundläggande för våra undervisnings- och
uppfostringsmetoder, den empiriska
psykologien. Icke heller hos våra skandinaviska
grannar finna vi allt, hvad vi behöfva.

Då hviskar en vänlig röst i vårt öra:
Tyskland, uppfostringskonstens klassiska
land, har, hvad I söken. Tyskland har
först och främst de flesta af de svunna
tidernas pedagogiska stormän: en
Come-nius, en Pestalozzi, en Fröbel, en
Diesterweg. Och den innersta halten af dessa
stora dödes personligheter, fläkten af deras
ande, den möter oss endast, då vi träda
i omedelbar beröring med dem i deras
skrifter. Men Tyskland äger ock en
modern pedagogisk folkskolelitteratur,
rikhaltigare och gedignare än något annat land
i världen. Jag ber att få erinra endast
om ett så förtjänstfullt arbete som »Schule

der Pädagogik» af Friedrich Dittes. Äfven
om de nyaste psykologiska iakttagelserna
ger den tyska litteraturen besked. Likaså
om det arbete på skolans område, som
utföres i andra länder. Det gifves väl
intet enda främmande pedagogiskt arbete af
värde, som icke snart nog blifvit
öfver-flyttadt till tyskan. För dagens
pedagogiska företeelser i^Qm hela <ku Bildade
världen redogör den långa raden af tyska
skoltidningar och tidskrifter. Vilja vi Veta
något om skolornas organisation i
främmande länder, om skolråd och inspektion,
om lärarnes löner och sociala ställning, så
hafva vi att vända oss till dessa. Med
hvad jag nu sagt angående Tysklands
pedagogiska litteratur har jag velat visa, att
vi ensamt genom densamma kunna komma
i omedelbar beröring med såväl de
pedagogiska klassikerna som de moderna
Sträfvandena på uppfostrans vida fält.

Tyskland har således den litteratur, vi
behöfva. Men vägen är stängd.
Pesta-lozzis och Diesterwegs språk är icke vårt.
Nåväl, låtom oss då lära oss detta språk!
Det är dock en gifven sak, att om det
stora flertalet inom lärarekåren skall
tillägna sig tyska språket, så måste de första
grunderna af detta inhämtas på seminariet.
Nu uppstår frågan: kan seminariet åtaga
sig detta, utan att elevernas studietid
förlänges? Jag är för min del viss om, att
seminariet detta kan. Andra länders
seminarier kunna meddela sina lärjungar
undervisning i främmande språk, hvarför
skulle icke våra kunna göra detsamma?
Så finnes uti Hollands seminarier en
fyraårig och en treårig kurs; i den förra
förekomma tre främmande språk, i den senare
ett sådant.

Först vill jag fästa uppmärksamheten på
de nuvarande allt för låga
inträdesfordringarna till seminariet. Vore det icke
den allra största rimlighet i, att
inträdesfordringarna höjdes till likhet med hvad

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Jan 21 21:05:50 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/svlartid/1893/0453.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free