- Project Runeberg -  Svensk Läraretidning / 12:e årg. 1893 /
500

(1891-1933)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 41. (615.) 11 oktober 1893 - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

500

SVENSK LÄRARETIDNING.

N:r 41

Från Allmänna MkskolläraremötsBls,

Två föredrag.
1. Viljans uppfostran.

Öfver detta ämne höll
folkskoleinspektören d:r J, M. Ambrosius sista
mötesdagen ett föredrag, efter hvilket
nedanstående återgifves.

Den materiella kulturens förmåner hafva
i vår tid allt mera kommit äfven de lägre
samhällsklasserna till godo. I ännu högre
grad har den andliga kulturen utvecklats
och gjorts tillgänglig för alla, och
framstegen på folkskolans område äro i sanning
glädjande.

Uppfostrans svåraste uppgift ligger
emellertid på viljans område. Uppfostran kan
icke skapa en god vilja, på samma sätt
som undervisningen förmår bibringa
kunskaper.

Skall det goda behärska den späda
barnaviljan, måste uppfostraren sätta in hela
sin kraft på att hjälpa och stödja de unga.
I synnerhet måste läraren fördubbla sin
vaksamhet och sin kärleksfulla omsorg i
en tid, då föräldrarnas tukt och allvar i
uppfostran på ett betänkligt sätt slappats.

Det är långt ifrån ovanligt, att barn, som
erhållit en god undervisning och inhämtat
goda kunskaper, icke desto mindre äro
genomgående viljesvaga, behärskade af
njutningsbegär,, oförmögna att försaka,
oförmögna att lyda de högre makter, som böra
styra människans praktiska lif. Hvems är
skulden? Den drygare delen däraf hvilar
utan tvifvel på svaga och efterlåtna
föräldrar, som mena sig göra sina barn
lyckliga genom att låta dem få allt, hvad de
begära. Men äfven barnens uppfostrare i
skolan må se till, om han icke
tilläfventyrs är medskyldig. Har han försummat
att uppfostra sina lärjungar till att vilja
det goda, ä^ hans skuld ganska stor,
äfven om han gifvit dem den grundligaste
undervisning.

Den mänskliga viljan är förmåga af
själf-bestämning. Denna viljans frihet är en
nödvändig förutsättning för uppfostran.

Till sitt ursprungliga väsende är
människan god. Det goda hos det sedligt
outvecklade barnet är ett anlag af hög och
oförstörbar evighetsnatur. Detta anlag är
ämnadt att genom uppfostran utvecklas.
På utvecklingen af det goda bör därför
viljans uppfostran i främsta rummet riktas,
den negativa, tuktande och straffande
verksamheten bör komma i andra rummet. Den
lärare, som företrädesvis bemödar sig att
hämma och utrota det onda hos barnet,
frestas så lätt till att vända sin
uppmärksamhet från det goda, som växer i det
fördolda, och som kanske kunde komma
fram kraftigare, om det finge mera
understöd.

Denna uppfostrans slutliga mål är:
sedlig frihet, villig pliktuppfyllelse, kristlig dygd
och goda gärningar. I detta mål innefattas
såväl den religiösa som den sedliga
uppfostran, hvilka böra vara oskiljaktigt
förenade. Visserligen kan det synas, som
om dessa etiska begrepp vore allt för höga
för att komma till verklighet redan under

barndomslifvet och i barnauppfostran, men
vi få ej lämna ur sikte, att uppfostran
utgör en förberedelse till den sanna och
fullkomliga människans framkomst.

I öfverensstämmelse med viljans
utveckling från lägre till högre grader af
medvetenhet och själf bestämning hafva vi att
iakttaga däremot svarande uppfostringssätt.

Uppfostran på känslans och instinktens
ståndpunkt sker företrädesvis genom vanans
makt, på begärets och godtyckets
ståndpunkt företrädesvis efter yttre lag och
genom tukt. Den högsta ståndpunkten är
viljans uppfostran efter den sedliga
frihetens lag.

Uppfostrans inverkan på barnets vilja
och på utvecklingen af dess sedliga
karaktär äger förnämligast rum genom
makten af uppfostrarens vilja och personlighet.
Uppfostraren skall själf föregå i dygd och
pliktuppfyllelse och med föredömets och
kärlekens makt mana sina lärjungar att
följa efter.

En annan kärnpunkt är, att uppfostran
skall vara individuell. De allmänna
sanningarna, buden, tillsägelserna,
förmaningarna göra icke tillfyllest, utan det gäller
att uppfostra hvar och en af de unga
viljorna särskildt och leda dem på
gudsfruktans och dygdens väg.

2. Om skolkök.

Ur skolföreståndarinnan Eva Rodhes
föredrag meddela vi följande.

Att frågan om skolkök, ehuru den är
jämförelsevis ny, är viktig, bevisas däraf,
att icke endast pedagoger utan äfven och
kanske företrädesvis statsmän och
nationalekonomer nu ägna synnerlig
uppmärksamhet däråt, samt att detta
undervisningsämne vunnit insteg i England, Skottland,
Amerika, Frankrike, Belgien, Schweiz,
Finland och Skandinavien. I Frankrike och
Skottland är det redan obligatoriskt i
folkskolan. I Belgien har det varit infördt
vid seminarierna sedan 1862. Första
försöket i vårt land gjordes i Stockholm 1881.

De skäl, som tala för införande af
hushållsundervisning i folkskolan, äro af
såväl pedagogisk som filantropisk och social
art.

Tänka vi på vårt vanliga skolsystem och
de ämnen, i hvilka undervisning meddelas,
så finna vi, att genom skolarbetet, sådant
det vanligen förekommer, upparbetas ofta
minnet i hög grad, uppfattnings- och
omdömes- såväl som äfven arbetsförmågan
utvecklas i en viss riktning, och goda
vanor, t. ex. lydnad, ordning, noggrannhet,
inplantas. Men det är dock alldeles klart,
att vissa betänkliga luckor finnas i
synnerhet i flickornas uppfostran. Sålunda:

1) starkes ej kroppen genom det ständiga
stillasittande arbetet (läsning, skrifning,,
räkning) utan försvagas ofta.

2) utvecklas ej den arbetsamhet och
ihärdighet, som kräfver muskelansträngning;

3) hjälper ej skolan till att vänja flickorna
vid sådan ordning och renlighet, som fordras
i det dagliga lifvet, ej heller vid
förtänksamhet, beräkning, sparsamhet, arbete och omtanke
för andra;

4) bidrager ej skolan till att göra dem i allo
praktiskt dugliga.

Och det kan ej nekas, att det just är
alla dessa egenskaper, som kvinnan
framför allt har behof af i lifvet.

I sin berömda bok »L’ École» (Skolan)
säger den franske statsmannen och
pedagogen Jules Simon:

Kvinnornas egentliga uppgift är att vårda
man och barn, trösta, uppmuntra, sköta
hushållningen, utgifva och spara på rätt sätt samt
noga afpassa utgifterna efter inkomsterna. Hvar
och en, som har någon erfarenhet, vet, att en
klok och omsorgsfull hustru kan hålla
hemmet rent och behagligt med ringa omkostnader,
under det en annan med dubbla och till och
med tredubbla inkomster låter allt gå under
och ej kan bereda man och barn glädje och
trefnad. Mannen må sträfva huru mycket sorn
helst, penningarna försvinna ur hans ficka lika
fort, som de kommit dit, utan att bringa
honom hvarken ära eller gagn.

Det är allas vår plikt, det är
samhällets plikt att söka sprida glädje och
trefnad i arbetarens hem och att motarbeta
det fördärfliga inflytande, som fattigdom,
vårdslöshet och osnygghet hafva på barn,
och vi kunna göra detta bäst genom att
söka uppfostra goda husmödrar.

Visserligen räcka arbetarens inkomster
ej alltid till för att väl försörja en familj,
men öfver hufvud taget skulle de
arbetande klasserna kunna lefva bättre, om de
förstode att använda sina penningar på ett
ändamålsenligare sätt. Vanorna böra
förbättras. Man tror i allmänhet, att vanorna
äro ändamålsenliga^ därför att de
uppkommit genom erfarenhet, men detta är ett
misstag, ty erfarenheten måste vara förenad
med iakttagelse och följdriktiga slutsatser,
för att man skall lära något af densamma.

Ingen tänkande människa tror väl, att
man födes med kunskap i hithörande ting,
därför att man födes kvinna.

Utan anspråk på att hafva funnit det
bästa sättet vill jag säga, hvad jag tänkt
här kunde göras.

Skolkök böra i alla samhällen, där så
ske kan, inrättas. Hushållsundervisning
bör införas vid
folkskollärarinneseminari-erna. Statsunderstöd bör beviljas
kommuner, som anordna dylik undervisning åt
folkskolans flickor. Af allmänna medel
bör anslag lämnas till utbildande af
lärarinnor, som kunde resa omkring och gifva
undervisning i hushållsgöromål åt kvinnorna
på landet. Lämpliga böcker i ämnet böra
genom landstingens eller
hushållningssällskapens försorg spridas. Industriidkare
böra inrätta hushållsskolor för sina
arbetares barn.

Jag skall till slut anföra ett par
minnesvärda yttranden af tvänne
människovänliga och tänkande män.

Jules Simon säger: »Man kan ej annat
än fråga sig själf, hvarför vi underkasta
oss så mycken kostnad och möda för att
sätta gossarne i stånd att förtjäna
penningar, under det vi försmå att lära
flickorna den lika svåra konsten att utgifva
och spara dem.»

Och Friedrich Fröbel: »Den nuvarande
uppfostran såväl i hemmet som i skolan
leder till kroppslig lättja och olust för
arbete; oberäknelig människokraft blir
därvid outvecklad, oberäknelig människokraft
går förlorad.»

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jan 9 17:18:42 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/svlartid/1893/0512.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free