Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 42. (616.) 18 oktober 1893 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
512
SVENSK LAEAEETIDNING.
N:r 42
de klagomålen i fråga om
kristendomsundervisningen. D:r L. förklarade sig
icke höra till dem, som ansågo, att allt
vore väl beställdt på detta område. Han
trodde emellertid, att det icke så mycket
vore formen som fast mera det sätt,
hvarpå innehållet i katekesen är
fördeladt med hänsyn till lärjungarnes ålder
och förståndsutveckling, som var
orsaken till svårigheterna.
Talaren utvecklade denna sin
ståndpunkt sålunda:
Visserligen har jag intet att anföra mot
sakinnehållet i den nuvarande läroboken,
men den har för sig ställt en så
omfattande uppgift, att det synes omöjligt, att
den skulle kunna uppfylla den.
Enligt kungl, cirkuläret af den 11
oktober 1878 är den nuvarande läroboken
antagen till allmänt bruk vid
kristendomsundervisningen i svenska kyrkan. Den vill
således för det första vara en lämplig
lärobok för barnaåldern såväl som för
allmänna läroverkens lägre klasser; för det
andra skall den vara lämplig för
ungdomsåldern, ty den skall enligt kyrkohandbokens
fjärde kap. följas vid
konfirmandundervisningen; likaledes skall den användas i
allmänna läroverkens mellanklasser och
slutligen skall den lämpa sig för alla vuxna,
särskildt genom användandet vid
husförhör.
Att kunna vara lämplig för alla dessa
fall och olika åldrar synes mig för en
lärobok vara hart när orimligt. För att kunna
i någon mån motsvara alla dessa fordringar
har man måst i den s. k. utvecklingen
intaga en så vidt möjligt fullständig
framställning af vår religionslära, på samma
gång så hopträngd och så kortfattad, att
den såsom lärobok för barn skall kunna
medhinnas i skolorna.
Men hvad har följden häraf blifvit. Jo,
att den måst upptaga åtskilligt, som icke
lämpar sig för barnaåldern, emedan det
ligger utom barnens åskådningssätt och
fattningsförmåga, att den mindre lämpar
sig såsom lärobok för ungdomen, emedan
de unga allt för ofta återfinna sådant, som
de förut måst inhämta utan att kunna
verkligen tillgodogöra sig, samt att äldre
allt mer finna sig sakna en bok för att
fortgå i kunskap och tillägnande af vår
religionslära, emedan de anse katekesen
blott som en barnabok.
Är nu denna uppfattning riktig, så
synes mig att den rätta utvägen för
bristernas afhjälpande vore att anskaffa
läroböcker, som passade för de särskilda
ändamålen och de olika utvecklingsstadier,
hvarpå lärjungarne befinna sig.
Jag anser sålunda, att för det första en
lärobok borde utgifvas för barnaåldern,
hvilken jämte Luthers lilla katekes
omfattade det af vår religionslära, som i större
grad ligger inom barnens åskådnings- och
uppfattningsförmåga samt inom deras
intressesfär. Den borde framställa
kristendomens hufvudsanningar i nära anslutning
till lilla katekesen utan onödiga
upprepningar och utgöra ett inom sig
sammanhängande och för sig harmoniskt och
afslutadt helt.
Med lämnande af tillräckligt utrymme åt
den etiska sidan borde man däremot ur
denna lärobok utesluta djupare
psykologiska moment och synpunkter och sådana
saker, som fordra mera lifserfarenhet och
mera förståndsmognad för att rätt fattas
och tillägnas. Huruvida denna lärobok
borde uppställas i frågor och svar eller i
vissa sammanhängande texter eller
omväxlande mellan båda sätten, vill jag nu icke
inlåta mig på.
Utöfver denna lärobok för barnen borde
finnas en läro- och läsebok afpassad för
ungdomen, särskildt lämpad för
konfirmationsundervisningen men äfven afsedd att
vara en läro- och läsebok för de därpå
följande ungdomsåren. Den skulle, stödd
på den mindre här förut omtalade
barnaboken, meddela vår religionslära i större
utförlighet, särskildt hvad som hör till
sakramentsläran. Den borde ock vara en
handbok för ungdomen vid utträdet i
lifvet, så att de unga i densamma kunde,
såsom det heter i en gammal text, få veta,
hvad de skola tro och bedja samt huru
de skola kristligt lefva och en ärlig
vandel föra.
Huru innehållet skulle fördelas mellan
dessa båda läroböcker eller i hvilken grad
bibelorden böra användas såsom
upplysande i läroboken för de yngre och såsom
bevisande i den för de äldre, kan jag
naturligtvis här icke inlåta mig på, utan har
blott velat fästa uppmärksamheten på
behofvet af läroböcker, passande för den
ålder och utvecklingsgrad, hvarpå de
lärjungar befinna sig, som skola använda
dem.
Såsom slutsats af det föregående följer,
att ännu en lärobok kräfves för det högre
gymnasialstadiet af allmänna läroverken.
En dylik måste antaga en mera
vetenskaplig form, och det torde liksom hittills
kunna öfverlämnas åt den teologiska
vetenskapens män att utgifva dylika, under det
att de båda här förut omnämda borde
liksom hittills utgifvas på officiell väg.
Hvad slutligen de äldre
församlingsmed-lemmarne beträffar synes mig lämpligt, om
för dem funnes en populär handbok i vår
religionslära, innehållande framställning af
’våra religiösa urkunder och
bekännelseskrifter, en klar och redig sammanfattning
af vår bekännelse samt redogörelse för
vår religionsöfning och gudstjänstordning
m. m. Den skulle af äldre läsas och
användas med bra mycket större intresse än
den nuvarande katekesen, hvilken en stor
mängd människor i vår tid vant sig vid
att betrakta endast som en barndomsbok,
och som på grund af sin form icke är
tillräckligt tilltalande för äldre.
FÖR DAGEN.
Katekesutanläsningsfrågan
inför kyrkomötet.
I torsdags middag kl. nära 3 hade
kyrkomötet hunnit till den punkt på
föredragningslistan, som upptog hr
Treffen-bergs katekesmotion.
Motionären, som hela förmiddagen gått
med utskottsbetänkandet i handen,
hemställde, om icke frågans afgörande finge
uppskjutas till följande dag; nu vore,
trodde han, de närvarande nog trötta.
(»Nej, icke jag», förklarade ärkebiskopen
käckt.) Biskop Johansson menade, att
eftersom motionären på förhand lofvat
vara kort, kunde man nog hinna med
detta ärende före middagen.
Ärkebiskopen afbröt denna förberedande
diskussion med att hänvisa till mötets
arbetsordning, enligt hvilken han ägde låta
förhandlingarna fortgå.
Och därvid blef det, ehuru det nog
icke gick så fort med betänkandets
expedierande, som vederbörande önskat.
Kl. blef nära 5, innan kyrkomötets
medlemmar den dagen fingo middagsro.
Först erhöll motionären ordet. Han
hade visserligen lofvat vara kort, men
detta löfte hade gifvits under
förutsättning, att utskottet skulle med samma
magnificens som förut affärda hans
motion. Så hade ej skett. Utskottet hade
oväntadt nog yttrat sig i detaljer, och då
måste motionären vara artig tillbaka.
I ett längre, med kraft och värme
framfördt anförande gendref talaren
utskottets argument. Han stödde sig på
en mängd auktoriteter, såsom Luther,
biskop Landgren, allmänna
folkskollära-’remötet i Göteborg - hvars resolution
i frågan förtjänade örn något att läras
utantill af kyrkomötet -,
småskollärarinnesektionen vid samma möte, ett
prästmöte på Gotland o. s. v. Med tanke
på det öde, som motionen ginge till
mötes, ville tal:n sluta med en liten
historia, som han hört af professor Hvasser
i Uppsala, prästvän liksom talaren själf.
Historien lydde,så:
Det var en gång en prostfar på landet, som
beslöt att bereda sin fru, sina barn, gossar
och flickor med informator och guvernant ett
nöje genom att låta dem åtfölja sig på en
åktur till ett ställe i grannskapet. För detta
ändamål drogs fram ur vagnshuset ett gammalt
»familjeskåp», däri alla stufvades in: gossar
och flickor, informator och guvernant, och
slutligen togo prostfar och hans gumma plats i
vagnen. Men man hade icke hunnit långt förr
än vagnen stjälpte, och därvid fogade det sig
så, att barnen med informator och guvernant
kommo underst, men prostfar själf kom öfverst.
Då så »underklassen» sökte komma ur sitt
tryckta läge, ropade prostfar: »Allt blir bra,
bara ingen rör sig!»
Sedan 1878 ligger ett annat familjeskåp
kull-vräkt i diket, och i detta befinna sig alla
landets barn och lärare och försöka i sitt anletes
svett att komma ut. Men förgäfves, de
nedtyngas af 100,000 långkatekeser, och öfverst
hvilar prostfar, som säger: »Allt blir bra, bara
ingen rör sig!» Och hvilken denne prostfar är,
det öfverlämnar jag åt kyrkomötet att gissa sig
till. Jag skall under tiden tillåta mig att yrka
afslag på utskottets hemställan och bifall till
min motion.
Näste talare var folkskoleinspektören
d:r L A. Lyttkens, som visserligen ansåg
reformer behöfliga, men dock ej kunde
ansluta sig till motionen såsom allt för
negativ. Tal:n trodde, att hufvudfelet vore
det, att samma bok skulle användas för alla
åldersstadier. Han ville hafva en bok
för barn, en för ungdom och en för
äldre församlingsmedlemmar. Därigenom
skulle slentrian förebyggas.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
