Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 41. (615.) 11 oktober 1893 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:r 41
SVENSK LÄRARETIDNING.
é99
blifva tveksamma, huruvida de våga välja
en lärarinna i sådana fall, utan de
föredraga en lärare.
Gent emot hvad hr pastor primarius
Fehr anförde, vill jag nämna, att det är ej
meningen, att kyrkomötet, om en sådan
här lag kommer till stånd, skulle vilja utan
vidare ålägga en människa celibat. Men
hvarför just församlingen skulle med sina
löner, till hvilka staten äfven lämnar ganska
betydliga bidrag, hjälpa dem till att bygga
familj, inser jag icke. Dessutom är det
icke blott i folkskollärareseminarium denna
grundsats gjort sig gällande, att den
lärarinna, som trädt i gifte, må vara
underkastad nödvändigheten att afgå. Ty om
jag minnes rätt, tillämpas samma regel
icke blott i postverket utan ock i
telegrafverket. Jag kan då icke inse, hvarför
församlingarna skulle vara underkastade
nödvändigheten att under alla omständigheter
behålla en gift folkskollärarinna.
Vi skola ock komma ihåg, att
skolråden numera äro strängt ålagda att lämna
de noggrannaste uppgifter å både timmar
och dagar af läsåret, då undervisningen i
skolan pågått, och att detta utgör ett
villkor för att skolorna skola af staten
uppmuntras och underhållas. Men det är
flerstädes oändligt svårt för skolrådet att i
de fall, som här åsyftas, skaffa en vikarie,
hvarförutom vikariens tjänstgöring ofta blir
därefter, Detta tror jag skulle kunna
bekräftas af en hvar skolrådsordförande, som
haft att behandla sådana fall, som
inträffat, då gift skollärarinna varit mer eller
mindre odisponerad för det sträfsamma
arbetet i skolan. Det säger sig för öfrigt
själft, att hon såsom maka och moder är
i första rummet bunden och upptagen vid
hemmet och inom familjen; och mig synes
det mycket lättare för den gifta kvinnan
att kunna uppehålla en tjänst vid posten
eller telegrafen än sköta undervisningen i
skolan med det förberedande arbete, som
är nödvändigt, för att denna undervisning
skall kunna med intresse och framgång
bedrifvas.
Slutligen ber jag att få nämna några
ord med anledning af hr Lyttkens’ förslag,
att folkskoleinspektören skulle äga att yttra
sig, innan församlingen fattar beslut i
frågan. I sak har jag ingenting däremot,
ehuru jag anser det i föreliggande fall icke
vara af större vikt, att skolråd och
församling inhämtar yttrande af
folkskoleinspektören, än då det gäller att antaga en
lärarinna. Ty inspektören känner icke de
svårigheter, med hvilka skolrådet och
församlingen haft att laborera för hvarje gång
lärarinnan varit förhindrad att på fullt
tillfredsställande sätt tjänstgöra och behöft
vikarie. När han kommer och besiktigar
skolan och finner tillståndet där
tillfredsställande, då är han nöjd och har icke
något skäl att yrka någon ändring däri.
Det är först genom upplysningar af
skolrådet han får veta, huru mycket af detta
skolans tillfredsställande skick bör skrifvas
på den ordinarie lärarinnans eller på
vikariens räkning
Man har sagt, alt det vore så särdeles
viktigt, att man betonade, det »skolans
bästa» kräfde att lärarinnan aflägsnades.
Ja, naturligtvis. Men detta vore
tillräckligt utsagdt därmed, att församlingen skulle
infordra utlåtande från skolrådet, hvilket
såsom sådant skulle motivera sin
framställning och säkerligen icke skulle kunna
komma med ett yrkande, som afsåge något
annat än skolans bästa.
Ehuru jag för sakens skull icke har
något emot att biträda yrkandet på det
tillägg, att folkskoleinspektör skall uti
ifrågavarande fall höras, så, då jag icke heller
finner det nödvändigt, utan tror att saken
ändå går sin gilla gång, yrkar jag bifall
till utskottets förslag.
Biskop K. H. G. von Schéele: Hvad hr
Lyttkens’ förslag angår, har jag ingenting
emot förra delen däraf, och jag tror mig
äfven kunna uttala samma mening å mina
bisittares i tillfälliga utskottet vägnar. Det
gäller inskjutandet af orden »och
folkskoleinspektörs» mellan orden »skolråds» och
»yttrande». Häremot hafva vi intet att
invända, enär saken blott kan vinna på en
fullständigare utredning därigenom, att åt
folkskoleinspektören jämväl beredes tillfälle
att yttra sig. Men hr Lyttkens har ock
föreslagit, att uttrycket »besluta, huruvida
hon skall vid tjänsten bibehållas» må
utbytas mot »besluta att uppsäga henne från
tjänsten, då skolans bästa finnes sådant
kräfva». Skulle detta sista innebära, att
pröfningsrätten rörande hvad skolans bästa
verkligen i hvarje särskildt fall härutinnan
kräfver tillerkändes någon annan
myndighet än den tjänsten tillsättande
myndigheten, måste jag hafva ganska stora
betänkligheter däremot; men då jag icke
anser det föreslagna uttrycket i fråga
rimligtvis kunna vid möjligt hänskjutande
genom anförda besvär till högre instans
tolkas annorlunda, än som i afseende på
skolråds pröfningsrätt vid lärares eller
lärarinnas varnande och afsättning plägar ske,
så kan jag äfven angående detta utbyte af
ord ansluta mig till förslagsställaren.
Däremot har jag en allvarlig gensaga att
göra emot yrkandet på afslag å hela den
föreliggande motionen och utskottets
hemställan med anledning däraf. Mig synes
nämligen, att dessa, som yrkat afslag, icke
tillräckligt betänkt, att lärarinnan är till
för tjänstens, för församlingens och för
barnens skull och icke de för hennes skull;
och att hon genom inträde i det äkta
ståndet mången gång lätteligen blir hindrad
i sin tjänsteutöfning icke blott af sina
plikter såsom moder, utan redan af sina
plikter såsom maka. Hon sättes i stark
frestelse att åsidosätta endera af sina
förpliktelser, antingen den hon såsom maka
och moder har eller ock lärarinnans.
Skolbarnen blifva då ofta nog behandlade
såsom - stjufbarn. Mig synes ej heller
faran vara synnerligen stor, att
församlingen skall missbruka en sådan henne
gifven rättighet, ty den, som känner till
förhållandena ute i församlingarna, vet väl,
att mången gång utöfva medlidande och
barmhärtighet snarare ett för stort än för
litet inflytande. Församlingen eller de
församlingsmedlemmar, hvilka icke själfva
hafva barn i skolan, tänka icke alltid till-
räckligt på, att det kan vara en
obarmhärtighet mot skolbarnen, hvad som är
barmhärtighet mot lärarinnan. Jag kan
dessutom icke underlåta att jämväl
framhålla, hurusom den nu ifrågasatta
bestämmelsen är till lärarinnans eget bästa,
emedan därigenom kvinnan öfver hufvud taget
lättare beredes tillfälle att erhålla
anställning i folkskolans tjänst, hvartill hon är
såsom ogift särdeles passande.
I fråga om analogien mellan
lärarinnorna vid folkskoleseminarierna och
folkskollärarinnorna har det påståtts, att denna
icke skulle vara till förmån för den sak,
som utskottet velat understödja, emedan
de förra voro till antalet jämförelsevis få
emot de senare och i allmänhet vid
inträdet i tjänsten äldre än dessa. Mig åter
synes förhållandet vara i båda afseendena
det motsatta. Hvad den antydda
förespråkaren för lärarinnorna ansåg tala mot
förslaget i fråga, anser jag tala för det.
Ju flera de äro, som ställas i bemälda
pliktkollision, vid hvilken den kvinnliga
känslan af naturen visserligen icke lärer
ställa sig på skolans sida, dess större skäl
att principiellt aflägsna densamma. Och
ju yngre de kvinnor vanligtvis äro, som
blifva folkskollärarinnor, än de, hvilka
erhålla anställning vid seminarierna, desto
mer sannolikhet, att den befarade
pliktkollisionen verkligen kommer att inträda.
Att det äfven med hänsyn till ett annat
skäl, som af en talare anfördes för den
åsikten, att en folkskollärarinna skulle
mindre behöfva ett sådant band på sig än
lärarinnan vid folkskollärareseminariet,
förhåller sig på alldeles motsatt sätt, mot
hvad han förmenade, tillåter jag mig
påvisa. Ty för den förra är frestelsen
mycket större att försumma sin plikt i skolan,
därigenom att skollokalen på landsbygden
vanligen är sammanbyggd med hennes
privata bostad, till följd hvaraf det ofta kan
hända, att hon lämnar lärjungarna någon
stund för att gå in och se till sitt hus;
hvilket vid ett seminarium ingalunda kan
på samma sätt låta sig göra.
Jag yrkar bifall till utskottets förslag
med de obetydliga förändringar, som hr
Lyttkens föreslagit.
Professor P. G. Eklund: Diskussionen
har ådagalagt, att den nu föreliggande
frågan har många grannlaga sidor. Jag står
därför i valet mellan återremiss till
utskottet, för att få saken mera utredd än
hittills skett, och rent afslag. För det
senare alternativet talar den omständigheten,
att kyrkomötet icke i någon högre mån
kan känna sig vara den, hvilken bör taga
initiativet i detta ämne.
Jag yrkar för min del afslag å
utskottets förslag.
Godsägaren C. S. Öhrvall: Äfven jag
förenar mig med dem, hvilka yrkat afslag
å utskottets förslag. (Forts.)
Läraretidnings Sångbol^
kan fortfarande erhållas gratis genom att
prenumerera på Svensk Läraretidning för helt eller
halft år. Enstaka exemplar af sångboken betinga
ett pris af 40 öre.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
