- Project Runeberg -  Svensk Läraretidning / 12:e årg. 1893 /
451

(1891-1933)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 37. (611.) 13 september 1893 - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

N:r 37

SVENSK LÄRARETIDNING.

451

Att man yrkade särskildt på tyska
språket berodde däraf, att den tyska
litteraturen är den rikaste på pedagogiska
arbeten, den kan betraktas som en reservoar
för de öfriga ländernas. Man hade där
icke blott de gamla klassiska pedagogerna
utan äfven nya framstående sådana. Då
uti England folkskoleinstitutionen är så ny,
att någon egentlig folkskolelitteratur där
ännu ej uppstått, vore det mindre
lämpligt att yrka på engelska i stället för tyska.

Öfversättningar kunde icke anses
tillfyllestgörande. Man vore därvid helt och
hållet beroende af öfversättarne. Det kunde
vara på tiden, att lärarne äfven häruti
sökte förvärfva sig själfständighet, att de
själfva kunde välja sin andliga kost och ej
längre behöfde »äta table d’höte».
Öfversättningar af pedagogiska arbeten vore ock
för förläggarne ingen vinstgifvande affär
och ställde sig ofta dyrare än de tyska
arbetena med deras större köpekrets.

De närmare anordningarna vid
införandet af språkundervisning vid seminarierna
tillkomme dessas lärare. Något uttalande
därom vore därför ej här lämpligt.

Flera talare, hvilka varit i tillfälle
förvärfva sig språkkunskap, vitsordade den
nytta de haft af densamma uti sin
verksamhet. Äfvenså påpekades, att frågan
ägde sin sociala betydelse, i det att den
innebar undanrödjande af en utaf
skrankorna mellan universitets- och
folkbildningen.

Det hade påståtts, då frågan
behandlades vid sistlidna riksdag, att någon
önskan om den föreslagna undervisningen icke
förefanns inom kåren. Så vore ej fallet.
Önskan därom vore både bland lärare och
lärarinnor allmän och allvarlig. Det vore
obarmhärtigt att ej gå denna önskan till
mötes. Staten bekostar uti
elementarläroverken språkundervisning åt en massa barn,
ehuru denna undervisning hvarken
motsvarar dessas utveckling eller betingas af
något praktiskt behof. Men för den kår
af lärare och lärarinnor, hvilka befinna sig
i praktisk verksamhet och därvid funnit,
att de äro i behof af språkkunskap, gör
staten i detta hänseende intet. Något
giltigt skäl härtill kunde icke finnas.

För frågans lyckliga lösning vore en
bestämd och kraftig opinionsyttring genom
ett enigt antagande af den föreslagna
resolutionen af största vikt och betydelse.

Efter slutad öfverläggning blef
resolutionen ock i oförändradt skick af
mötes-afdelningen antagen.

FÖR DAGEN.

Sveriges allmänna
folkskollä-rar ef ö renings verksamhet.

Det nyligen i Göteborg hållna mötet
mellan ombud för Sveriges allmänna
folk-skollärareförenings kretsar inleddes med
följande af föreningens sekreterare, hr
Fridtjuv Berg, lämnade återblick på
föreningens verksamhet:

All sammanslutning har till ändamål att
tillgodose sådana intressen, som äro för
de sammanslutna gemensamma.

Hvad vår sammanslutning beträffar äro
dessa gemensamma intressen af två slag:
dels de mera ideella, som afse folkskolans
och folkbildningens höjande, dels de mera
materiella, som åsyfta förbättring af
lärarens ställning. Båda har vår förening
redan genom första paragrafen af sina
stadgar angifvit såsom hufvudpunkterna på sitt
program.

Mången torde hafva misstyckt, att den
härvid satt de ideella intressena i främsta
rummet, de materiella i det andra. De
senare skulle nämligen, menar man, varit
mera ägnade att skaffa föreningen allmän
tillslutning, ty de ligga för hvar och en
närmare till hands. Genom att höja
lärarens ställning skulle man medelbart ock
hafva höjt skolans, då det ju är klart, att
man ej kan vänta en fullgod undervisning
af en lärarekår, som befinner sig i
ekonomiskt betryck.

Häri ligger visserligen mycken sanning,
och Sveriges allmänna
foikskollärareföre-ning har icke heller åsidosatt denna del
af sin uppgift. Föreningen och dess
centralstyrelse hafva tvärtom vid flera
tillfällen framhållit det trängande behofvet af
en allmän löneförbättring för
folkskollärarekåren, föranledt och understödt
petitioner och motioner såväl härom som om
partiella förbättringar i denna riktning
(exempelvis rörande villkoren för förenade
tjänster, den mycket omhandlade
kofoderslösen m. m.); den har vidare verkat för
reseersättning åt sökande som aflägga prof,
för beredande af pensionering och rättslig
trygghet åt småskolepersonalen, för högre
pension från folkskollärarnes änke- och
pupillkassa o. s. v. Bekant är ock, att
dessa sträfvanden ingalunda blifvit utan
all frukt.

Men, säger man, någon egentlig
förbättring af kårens ekonomiska ställning har
dock ännu icke kommit till stånd; genom
den på kända orsaker beroende
förhöjningen af lefnadskostnaderna har nämda
ställning under de senare årens lopp
snarare blifvit försämrad. Helt annat skulle
förhållandet blifvit, om föreningen satt in
alla sina krafter på lönefrågans lösning;
den skulle då fått hela kåren med sig,
och målet skulle nu vara vunnet.

För min del hyser jag emellertid den
lifliga öfvertygelsen, att om föreningen
hän-gifvit sig åt en sådan illusion, så hade
den snart fallit ett offer därför. Den, som
nu blickar tillbaka på de gångna åren och
den fortgående försämring af
statshushållningen, som de medfört, han vet mer än
väl, att en agitation af åsyftade slag skulle
varit detsamma som att köra hufvudet i
väggen. Huru energiskt den ock blifvit
bedrifven, resultatet skulle under de
faktiskt gifna förhållandena oundvikligen
blifvit ett misslyckande. Hade nu föreningen
satt in alla sina krafter härpå, så hade
den erhållit ett slag, som den näppeligen
kunnat öfverlefva; nederlaget skulle som
vanligt alstrat »demoralisation»,
manskapet hade flytt från fanorna, och den
ofantliga lärarearmén hade varit skingrad för
långliga tider. Ja, t. o. m. om det otänkbara
läte tänka sig, att agitationen vunnit seger,

så kunde denna seger svårligen blifvit
beståndande. De åt oss beviljade millionerna
skulle nämligen då utgjort en del af denna
lavinlikt växande börda, som nu tynger
de skattdragande och väcker deras
förbittring, och detta hade inom kort
hämnat sig icke allenast på folkskolan utan
ock på lärarekåren.

*



Det hade sålunda icke ens i mera
inskränkt mening varit klokt, ifall föreningen
satt de materiella intressena i främsta
rummet. Ännu mindre hade det varit rätt.
»Folkskollärarekåren är», såsom
centralstyrelsen en gång framhållit, »till för
folkskolans skull: dess höjande och
förbättrande i inre och yttre afseende bör alltid
utgöra högsta målet för folkskollärarnes
ansträngningar. Lyckas de häri, lyckas
de bibringa allmänheten aktning för och
kärlek till folkskolan, så skola de ock -
äfven om de ej sträfvat därefter eller tänkt
därpå - hafva höjt sig själfva på det
verksammaste och varaktigaste sättet.»
Det är till folkskolans höjande såsom ett
villkor för folkets bildning och ett medel
för dess lycka, som vår kår har att sätta
sitt hopp om en ljusare framtid för sig
själf. Vi kunna med fullaste sanning
instämma i sångens ord:

Att landets lycka trygga
är drömmens glada hopp;
på det vi vilja bygga
vår egen lycka opp.

Folkskolans, folkbildningens intresse är
således det, som vår förening i främsta
rummet haft att tillvarataga.

Tidsförhållandena hafva ock varit sådana,
att en organisation af folkskollärarekåren
med just denna uppgift varit högeligen af
nöden. En gammal iakttagelse lär, att då
ett behof visar sig trängande, så
framkallar det vanligen äfven sin uppfyllelse. Det
är nog ingen tillfällighet, att Sveriges
allmänna folkskollärareförening framträdde
vid den tidpunkt den gjorde; den kom fast
mer därför, att en uppgift då förelåg, som
ingen annan kunde med samma kraft och
verkan fylla.

För den, som i framtiden läser svenska
folkskolans historia, skall det för visso stå
långt klarare än för oss, att det femte
årtiondet af hennes tillvaro utgjorde en för
hennes utveckling ytterst kritisk tid. Vår
gamla, uteslutande på
ämbetsmannabild-ning anlagda skolorganisation befann sig
sedan midten af århundradet i full
upplösning, och nu skulle dess kvarlåtenskap
slutgiltigt skiftas. Öfverklassen förbehöll
sig för sin räkning de högre läroverken
och sökte ställa medelklassen till freds
genom ett slags lägre läroverk, som skulle
sträcka sig intill konfirmationsåldern och
kallas »pedagogier», »kommunalskolor»,
»mindre läroverk» eller något dylikt. På
dessa båda skolarter skulle de
bestämman-des intresse samt statens och
kommunernas medel hädanefter så mycket som
möjligt samlas. Detta åter förutsatte, att
nämda intresse och medel skulle undandragas
den stora massans skola, hvilken alltså
måste reduceras. Till följd häraf
framkommo vid denna tid de bekanta förslå-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 00:38:01 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/svlartid/1893/0455.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free