- Project Runeberg -  Svensk Läraretidning / 12:e årg. 1893 /
487

(1891-1933)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 40. (614.) 4 oktober 1893 - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

N:r 40

SVENSK LÄRARETIDNING.

487

tiga barnen, afhjälpandet af deras
oafvis-liga behof af föda och kläder skall hos
de små verka mera fosterlandskärlek än
alla fanor och fosterländska föredrag i
världen. Men att öfvertyga ett barn därom,
att det är en af Gud fastställd ordning,
att det skall lida nöd, under det ett annat
lefver i öfverflöd, skall svårligen lyckas.

Skall man ha säkerhet för att hjälpen
åt dessa barn kommer på sin rätta plats,
bör den alltid utdelas genom skolan. Först
då man genom skolan sörjer för att intet
barn behöfver lida nöd, kan tiggeriet
afskaffas.

Frågan om skolkök synes icke ännu
hafva kommit in i rätta spåret.
Skolköksidén tyckes härstamma från de högre
flickskolorna. Då man i ett sådant kök bjudes
pastejer, tårtor och andra läckerheter, vill
det förekomma en, som vore det vackra
syftet med dessa anstalter förfeladt.
Folkskolan bör ha lika litet att göra med de
förmögnes kalasrätter som med deras
broderade soffkuddar. All »finare»
matlagning bör försvinna från skolköken.

Skolkökens pedagogiska ändamål att
bibringa flickorna insikt i husliga sysslor
behöfver ej vara oförenligt med bespisningen
af fattiga barn. Att sälja den i skolköken
lagade maten synes mig mindre lämpligt.

Den gratisbespisning, som man
somlig-städes anordnar under de hårdaste
vintermånaderna, lämnar ofta drinkare och andra
själfförvålladt fattiga lika stort understöd
som den oförvitlige arbetaren, hvilken för
tillfället saknar arbetsförtjänst. I skolan
skulle det blifva så, att endast de
oskyldigt lidande skulle blifva föremål för
välgörenheten. Alla barn lida ju i detta fall
oskyldigt. Toge skolan bespisningen om
hand, skulle helt säkert många gynna denna
välgörenhetsinrättning med gåfvor. Där
enskild välgörenhet icke räckte till, borde
allmänna medel anlitas.

Liksom skolan borde genom skolkök be
spisa de mest behöfvande skolbarnen, borde
den genom slöjden hjälpa dem med
kläder. De tillverkade klädespersedlarna borde
i allmänhet skänkas till de fattigaste barnen.

Huruvida Skollofskolonierna - en
annan välgörenhetsform - verkligen
medföra någon varaktig förbättring, är ej godt
att säga. Deras största betydelse ligger
måhända däri, att de utgöra en smakbit
på lifvet, som kan egga till ihärdigare
framtidssträfvan. Min tro är, att de
jämförelsevis stora summor, som användas
under högsommaren, skulle göra mycket
större nytta, om de användes till
bespisning under vintern.

Med stöd af hvad som anförts vill jag
sluta med att föreslå följande uttalande:

Alla välgörenhetsformer, som afse att
förbättra de ’materiella livsvillkoren för fattiga
skolbarn, äro beaktansvärda. Dock vore det
önskligt, att denna välgörenhet för närvarande
Jöretrådcsois riktades på bespisning af de
fattigas barn under perioder af arbetslöshet.
Genom enkla skolkök skulle denna välgörenhet
kunna göras mest fruktbärande, och där den
ej är tillräcklig, böra de kommunala
myndigheterna komma till hjälp, så att de arbetslöse
arbetarnes barn dagligen kunna erhålla
åtminstone middag i skolan.

I frågan yttrade sig vidare:

folkskollärarinnan Adele VeUerlind i
Jönköping, som betonade, att hjälpen till ett
själf-förvärfvadt uppehälle vore den moraliskt bästa;
mången fattig vore pockande och funne
ingenting nedsättande i att mottaga understöd;

folkskolläraren Alfr. Fridén i Örebro, som
redogjorde för huru genom lärarekårens
initiativ de fattigaste bland Örebro folkskolebarn
erhållit gratisbespisning;

folkskolläraren K. Holmqvist i Billinge, som
trodde förhållandena i allmänhet ej vara så
mörka, som inledaren skildrat dem, och ansåg
lyckligast, om hjälpen kunde ställas i
samband med en eller annan lämplig
sysselsättning;

fröken A inanda Leffler i Göteborg, som
förordade skolköken, hvilkas gagn borde spridas
till så många som möjligt, icke blott de
obemedlade, hvilka behöfde på förståndigast
möjliga sätt laga sin mat utan ock till bättre
lottade, som genom att leda dylika kunde få en
nyttig verksamhet att ägna öfverskotten af tid
och penningar åt; sarnt

folkskolläraren Joh. Ohlander i Göteborg,
som framhöll, att icke alla välgörenhetsformer,
såsom inledaren yttrat, vore värda att beakta,
ännu mindre att tillämpa; en del välgörenhet
vore demoraliserande. Barnen borde så litet
som möjligt känna, att de mottoge gåfvor.
Skillnad borde göras mellan den kommunala
fattigvården och den frivilliga välgörenheten,
likaså mellan undervisningsanstalten skolkök
och matserveringsanstalten med samma namn.

Den af hr Ohlander föreslagna
resolutionen antogs med ett af hr Fridén
påyr-kadt tillägg, hvari särskildt framhölls
gra-tisbespisningens nödvändighet.
Resolutionen återgifves i n:r 33.

FÖR DAGEN.

Läraren bör följa sin skolklass.

Att läraren bör följa sin skolklass så
länge som möjligt är bland dem, som
sätta uppfostran i jämnhöjd med
undervisningen, en allmänt gängse åsikt. Det
är nämligen i barnskolor en för läraren
högst viktig och mycket kräfvande
uppgift att lära känna eleverna såväl i
afseende på deras individuella anläggning
som ock rörande de yttre förhållanden,
under hvilka de lefva och utvecklas.
Han har nämligen att vid deras
bedömande och behandling noga rätta sina
åtgöranden efter dessa inre och yttre
betingelser, hvilka ställa hvarje barn inför
läraren i en för detsamma särskildt
kännetecknande dager.

Det är från denna synpunkt, som det
allmänt anses, att klassläsning i
barnskolor har afgjordt företräde framför
ämnesläsning. På samma grund måste det
ock vara klart, att ett oftare
återkommande af lärareombyte under skoltiden
är mindre lämpligt. Om därför en klass
finge ny lärare för hvarje eller
hvartannat år, skulle den fördel, man
efterslräfvar med undvikandet af ämnesläsning,
blifva af endast ringa värde. Det
resultat, till hvilket en lärare kommit under
arbetet att lära känna sina elever, skulle
knappt hinna börja tillämpas, innan
klassen skulle lämnas åt en annan, hvilken
i sin ordning skulle verkställa samma
undersökning, innan han kunde se vägen
klar för sitt arbete.

En dylik anordning innebär faror för
både barn och lärare. Barnen blifva
härigenom under en allt för dryg del af
sin skoltid hufvudsakligen ett fält för
undersökning i stället för en efter deras
individuella egendomligheter planlagd
bearbetning. För läraren ligger en stor
fara däri, att han i afseende på
kunskapsmeddelandet måste komma att, som man
säger, stå där och stampa, på samma
ställe. Frestelsen att därunder stelna i
formalismens bojor är allt för stark, för
att icke flera måste komma att falla
därför. Och får slentrianen en gång makt
med den undervisande, då är det snart
slut med det uppfostrande inflytande,
som en god och lifgifvande undervisning
alltid både kan och bör hafva på de
undervisade.

Vi föranledas till dessa reflexioner med
anledning dels af ett nyligen af
skolrådet i Visby fattadt beslut och dels
däraf, att liknande åtgärder äfven på annat
håll lära vara påtänkta. Det beslut, till
hvilket Visby skolråd kommit, är af
innehåll, att ingen lärare eller lärarinna
skall få följa sin klass längre än två år,
och att lärarinna ej skall få undervisa i
tredje och fjärde klasserna af folkskolan.

Såvidt vi känna är nog detta
skolrådsbeslut ganska enastående i sitt slag. Utan
tvifvel hafva endast mycket starka skäl
kunnat föranleda till ett beslut, som så
helt och hållet strider mot den
uppfattning, som gör sig gällande hos skolmän
med verklig fackinsikt. Äfven på andra
håll har denna fråga af skolmyndigheter
behandlats och därvid föranledt beslut,
som innebära raka motsatsen till det
ofvan omförmälda.

Nu kan det visserligen ej undvikas, att
barnen vid öfvergången från småskolan
till folkskolan måste få ombyte af lärare.
Inom folkskolan borde dock en och
samma lärare få följa sin afdelning genom
alla fyra årsklasserna. Jämte de ofvan
påpekade olägenheterna af ett tätare
lärareombyte bör ock framhållas, att
genom detsamma ett slags uppvisnings-
eller examensväsende lätt kan komma att
utbilda sig till skada för undervisningen
och till ganska många obehag för
lärarepersonalen.

Däremot hålla vi före, att ombyte af
lärare, då omständigheterna i öfrigt
därtill gifva anledning, kan utan större
olägenheter äga rum, när barnen öfvergå
till en fortsatt undervisning, t. ex.
fortsättningsskolan. I en utöfver folkskolans
kurs gående undervisning tillkommer
vanligen ett eller annat nytt ämne, och
dessutom böra eleverna nu hafva nått den
utvecklingsgrad, att faran af ett ombyte
är jämförelsevis mindre. Icke heller för
läraren kan på detta stadium anledningen
vara så stor att råka ut för
slentrian-mässighetens stötestenar.

Man borde sålunda kunna i princip
vara ense därom, att en och samme
lärare helst bör få följa sin skolklass hela
folkskolan igenom,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Jan 21 21:05:50 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/svlartid/1893/0499.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free