- Project Runeberg -  Svensk Läraretidning / 12:e årg. 1893 /
474

(1891-1933)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 39. (613.) 27 september 1893 - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

474

SVENSK LÄRAHETIDNING.

N:r 39

Äfven denna framställning blef af
kyrkomötet afslagen.

Vid 1883 års kyrkomöte bragte jag
frågan ännu en gång å bane, men denna
gång i en något förändrad förrn. Vid 1881
års riksdag hade nämligen, i anledning af
en vid samma riksdag väckt motion, första
kammarens första tillfälliga utskott i
afgifvet utlåtande förordat åtskilliga nya
pedagogiska grundsatser att tillämpas vid
kris-tendomsundervisningen. Enligt dessa
grundsatser borde dels läsningen af lilla
katekesen i våra skolor framskjutas något
längre, dels den första
kristendomsundervisningen lämnas genom och under
inhämtandet af biblisk historia samt inlärandet
af passande psalmverser och bibelspråk
och dels slutligen utanläsningen af den så
kallade utvecklingen uppskjutas till.
konfirmandåldern. Ståndpunkten var icke min,
ty för min del ogillade jag då liksom nu
särskildt det sista momentet, då jag
nämligen ansåg och fortfarande anser
konfirmanderna hafva helt annat att göra än att
upptagas med en omfattande utanläsning.
Men af erfarenheten vid tvänne föregående
kyrkomöten öfvertygad om omöjligheten
att vinna mitt syftemål på den väg, jag
förut inslagit, ansåg jag mig böra göra ett
försök att åtminstone i någon mån
befrämja samma syfte genom att underställa
kyrkomötets pröfning ett provisoriskt
kompromissförslag, hvilande på ofvannämda
pedagogiska grunder, och uti afgifven
motion hemställde jag alltså, att kyrkomötet
måtte uti underdånig skrifvelse till k. m:t
anhålla, att k. m:t täcktes vidtaga
erforderlig åtgärd i syfte, att
kristendomsundervisningen i folkskolor och statens skolor
äfvensom konfirmandundervisningen måtte,
så skyndsamt ske kunde, varda ordnad i
öfverensstämmelse med de af riksdagens
första kammares första tillfälliga utskott
vid 1881 års riksdag godkända grunder.
Denna motion blef äfven den af
kyrkomötet afslagen.

Vid 1888 års kyrkomöte förnyade jag
samma motion och med samma resultat,
i det att motionen blef af kyrkomötet,
efter votering med 36 röster mot 15,
afslagen.

En reform nödvändig.

Säkert skall mången tycka, att efter så
svåra motgångar jag borde sträcka vapen,
men sådant skulle ju vittna om erbarmlig
feghet, då jag fortfarande är öfvertygad
om nödvändigheten af en reform i
kristendomsundervisningen, en reform, som att
döma efter åtskilliga tidens tecken -
exempelvis det senast församlade allmänna
folkskolläraremötets enhälliga uttalande i
frågan, flera folkskoleinspektörers omdömen
om beskaffenheten af den nu i våra
folkskolor meddelade religionsundervisningen,
prästerskapets i ett bland våra stift vid
allmänt prästmöte enhälligt antagna
resolution angående eftergifter i vissa fall af
katekesutanläsningen m. m. - allt mer
och mer börjar vinna understöd i vida
kretsar äfven bland religionsundervisarne
själfva, hvarförutom särskildt en af vår
kyrkas religionslärare uti ett offentligt före-

drag för ett par år sedan*, för hvars
hufvudsakliga innehåll jag nu skall redogöra,
gjort sig till målsman för reformen i
följande gripande inledningsord:

»Att våra dagars
kristendomsundervisning i skolorna är i åtskilliga afseenden
otillfredsställande, därom torde meningarna
knappast vara delade bland dem, som känna
det närvarande tillståndet och äga förmåga
att bedöma det. Det sakförhållandet
ligger nämligen i så öppen dag, att det skulle
fordras en ovanligt långt gången blindhet
för att icke se, förstockelse för att icke
vilja erkänna det. Eller kan väl någon på
allvar föreställa sig, att samtidens
iögonfallande lyten i religiöst och sedligt
afseende sta utan allt samband med bristerna
i den radande kristendomsundervisningen
i våra skolor? Har man rätt att
stillatigande bevittna det missförhållandet, att
medan vår uppväxande ungdom, både den
manliga och den kvinnliga, både den, som
genomgått våra folkskolor, och den, som
mottager sin bildning i våra
elementarläroverk, uppfostras i en åtminstone till
namnet och anspråket evangelisk luthersk
kristendom, är denna samma kristendom
af tusende tecken att döma af föga eller
intet värde för flertalet af dem, som efter
slutad skolgång trädt ut i lifvet för att
där, hvar och en på sitt arbetsfält,
tillgodogöra sig de under lärotiden inhämtade
kunskaperna och färdigheterna?

Inställer sig icke här den frågan:
Hvartill har då all denna på
kristendomsunder-visningen år efter år nedlagda möda tjänat,
då resultatet däraf icke blifvit ett annat
och bättre, än att å ena sidan likgiltighet
eller rent af afvoghet - att icke tala om
den på senare tider äfven i vårt land om
sig gripande utilistiska och socialistiska
kristendomsfientligheten - å andra sidan
tillgänglighet för allehanda dels katolsk,
dels sekteriskt proselytmakeri eller för
spi-ritistisk, teosofisk och annan vidskepelse
vunnit och dagligdags vinner allt mera
insteg ibland oss?

Spörjen ynglingarne vid universiteten
eller vetenskapens och bildningens
målsmän eller männen och kvinnorna af
folket, hvad de för sin inre utveckling mena
sig hafva vunnit genom skolans
religionsundervisning, och jag tror, . att det svar,
som de på mycket få undantag när skola
afgifva, kommer att vara af ytterst
nedslående beskaffenhet för denna
undervisnings utöfvare och målsmän. Det tyder,
så vidt jag förstår, därpå, att det i
väsentliga stycken måste vara ganska illa
be-ställdt med denna undervisning. Ty
omöjligt är att antaga för en den evangeliska
kristendomens anhängare och vän, att
denna kristendom, på ett med dess väsen
öfverensstämmande sätt skildrad och
förmedlad, icke skulle hafva kraft nog att nu,
såsom i förgångna tider, varaktigt vinna
ungdomens hjärtan och blifva för dem kär
och oumbärlig.

* Pastor primarius Fr. Fehr: Några tankar
om kristendomsundervisningen i våra skolor;
föredrag hållet vid invigningen af Södermalms
högre allmänna läroverks nya byggnad den 7
sept 1891.

Det må i viss mening vara sant, hvad
någon har sagt: ’Det är blott allt för
begripligt i en tid sådan som vår: vid
vetandets, framför allt naturkunnighetens
strålande dagsljus, som belyser det nutida
släktet, fly icke blott nattspökena sin kos,
äfven de eviga stjärnorna förblekna.’ Men
det är dock endast i en viss mening sant.
Lika sant torde ock vara, att det gifves
sidor af människoandens lif, och det de
djupast och närmast vårt väsens medelpunkt
belägna, som trots allt vetandets ljus
dväljas i mörker, till dess de beröras af dessa
eviga stjärnors strålar. Ännu står nog det
gamla välkända ordet fast, som en gång
uttalats af Augustinus och sedan släkte
efter släkte bekräftats af oräkneligas
erfarenhet: Fecisti nos ad té, et irrequietum
est cor nostrum, donec requiescat in té (Du,
Herre, har skapat oss för dig, och vårt
hjärta är oroligt, till dess det finner sin
rö i dig). Ett förnekande häraf vore i
hvad fall som helst liktydigt med ett
förnekande af evangelium själft.

Men förhåller det sig nu så, då är klart,
att de större kraf, som vår tid, jämförd
med många föregående, onekligen ställer
på evangelii förkunnelse i allmänhet och
på religionsundervisningen i skolorna i
synnerhet, långt ifrån att omöjliggöra en
fruktbringande meddelelse af
kristendomskunskap, snarare endast låta behofvet af en
sådan framträda så mycket eftertryckligare
och oafvisligare. Också har man med
rätta framhållit, att en tidsenlig
religionsundervisning är ett af samtidens mest
trängande behof. Kunde den uppgiften
tillgodoses på ett tillfredsställande sätt,
skulle på samma gång en mängd andra
brännande tidsfrågor finna sin lösning. Så
måste ock saken té sig för hvar och en,
som i religionen ser den källa med
springande vatten, hvarur folken och de enskilda
dricka så att säga märg och must i benen,
med andra ord hämta den sedliga lifskraft
och andliga spänstighet, hvarförutan de
skulle illa bestå i dem förelagda uppgifter
och skickelser. Beaktansvärda äro i detta
afseende Tocquevilles, den franske
statsmannens och skriftställarens, ord: ’Ett folk,
som vill vara fritt, måste tro, och ett folk,
som icke vill tro, måste träla.
Despotismen men icke friheten kan undvara tron.’
Denna undervisning lärer alltså icke kunna
frånkännas ett stort, icke blott pedagogiskt
utan äfven nationellt och kulturellt
intresse. Förfelar den sitt syfte eller utgår
den medvetet på ernåendet af förevända
sådana, blifver hela folket omedelbart eller
medelbart lidande därpå.»

Orsakerna till det sorgliga tillståndet.

Efter den dorn, som den af mig
åsyftade talaren sålunda afkunnat öfver
frukterna af den nuvarande
religionsundervisningen, öfvergår han till undersökning af
orsakerna till detta sorgliga tillstånd, och
sedan han härunder visat, att dessa
orsaker hvarken äro att söka i en allt för
knappt afmätt tid för
religionsundervisningen och ej heller i allmänhet i
försumlighet hos flertalet af kristendomslärarne,
åt hvilka fast hellre det erkännande gifves,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Jan 21 21:05:50 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/svlartid/1893/0486.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free