Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Holmqvistska skrifmetoden framstäld i kritisk belysning af bröderna Påhlman, Stockholm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Vi hafva i själfva verket afslutat vår kritik och hafva
endast några biomständigheter atfc tillägga.
Då H. i sin »Metodik» säger (sid. 37): >Den proportion,
som man vanligen antagit för lilla och stora alfabetets
bokstäfver, förhåller sig som 1:3 - vi tala här om medelstor,
icke om rubrikstil, för hvilken andra proportioner böra gälla»;
så framgår häraf endast, att proportionen mellan stora och
små bokstäfver i rubrikstilen icke förhåller sig som l : 3, men
hurudant förhållandet där skall vara, får man icke veta. Då
han (sid. 17) om tab. 13 säger, att »den visar för öfrigt hur
somliga bokstäfver som s, o, r, x och v vid sammanbindning
uppifrån antaga en något förändrad form»; så är klarligen
utsagdt, att H. först inöfvar bokstafsformerna på ett visst sätt,
men sedermera, då barnen skola lära sig sammanbinda dem,
inöfvar andra bokstafsformer, så att det hör till systemet, att
en bokstaf kan variera till form och regel! Enligt Påhlmanska
metoden förändras aldrig form och regel.
H. förenar med sin metodlöshet en stor dosis naivitet eller,
som vi frukta, snarare kalkyl I hans bok »Om skrifning och
skrifundervisning», där han för öfrigt låtit aftrycka alla de
pennskaft och korkbitar, som förekomma i Sonneckens priskurant,
få vi veta, att H, uppfunnit »ett nytt pennhåll», hvarmed man
kan skrifva med mycken raskhet, »men skönskrift blir det i
regeln ingalunda». Då vi undervisade H. i s. k. »Amerikanskt
manuskript», som helt enkelt icke kan skrifvas med något annat
pennhåll, så lärde han sig nämnda pennhåll af oss. Men hvarken
H., vi eller ens amerikanerne hafva uppfunnit det. Det är
tvärt om urgammalt och har allmänt begagnats tills den
engelska skriften vann insteg, - i Frankrike, enligt Myhlhausen,
ända till 1830-talet. Vi kunna därföre taga det för gifvet, att
månget gammalt mästareverk i skönskrifningskonst, för hvilket
H. måste lyfta på hatten, just är utfördt med ett pennhåll,
som han inbillar folk att han hittat på.
Om dje metodiska skriföfningarnes sluttabell (28) säger
han i sin metodik (sid. 18): »Efter åtskilliga engelska arbeten
äro på denna tabell upptagna flera sådana lättskrifna och
praktiska bokstavstyper, som förekomma i allmänna lifvet, men ofta
missbildas. För öfrigt afser tabellen att visa stilens utveckling
till handstil. Tydligt är att denna tabell ägnar sig endast för
mycket försigkomna elever, då verklig stadga vunnits.»
Hela passagen gör på oss ett egendomligt »personligt»
intryck, ty de åtskilliga »engelska bokstafstyperna» hafva ju vi
lärt honom och de voro då för honom föga »lättskrifna», så
att han »missbildade» dem ofta. Hvad exempelvis B. P.
angår, hvilken »engelska» form vi begagnat i vår namnteckning,
långt innan vi sågo denne H., minnas vi nog, huru han stretade
för att efterapa dem. Ännu värre svårighet gjorde honom den
tjocka slängen som vi använda under vår namnteckning. Det
förargade honom särdeles, att han ej kunde få den lika tjock
och vi se af hans förskrift och skrifböcker, att han ännu får
nöja sig med en mycket tunnare släng. Tydligt är, att H.,
ehuru vår »mycket försigkomne lärjunge», härutinnan icke
»vunnit verklig stadga», men så har han också bland sina ordspråk
upptagit, att »Rom byggdes icke på en dag». Summa
summarum: hans »engelska bokstafstyper» äro hämtade icke fråft
England utan från vårt skrifinstitut.
Slutligen må anmärkas de i tab. 26 som öfning upptagna
»Uppfinningar och framsteg», emedan eleven här får skrifva
notiser, som äro alldeles oriktiga:
»Skrifkonsten anses uppfunnen af egypter och fenicier
omkring år 1700 f. Chr» - Den egyptiska skrifkonsten är
urgammal, ty man har hieroglyfiska monument, som antyda en
föregående utveckling, från 4000-3500 f. Chr. När fenicierna
lärde konsten af egypterna vet man ej, men antager, att det
skedde genom det semitiska herdafolket Hyksos’ 500-åriga
herravälde öfver nedre Egypten omkring 2000 f. Chr.
»Skrifstilens nuvarande form uppkom i England och
Frankrike omkring år 1756.» - Den korn däremot från Holland,
därifrån till England och från England 1807 till Frankrike.
»Papperet var kändt i Kina 160 år f. Chr., men i Europa
först omkring 710 år efter Chr.» - Papper har fått sitt namn
af papyrus, som är urgammalt. Den s. k. Papyrus Prisse, den
äldsta bok, som finnes, daterar sig från 2500 f. Chr.
Naturligtvis voro papyrus och senare pergament kända och begagnade
i Europa långt före Christi födelse.
»Stålpennan uppfanns af engelsmannen Wise år 1803.»
- Om H. någon gång kommer till museet i Köln, kan han
få se liknande pennor från romartiden. De första engelska
stålpennorna blefvo för allmänheten tillgängliga 1830-1832,
då Mr. J. Perry i London, sedan flera misslyckade försök först
blifvit gjorda, lyckades framställa dem.
Visserligen har H. icke åtagit sig att lämna några
historiska notiser, men en som vill vara »pedagog» i skrifkonsten
bör akta sig för att uppenbara sin skröplighet genom att låta
barnen skrifva »bockar» inom hans egen lärarebranch. Af det
ena ovederhäftiga sluter man till det andra.
Malmö 1893, Skinska I4thf Aktiebolaget,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
