- Project Runeberg -  Svensk Läraretidning / 12:e årg. 1893 /
450

(1891-1933)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 37. (611.) 13 september 1893 - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

450

SVENSK LÄRARETIDNING.

N:r 37

en väl ordnad folkskola på landet kan
åstadkomma, d. v. s. till det pensum, som
angifves i normalplanen för skolan litt. E.
Höjningarna skulle bli ganska små, men
rätt mycken tid skulle dock därigenom
sparas för andra ändamål.

Därnäst ber jag den ärade församlingen
betänka, huru mycket som är gemensamt
för svenska språket och för tyska, samt
hvilken vinst modersmålets studium skulle
hafva af de tillfällen till jämförelse, som
ett främmande språk skulle erbjuda. Af
den tid, som för närvarande är anslagen
åt svenska språket vid seminarierna, skulle
därför kunna tagas en timme i veckan
under tre år åt det tyska, och kunskapen i
svenska språket skulle det oaktadt blifva
både grundligare och säkrare, än hvad nu
är fallet. Räkning och geometri skulle
kunna ensamt på grund af de höjda
in-trädesfordringarna afstå en timme i
veckan under ett år, historia och geografi
likaledes. Så ha vi välskrifningen. Det
är väl icke för mycket begärdt, att en
seminarist, som vid inträdet skall kunna
skrifva en »jämn och redig handstil», skall
kunna på två år med två timmar i
veckan lära sig skrifva. Då så är fallet, få
vi äfven från välskrifningen en timme i
veckan under ett år. Af allt detta blir
sammanlagdt åt tyska språket två timmar
i veckan under tre år, hvilket torde vara
fullt tillräckligt för en begynnelsekurs.

Således: med en naturlig höjning af
inträdesfordringarna och med någon
jämkning på timfördelningen för de andra
ämnena, hvilket senare alls icke är detsamma
som sänkning i värdefulla kunskaper, låter
tyska språket lätt inrangera sig på
seminariets undervisningsplan, utan att det
behöfver kosta staten ett öre. Jag vill
emellertid med detta endast hafva visat, att
saken låter sig göra. Det kan tydligen
anordnas äfven på andra än af mig
antydda sätt. Den saken måste vi naturligtvis
öfverlämna åt seminarierna själfva att
bestämma.

Man svarar oss, och man gjorde så vid
senaste riksdag, att så länge tyska
språket icke ingår i folkskolans lärokurs, så
länge har det ingen praktisk betydelse att
låta dess. lärare inhämta kännedom om
detta språk. För blifvande yrkesmän
anses kunskap däri vara af praktisk
betydelse, och man har därför infört det i
många städers aftonskolor, borgareskolor,
tekniska skolor o. s. v.; där erkännes
nyttan villigt. Men har då icke ett folks
uppfostran praktisk betydelse? Har det ingen
praktisk betydelse, att jag blir för hvar
dag allt dugligare i mitt kall, att målet
för min verksamhet står allt klarare, att
vägen till målet blir allt mera banad?
Har det ingen praktisk betydelse, att
folkskolan föres framåt? Jo, förvisso. Låtom
oss då i vår dagliga gärning visa, att vi
vilja föra folkskolan framåt, men låtom oss
särskildt i dag visa, att vi vilja nå detta
mål genom att själfva rycka framåt!
Låtom oss därför med ett samstämmigt ja
besvara frågan, ett ja, som genljuder ända
in i riksdagens kamrar!

Efter slutadt föredrag framlade inleda-

ren det resolutionsförslag, hvilket finnes
återgifvet i n:r 33 af denna tidning.

*



Uti den efterföljande lifliga och
intressanta öfverläggningen deltogo icke mindre
än 14 talare. Af dessa framställde
endast tvänne talare, docenten O. E.
Lindberg och folkskolläraren G. J. Gardell,
betänkligheter mot den framlagda
resolutionen.

Docenten O. E. Lindberg i Göteborg
uttalade först sitt varmaste erkännande åt
folkskollärarekårens oförtrutna sträfvan
efter ökad utbildning, önskade den all
framgång däruti och påpekade, att allt hvad
som göres för att tillmötesgå denna
sträfvan ytterst kommer det uppväxande
släktet till godo. Dock delade han icke helt
inledarens mening. Det kunde nog vara
önskvärdt, att man vid seminarierna
meddelade undervisning uti något främmande
språk, men talaren föredroge i så fall
engelskan framför tyskan. Visserligen vore
Tysklands litteratur den rikaste på
pedagogiska arbeten, men det funnes äfven
ypperliga sådana inorn den engelska. Det
bästa af den tyska pedagogiska
litteraturen hade redan genom öfversättningar
gjorts tillgänglig för lärarekåren, och detta
kunde ske allt framgent dels genom
öfversättning och dels genom öfversiktliga
framställningar af densamma vid de nu
åvägabragta »sommarkurserna».

Den föreslagna språkkursen skulle
komma att kräfva mycken tid och mycket
arbete. Vinsten för såväl allmänbildningen
som insikten i modersmålet blefve
skäligen liten. Det vore därför mindre
välbetänkt att pålägga seminarie-eleverna ett så
drygt arbete. Skulle språkundervisning
införas, borde den åtminstone göras helt
och hållet frivillig. Hellre än att införa
nya ämnen borde man grundligare studera
de, som redan finnas. Påståendet, att
undervisning i främmande språk kunde
införas vid seminarierna utan att lärarnes
tjänstgöring och därmed äfven kostnaderna
ökades, vore säkerligen ej riktigt.

Folkskolläraren C. J. Gardell framställde
först till besvarande följande fråga: Äro de
nuvarande seminariekurserna så omfattande,
att de hos seminarieeleverna verka
öfveransträngning eller upptaga hela deras tid?
För sin del besvarade talaren denna fråga
med nej. Detta framginge bland annat
däraf, att man vid vissa seminarier genomgår
kurser, betydligt drygare än hvad
seminariestadgan föreskrifver.

Den tid, som således finnes till öfvers,
borde i första hand användas till
utvidgande af de redan befintliga lärokurserna.
Så borde kursen i modersmålet tillökas
med litteraturhistoria, kursen i matematik
med algebra, kursen i naturkunnighet med
kemi och hälsolära.

Den föreslagna begynnelsekursen i tyska
språket skulle säkerligen nu blifva af
mycket litet värde, då den omöjligen kunde
gifva lärjungarna annat än den allra
ytligaste kännedom om språket. Den
utexaminerade läraren skulle komma att brösta
sig öfver en kunskap, af hvilken han
ingalunda vore i besittning. Allmänheten kom-

me att förvillas och fordra, att läraren
skulle kunna undervisa i detta ämne, och
då han snart skulle visa sig icke vara i
stånd därtill, komme kårens anseende att
lida därpå.

Man gjorde sig för öfrigt allt för stora
förhoppningar om resultaten af den
påyrkade språkundervisningen. Lärarne blefve
ingalunda genom språkkunskapen dugligare
uppfostrare. Icke heller kunde man vänta,
att de genom densamma skulle mera än
hitintills komma att följa med den
pedagogiska litteraturen, enär de flesta icke ha
råd att skaffa sig sådan.

Talaren kunde för sin del icke vara
med om införandet af tyska språket annat
än under förutsättning, dels att
inträdesfordringarna höjdes, och dels att
tillräcklig tid ansloges till ämnet, så att
lärjungarna kunde förvärfva sig grundlig kunskap
däruti.

Folkskolläraren A. Vahlqvist bestred
påståendet, att man kunde inhämta de
nuvarande seminariekurserna på kortare tid,
än hvad nu sker, samt yrkade, att man
skulle uttala sig för att undervisning i
tyska språket till en början endast
försöksvis infördes vid något eller några
seminarier.

Gent emot de två förstnämda talarne
försvarades och förordades den föreslagna
resolutionen på det varmaste af
folkskol-lärarne A. Bergman i Dannemora, Fridtjuv
Berg i Stockholm, J. O. Hallström i
Halmstad, Al fr. Dalin i Huskvarna, J. P.
Holmblad i Älgarås, O. Bergman i Gunnarsnäs,
P. Borgh i Lekaryd, P. J. Karlsson i
Karlskoga och /. Johansson i Göteborg
jämte inledaren.

Farhågan, att den föreslagna
språkkursen skulle kräfva så mycken tid och
arbete, att den inkräktade på de öfriga
ämnena och blefve allt för betungande för
lärjungarna, vore ogrundad. Man hade
därvid glömt, att det här gällde vuxna elever
med både förmåga och lust att lära. Det
kunde ju icke heller vara meningen, att
eleverna skulle lära sig både läsa, tala
och skrifva tyska språket. Man finge vara
nöjd med en begynnelsekurs, hvarigenom
de förvärfvade förmåga att läsa ett lättare
pedagogiskt arbete. Grundlig kunde denna
kurs vara endast i den meningen, att den
lade en god grund, på hvilken sedan kunde
byggas vidare.

Mycken tid kunde ock vinnas genom att
från seminariekurserna afskilja en mängd
onyttigt minneskram. Detta vore bättre,
än att såsom föreslagits ytterligare öka
dem. De kunde ju dock aldrig göra
lärjungarna fullfärdiga utan endast förblifva
grundläggande,

Hufvudsyftet vore icke språkkunskapen
själf. Denna vore blott ett medel till
främjandet af fackbildningen, för
tillgodogörandet af den pedagogiska litteraturen.
Visserligen kunde ju icke alla lärare skaffa
sig utländsk pedagogisk litteratur, och icke
heller kunde man skaffa sig all sådan, men
den ene läraren kunde ju köpa ett arbete,
hans kamrat ett annat, och så vore ju
ändå något vunnet.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Jan 21 21:05:50 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/svlartid/1893/0454.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free