- Project Runeberg -  Svensk Läraretidning / 12:e årg. 1893 /
486

(1891-1933)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 40. (614.) 4 oktober 1893 - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

486

SVENSK LÅKAJRETIDNING.

N:r 40

muner olikartade förhållanden rådande.
Rätt allmänt torde vara, att för skolans
räkning inköpes ett parti åtminstone af
vissa böcker t. ex. läseboken och
räkneboken. Dessa böcker blifva skolans
egendom och utlånas till den ena generationen
af barn efter den andra, så länge de
möjligen kunna användas. På andra ställen
följer man den grundsatsen, att så många
af barnen, som det kunna, skola köpa
böcker; de öfriga antingen få låna böckerna
af skolan eller erhålla dem till skänks på
kommunens bekostnad. På några få
ställen lärer man till och med hålla böcker
och förbrukningsartiklar samtliga barnen
gratis till hända.

Allt mer och mer synes numera den
åsikten vinna terräng, att såväl böcker
som förbrukningsartiklar böra vara
barnens, ej skolans tillhörighet. På de
ställen, där denna anordning börjat tillämpas,
har man funnit den förträfflig, och man
önskar ingalunda återgå till
utlåningssystemet. I detta sammanhang torde böra
anmärkas, att här icke afses bläckhorn och
griffeltaflor, hvilka saker kunna anses
tillhöra skolans möblering; icke heller
skrif-bläck, hvilket af flera lätt insedda skäl bör
tillhandahållas barnen på skolans
bekostnad.

For införande af en sådan sakernas
ordning, alt utlåningssystemet kunde helt och
hållet slopas, finnas många och talande
skäl. Här må endast några få anföras.

Redan i den omständigheten,, att de
saker, barnet dagligen handterar, äro dess
egendom, ligger ett uppfostrande element
af högst afsevärd betydelse. Barnets värld
faller inom jämförelsevis små förhållanden.
Det är genom ett troget förvaltande af det
lilla, som en fast och pålitlig karaktär
småningom danas. Den, som
bagatelliserar troheten i det lilla, lärer aldrig blifva
skickad att handhafva det mer är och
varder knappast en god karaktär. Får
barnet lära sig att väl vårda sina egna små
tillhörigheter, har det äfven lärt sig inse
riktigheten af och skyldigheten att väl vårda
sig om andras. Häruti ligger ock en
kraftig hjälp för läraren, då det gäller
inöfvan-det af ordenllighet, aktsamhet och
snygghet. Barnet känner nämligen helt
naturligt en stolthet öfver och sätter en ära uti
både att hafva en egen bok och att hålla
den snygg, och en sådan stolthet förtjänar
att uppmuntras.

Vid användandet af utlåningssystemet
äro de böcker, barnen få mottaga, ofta
mer eller mindre illa medfarna. Detta
kan icke innebära någon uppmuntran att
med ifver och gladt mod gripa sig an med
det nya, boken innehåller. Det mindre
angenäma intrycket af att nödgas börja ett
nytt ämne i en gammal och illa
handterad bok kan verka en leda eller
åtminstone en likgiltighet för ämnet, som sedan
följer under hela skoltiden. Eller låt vara,
att boken måhända alls icke är illa med
faren, den är i allt fall icke ny; och den
eggelse och uppmuntran, som för barnet
ligger uti erhållandet af en ny bok, får
det aldrig erfara. Jag har här alldeles
lämnat ur räkningen den fara, som ligger

däri, att gamla böcker kunna tjäna som
medel till spridande af smittosamma
sjukdomar.

Ännu ett skäl må icke förglömmas. De
lånta böckerna skola vid lästerminernas
slut återlämnas. I och med detsamma har
man fråntagit barnet tillfälle till läsning
under skolferierna, och då kan man icke
heller tala om någon skyldighet för
barnet att under mellantiden på egen hand
förkofra sig.

Kommer så. barnets sista skoltermin,
och vid dess slut skola böckerna
återlämnas för att icke mera återfås.

Har däremot barnet egna böcker, så
tagas dessa hem efter slutad skolgång. Ofta
händer nog, att de nu ställas på hyllan
och måhända för längre eller kortare tid
förgätas. Men det kommer förr eller senare
en tid, då dessa gamla förgätna vänner ånyo
uppsökas; och den förnyade bekantskapen
skall säkert framkalla mången ädlare känsla
från flydda barndomsår, på samma gång
härigenom utan tvifvel väckelse skall
gifvas till alt utvidga det lilla förrådet af
vetande genom anlitande af större och
rikare kunskapskällor.

Särskildt för dem, hvilka kanske efter
slutad skolgång sällan eller aldrig få
tillfälle att skaffa sig en egen bok, skulle
det vara hugnesamt att få behålla
skolböckerna. De ägde då, äfven de, ett
litet om än anspråkslöst bokförråd att taga
med sig ut i lifvet.

Skall det s. k. utlåningssystemet blifva
allmänneligen aflyst, torde för den nya
grundsatsens tillämpning det blifva
nödvändigt, att så många af barnen som
möjligt köpa den behöfliga materielen och att
de öfriga erhålla densamma gratis på
kommunens bekostnad.

Själfskrifna att komma i åtnjutande af
denna gratisutdelning skulle naturligtvis
vara alla de, hvilkas målsmän åtnjuta
fattigvårdsunderstöd. Men dessutom finnas
nog åtskilliga, som icke äro tillräckligt
köpstarka att kunna erlägga en mera
afsevärd summa på en gång. Få dessa
tillfälle att göra små afbetalningar, skall det
i de flesta fall kunna lyckas äfven för dem.

Diskussionen om det lämpligaste
ordnandet af hithörande detaljer torde emellertid
närmast höra hemma på de årligen
återkommande lagstadgade sammanträdena
mellan de respektiva skoldistriktens skolråd
och lärarepersonal.

Skyldigheten att taga äfven den
ekonomiska delen af denna angelägenhet om
hand torde väl närmast tillkomma
skolrådet. Under alla förhållanden vore det
fördelaktigast, om så skedde. Det gäller
nämligen här, icke allenast att materielen är
af bästa beskaffenhet, utan ock att den
kan lämnas barnen till möjligast låga pris.
Båda dessa synpunkter skulle säkert på
bästa sätt tillgodoses, om skolrådet hölle
ett lämpligt lager, från hvilket
distributionen efter en bestämd prislista kunde äga
rum. Att för ändamålet hänvisa till
någon i trakten boende detaljhandlare vore
säkert i de flesta fall mindre lyckligt, ty
en sådan har affärsvinsten till hufvudsyfte

och håller därför vanligen mindre goda
varor till höga pris.

Huru själfva distributionen skulle ske
och af hvem den skulle verkställas: af
läraren eller af annan person, detta är ju
allt saker, som måste ordnas i
öfverensstämmelse med de på hvarje ort rådande
förhållandena och kan följaktligen här icke
blifva föremål för bedömande.

*



I den följande diskussionen deltogo
skollärarn e J. Johansson i Göteborg, K. J.
Karlsson i Granbergsdal, A. Svensson \
Torslanda och G. Bergman i Gunnarsnäs.
Den förstnämde ansåg, att vid
sammanträde mellan skolråd och lärarepersonal
kunde bestämmas, hvilka barn som skulle
erhålla materielen gratis, och hvilka som
själfva borde betala. I Göteborg
anskaffades materielen genom skolstyrelsens
försorg och utdelades efter behof åt
lärjungarna. Bemedlade föräldrars barn erhölle
materielen till nedsatt pris; fattiga barn
finge dels låna, dels finge de till skänks
sådant, som förbrukades i skolan.
Härigenom hade vunnits enhet, och barnen
lärde sig vårda sina tillhörigheter.

Sedan diskussionen förklarats afslutad,
blef inledarens resolutionsförslag
(återgifvet i n:r 33 af denna tidning) oförändradt
antaget.

Hjälp åt folkskolans fattiga.

På mötets andra sektion behandlades
första dagen frågan: Hvilka äro de
räl-g or enhets former, som särskildt förtjäna
beaktande med afseende på fatliga
skolbarn? Frågan inleddes af folkskolläraren
A. Lydén i Malmö, som bland annat
yttrade:

Fattigdom och framåtskridande framträda
öfverallt som ett oskiljaktigt men olyckligt
par. Där det moderna kulturlifvet
pulserar starkast, och där äfven
folkupplysningen plägar vänligast omhuldas, t. ex.
i de större städerna, anträffas oftast den
största nöd.

Med undantag af de fattiga själfva och
kanhända deras läkare finnes ingen, hvars
verksamhet och ställning så tvingar till
iakttagande af fattigdomens fysiska och
psykiska verkningar, som folkskollärarens
och lärarinnans. Vi predika också
dagligen kärlekens religion, icke böra vi då i
vår vandel hylla egoismens. Det vore
lyckligt, om skolan kunde så verka, att hon
i sina forna elevers barndomsminnen
uppenbarade sig under gestalten af ett
sak-nadt, kärleksfullt hem.

Skolan får arbeta med massor af barn,
som under hela sin tillvaro, ända från
moderlifvet, lidit brist på kroppslig näring.
Huru vill man då vänta sig stora frukter
af undervisningen, då de materiella
villkoren för intelligens saknas? Af barn,
som icke få tillräcklig näring, är det
barbariskt att fordra detsamma som af barn
i lyckligare förhållanden; det är strängt
taget orätt att fordra någonting alls under
sådana omständigheter.

Det klagas ofta öfver bristande kärlek
till fosterlandet. Medlidande med de fat-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 00:38:01 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/svlartid/1893/0498.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free