Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 39. (613.) 27 september 1893 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:r 39
SVENSK LÄRARETIDNING.
475
att de på grundvalen af goda kunskaper
med kärlek till ämnet och personligt
allvar plikttroget utföra sitt kall, så
kulminerar denna undersökning i påståendet,
att det grundlyte, som vidlåder den
nuvarande kristendomsundervisningen i våra
skolor och företrädesvis förlamar dess kraft,
ligger i undervisningens alltigenom
dogmatiska karaktär, eller i det till sina
hufvuddrag af det 17:e århundradets teologer
formulerade dogmatiska system, som ligger
till grund icke blott för den
sammanhängande framställningen af den kyrkliga
lärobyggnaden på lärdomsskolans öfverstadium,
icke heller blott för den därstädes enligt
de gängse läroböckerna meddelade
uppfattningen af kyrkans historia, utan äfven
för den på lärdomsskolans nederstadium
och i folkskolan till inlärande anbefallda
kateketiska läroboken, hvilken, »ehuru till
namnet och uppställningen ingenting annat
än en utveckling af Luthers lilla katekes,
i verkligheten är en sammansmältning af
denna med de såsom viktigast ansedda
traditionellt gifna dogmatiska lärobegreppen»
- en tradition, »för hvilken äfven själfva
religionsurkunden har nödgats böja sig, i
det att alla dess utsagor handhafvas,
granskas och bedömas från synpunkten af
den minst sagdt vanskliga dogmen om
bibelns inspiration, hvarmed sammanhänger,
att den s. k. bibliska historien äfvensom
kunskapen om de särskilda bibelböckernas
uppkomst i regeln förråda en betänklig
brist på respekt för den historiska
sanningens kraf.»
Med denna undervisningens dogmatiska
bundenhet står i det närmaste samband
dels dess brist på enkelhet och omedelbar
praktisk tillämplighet - brister, hvilka
bjärtast framträda vid en jämförelse, både
med hänsyn till innehåll och omfång,
»emellan hvad våra dagars religionslärare
enligt gällande föreskrifter och häfdvunnen
praxis anse sig förpliktade att meddela
barnen och de unga af s. k.
kristendomskunskap, och hvad Kristus själf hade att
säga vare sig folket, som tillfälligtvis lyss
nåde till hans ord, eller sina egna
lärjungar, som uppfostrades i hans skola»,
eller å ena sidan »en hop, till äfventyrs
i sitt slag högst aktningsvärda,
tankeföremål och härledda begreppsbestämningar
och skolteorier, konstmässigt knutna
tillsammans och satta i ett slags system,
men hvilkas betydelse för ett för
evighetens värld danadt och efter Guds frid och
rättfärdighet törstande människohjärta icke
utan högst utförliga och för barnasinnet
till det mesta alldeles otillgängliga
reson-nemanger låta sig uppvisa», och å andra
sidan »några få och enkla af
ursprunglighetens och omedelbarhetens friskhet
präglade tankebilder, hvilka genom sin egen
okonstlade skönhet och den sannings makt,
af hvilka de själfva äro ett uttryck, alla
deduktioner och omständliga
tankeoperationer förutan, gripa och väcka och tända
och hänföra», i det att »själen under den
vädjan till samvetet, till det högsta och
bästa inom människan, som här äger rum,
får en tydlig förnimmelse af att här är
det eviga lifvets ord, det eviga lifs, som
hon icke kan undvara utan att på samma
gång förlora sig själf, hvaremot den
vulgära kristendomsundervisningens
läroformler och slagord och långdragna utvecklingar
aldrig skola kunna bibringa en sådan
förnimmelse - och dels bibehållandet af den
för oss alla från vår barndom välbekanta
utanläsning smetoden i den vidsträckta
omfattning och med det höga anseende, som
den inom alla andra undervisningsgrenar
för länge sedan och med all rätt förlorat,
då nämligen tydligt är, att »i den mån
formulerade lärosatser betraktas såsom
kristendomens quinta essentia man också måste
draga försorg örn, att dessa korrekt och
helst i deras en gång fastställda
ordalydelse troget inskärpas i minnet», utan att
man ryggar tillbaka för den våda för en
sund religiös utveckling, som ligger däri
»att barn vid 9-11 års ålder och kanske
därunder, tack vare denna metod, kunna
med någon öfning bringas därhän att med
en tvärsäkerhet och lättvindighet, som
gränsar till det blasfemiska, röra sig med
begrepp sådana som himmel och helvete,
synd och nåd, rättfärdiggörelse och
försoning, medan de verkligheter, som
motsvaras af nämda begrepp, enligt sakens egen
natur, ännu måste vara för dem till större
delen fullkomligt främmande.»
Ett positivt förslag.
Efter den kritik af den nuvarande
religionsundervisningen, som nu af mig i kort
sammanfattning återgifvas, uppställer
talaren i slutet af sitt föredrag ett positivt
schema för religionsundervisningen, sådan
han anser denna undervisning böra ordnas,
i följande ord:
* Det återstår mig nu endast att helt
flyktigt antyda grundlinjerna af den reform
af kristendomsundervisningen, som på grund
af det ofvan anförda synes mig af
behofvet påkallad. Den skulle, kortast uttryckt,
bestå däri, att det dogmatiska elementet
finge träda tillbaka till förmån för det
religiösa och etiska. Guds rikes idé,
kristendomens centralidé, skulle därvid jämte
tecknandet af Kristi egen personlighet,
sådan denna framträder både i hans ord och
hans verk, blifva den förbindande enheten
mellan det religiösa och det etiska
betraktelsesättet. Med de mindre barnen i
skolans lägsta klasser skulle undervisningen
söka att i möjligaste måtto i hjärtlighet
och enkelhet sluta sig till den, som i de
kristliga hemmen fromma fäder och
mödrar meddela sina barn, i det de lära dem
bedja på barnasätt till den gode fadern i
himmelen och berätta för dem eller låta
dem läsa en och annan lättfattlig och
tilltalande berättelse om fromma män och
kvinnor från gamla och nya testamentet,
och främst om honom, hvars rena, heliga
och af kärlekens solljus strålande bild icke
kan undgå att göra ett lifligt intryck äfven
på unga barnasinnen. Vidare hela skalan
uppåt skulle bibelläsningen bilda den
konkreta grundvalen för undervisningen i både
lag och evangelium. Kristus skulle
därvid framhållas såsom bibelns både kärna
och stjärna, såsom den medelpunkt, kring
hvilken allt, som har karaktären af ett
Guds ord för oss, grupperar sig.
Det atomistiska bruket af bibeln, enligt
hvilket denna får göra tjänst såsom en
lagkodex eller en orakelsamling, med andra
ord såsom en nederlagsort för den
dogmatiska trons bevisställen, de s. k. dicta
probantia, skulle vika för sammanhängande
bibelläsning på grundvalen af en
historisk-kristologisk uppfattning af den heliga skrift.
En sådan sammanhängande bibelläsning
skulle ock göra hvarje särskild lärobok i
bibliska historien obehöflig, helst om till
allmän användning komme ett för detta
ändamål lämpligt bibelutdrag, en skol- eller
familjebibel, hvilken äfven från andra
synpunkter ter sig såsom högeligen önskvärd,
att icke säga oeftergifligt nödvändig.
Jämsides med denna bibelläsning och
den därpå byggda framställningen af
tros-och sedeläran, denna senare så vidt
möjligt i anslutning till Luthers lilla katekes,
hvarvid dock ajl obligatorisk utanläsning
borde vara inskränkt till det af
reformatorn själf förordade minimum, skulle fortgå
inlärandet af tjänliga psalmverser och
sådana kärnspråk ur den heliga skrift, som
innehölle, så att säga, i lapidarstil
affattade, särskildt uppfordrande eller
trösterika sanningar.
På skolans högre stadium - och detta
bör enligt min uppfattning gälla icke mindre
för folkskolan än för de allmänna
läroverken, såväl de lägre som de högre -
skulle tili nu nämda undervisningsstoff
tillkomma en sammanfattande öfversikt af
både tros- och sedeläran samt en
framställning af hufvuddragen i den kristna
kyrkans historia. Här erbjödes tillfälle,
hvilket visserligen icke borde lämnas
obegagnadt, att uppvisa de religiösa motiv,
som ligga till grund för bildningen af
kyrkans förnämsta dogmer och som ännu i
dag utgöra dessas bärande kraft, pä
samma gång det alldeles icke finge förtigas,
just i rätt förstådt apologetiskt intresse
icke förtigas, att dogmtro är ett, religiös
tro ett annat, båda väsentligen oberoende
af hvarandra och endast den senare
saliggörande. Så skulle på samma gång de
unge uppfostras till en sann tolerans, som
väl kan trifvas tillsammans med en
lifak-tig och fast’ trosöfvertygelse.
Här vore ock platsen att låta
kyrkohistoriens bilder af kristna personligheter
verka på de unges sinnen med hela sin
förädlande och bildande makt samt, sist
men icke minst, att i lifliga, af träffande
exempel belysta drag teckna det
evange-liskt-kyrkliga lefnadsidealet, sådant detta
med slående tydlighet skiljer sig å ena
sidan från det religionslösa, å andra sidan
från såväl det katolska som det därmed i
grunden nära besläktade sekteriska. Ty
från denna synpunkt företrädesvis är det,
som dessa företeelser betraktas, om annars
en verklig kärlek och hängifvenhet, eller
åtminstone aktning, för den kyrkliga
kristendomen skall komma till stånd och
hållas vid makt.
Däremot tror jag, med blicken fäst på
den vetenskapliga forskningens arbete i
hithörande stycken, att man gör bäst i att
tills vidare så litet som möjligt upptaga
tiden med frågan om de olika bibelböc-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
