Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 37. (611.) 13 september 1893 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
452
SVENSK LÄRARETIDNING.
N:r 37
gen om folkskolekostnadernas och
folkskoleundervisningens minskning genom
inrättande af de s. k. minimikurserna, och
eftersom sådana förslag behöfde en motivering,
spridde sig just nu bland de maktägande
klasserna med förnyad kraft det gamla
talet, att folkskolebildningens värde vore
ganska tvifvelaktigt och att folkets
sedlighet samt arbetshåg och arbetsduglighet
däraf måhända haft mera skada än gagn.
Det är inför dessa sträfvanden, som
Sveriges allmänna folkskollärareförening
hela tiden funnit sig ställd ansikte mot
ansikte. Det är egentligen icke vi, som
framkastat alla dessa frågor om
folkskolans plats i vårt skolsystem, om
kommunalskolor, om minimikurser, om folkskolans
uppfostrande inflytande o. s. v., hvilka
upptagit den ojämförligen största delen af
vår verksamhet. De hafva trängt sig på
oss; vi hafva blifvit tvingade att
underkasta dem en omfattande diskussion och
att därom bilda oss en öfverensstämmande
allmän mening samt att söka gifva denna
ett klart och bestämdt uttryck.
I denna vår närmaste uppgift hafva vi
ock lyckats. Sålunda har Sveriges
allmänna folkskollärareförening med stor
samstämmighet kunnat uttala såsom sin
öfvertygelse, att folkskolan skall vara den för
hela nationen gemensamma
barndomsskolan; den har i denna anda kunnat deltaga
i Gomeniusjubileet och i svenska
folkskolans halfsekelfest; den har protesterat mot
kommunalskolor, praktiska bildningslinjer,
pedagogier, mindre läroverk och andra
anstalter af samma slag, för såvidt de
nämligen skulle vara parallella med folkskolan;
den har inlagt sin gensaga mot
minimi-kurserna och mot underskattningen af
skolbildningens värde för folket; den har
förordat fortsättningsskolor och högre
folkskolor m. m. Den har i omedelbar
konsekvens härmed på flera sätt verkat för
lärarebildningens höjande: genom
förordande af högre bildningskurser för
folkskollärare, genom undersökning af
examensförhållandena vid våra seminarier, genom
upplysningar om lärarebildningen i andra
land, genom uttalanden om pedagogiska
bibliotek och pedagogiska resestipendier,
genom upptagande af frågan om det
pedagogiska studiets främjande genom införande
af en begynnelsekurs i tyska språket vid
våra seminarier o. s. v. I samma
riktning gå äfven dess åtgöranden i fråga om
rättstafningsreformen, folkskolans läsebok,
bibliska planscher, tillhandahållandet af
undervisningsmateriel, åstadkommande af
en skolgångsstatistik samt andra frågor af
mera speciell natur.
Att den icke arbetat fåfängt, det är
uppenbart för en hvar. Svenska folkskolan
har visserligen icke alldeles helskinnad
genomgått dessa kritiska år; därom vittna
bl. a. minimikurserna. Men från de mest
hotande farorna har den dess bättre
hittills kunnat skyddas, och att så är, måste
till en ganska god del tillskrifvas vår
förening. I hviken grad dennas uppfattning
i den stora grundfrågan om folkskolans
ställning och betydelse nu trängt ut till
folket, det finna vi bl. a. af de pågående
beredelserna för de förestående valen till
riksförsamlingen. Efter knappa 10 år har
dess fordran i denna sak redan börjat blifva
en folkfordran. Vid sidan häraf står dess
betydelsefulla uppslag i
lärarebildningsfrå-gan, hvilket gifvit första initiativet till de
flerstädes uppspirande
fortbildningskurserna, som nu tagit äfven högskolornas
krafter i sin tjänst.
#
Det nu framhållna starkare betonandet
af lärarekårens ideella intressen utgör ett
af vår förenings mest utmärkande
karaktärsdrag. Ett annat, som måhända varit
ännu mera oundgängligt för dess bestånd
och framgång, ligger i själfva arten af vår
sammanslutning.
För det första är Sveriges allmänna
folkskollärareförening i fullaste mening
folkskollärarnes egen förening. De gå här icke
i någons ledband; de, som sköta de
gemensamma angelägenheterna, äro deras
likar, utsedda till sitt värf genom deras eget
fria förtroende. De äro således här
herrar i sitt eget hus, hemma hos sig själfva,
och de kunna därför känna den
hemtrefnad, som har detta medvetande till sin
nödvändiga förutsättning.
För det andra har det allt ifrån början
varit ett grunddrag hos vår förening, att
den velat vara en sammanslutning i frihet.
Alla skulle icke skäras öfver samma kam,
alla hjärnor icke gå i samma ticktack, alla
tungor icke säga samma ord; hvar och
en skulle få vara sig själf samt tänka och
känna efter sin natur. Endast med
bibehållande af en sådan själfständighet är
samverkan mellan friborna och tänkande
människor för gemensamma syften öfver
hufvud taget möjlig. Det sammanhållande
bandet måste vara icke enformighet och
andligt förtryck, utan »enhet och god anda»,
de samfälda intressenas enhet och den
ömsesidiga aktningens och
fördragsamhetens goda anda.
En sammanslutning af denna art har
naturligtvis ej kunnat undgå att väcka
anstöt. Den strider allt för skarpt mot den
uppfattning af folkskollärarekåren, som ännu
är rätt vanljg och som i denna blott ser
en kår af andliga underofficerare, hvilka
det tillkommer att icke resonnera, bara
marschera.
För denna uppfattning i sin rena ohöljda
form kan man visserligen icke inom
folkskollärarekåren själf påräkna synnerligen
många anhängare. Det är endast få
folkskollärare, som kunna känna sig så
genomträngda af underofficersmedvetandet,
att de i likhet med en ärad yrkesbroder
sky alla lärareföreningar, emedan dessa ju
äro en sorts »fackföreningar» och alltså -
smaka af socialism, eller i likhet med en
annan dito högtidligen proklamera såsom
sin plikt att utgå ur alla föreningar och
upphöra med alla skolmötesbesök, till
hvilka han ej af förmän uttryckligen beordras.
Sådana känslor äro allt för sällsynta, för
att föreningen genom någon vädjan till dem
skulle kunna sprängas.
En något tacksammare jordmån för
söndringens utsäde har dock till en tid inom
föreningen funnits. Nödvändigheten af en
sammanslutning i inbördes frihet och
fördragsamhet har ej från början kunnat stå
fullt klar för föreningens samtliga
medlemmar. Mången har menat, att alla, som
inträda i densamma, borde vara stöpta i
ungefär samma form - naturligtvis så till
förståendes, att alla de andra borde vara
stöpta just i hans form. En dylik
missuppfattning är i själfva verket den första,
som faller den outvecklade människan in;
den är så att säga ett naturligt
genomgångsstadium, nästan lika nödvändigt som
att frukten skall vara kart, innan den blir
mogen. En dylik andlig grönhet ger sig
dock vanligen under meningsbytenas värme,
då man får lära sig den svåra konsten att
taga och gifva skäl och härunder
småningom finner, att en sak ej sällan kan ses
från flera sidor än en.
Så länge den varar, är den emellertid en
god anknytningspunkt för deras sträfvanden,
som vilja söndra för att härska. Försök i
denna riktning gjordes ock redan tidigt. Vi
torde alla hafva i friskt minne det stora
anlopp, som företogs 1890, äfvensom dess för
mången så öfverraskande utgång. Om detta
anlopp må nu endast sägas, alt det var
bra, att det kom öfver oss, och bra, att
det äfven gick öfver oss. Det har i hög
grad gagnat genom den ökade klarhet och
den fastare sammanslutning, det fört med
sig. Det har bidragit till, att då vår
förening nu vid fyllda 13 års ålder riktar
blicken framåt mot ungdomens och
mandomens praktiska uppgifter, så kan den
göra detta i det glada medvetandet, att
den antagligen har sina värsta kriser
bakom sig och således ej längre behöfver störas
af tanken på de utvecklingssjukdomar, som
man under barndomsåldern vanligen har
att genomgå.
Porträttet af Grundtvig
i förra numret anses af kännare vara
särdeles lyckadt. Det är taget efter ett
af den framstående målaren V. N.
Marstrand år 1861 - alltså i Grundtvigs
79:e år - måladt porträtt. Han sitter,
som synes, midt i sitt arbete med
böckerna och sockervattenglaset framför sig.
Professor Hjärnes tal
vid sommarkursernas afslutning i
Uppsala universitets aula den 26 augusti har
nu utkommit från trycket. Det bär
titeln »Universitetet såsom samfundsmakt»
och har utgifvits såsom särtryck ur
»Svensk Tidskrifts» senaste häfte. Som
en röd tråd genom föredraget går den
tanken: »Forskningsarbetet uppblomstrar
bäst och kraftigast, när det får stödja
sig på en bred grundval af folklig
samkänsla och gemensamt lefvande nit för
upplysningens sak.»
Den unisona sången
kom till heders äfven vid förra veckans
festligheter i Uppsala. På torsdagen,
som var studentkårens dag, sjöngs
unisont »Du gamla, du friska» icke mindre
än tre gånger - första gången såsom
afslutning på studentkonserten i univer-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
