Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 44. (618.) 1 november 1893 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
534
SVENSK LÅKÅKETIDNING.
N:r 44
denten tycktes ock genast hafva vunnit de
för dryftande af folkhögskolefrågor
församlade folkhögskolemännens synnerliga
bevågenhet. Ej mindre än fyra föreståndare
erbjödo honom lärareplats. Hans val föll
på Södermanlands till Bie då förlagda
folkhögskola.
Efter en 4-årig lycklig och
fruktbringande verksamhet därstädes utsågs han
bland ett trettiotal medsökande till
föreståndare för Östergötlands nu till
Lunne-vad förlagda folkhögskola, hvilken plats
han tillträdde hösten 1881. En 16-årig
folkhögskollärarebana ligger sålunda bakom
honom, och hans kärlek till skolan och
dess mål lefver om möjligt ännu varmare
hos honom nu än under de första åren.
Om sina båda första företrädare d:r
Ålund och ^d:r Gödecke sade Odhner en
gång, att till dem står Östergötlands
folkhögskola i en särskild stor förbindelse:
»De voro vägrödjare, de fingo taga emot
den första stormen af misstro och ovilja,
Tacksamma böra vi ock vara mot dessa män,
därför att de så klart och kraftigt framhöllo
folkhögskolans innersta idé, dess främsta syfte. Men
på samma gång gåfvo de ock åt sina
efterträdare ett stort arf, - det blef ansvarsfullt att
upptaga den mantel, de nedlagt.»
Troget och ärligt har Odhner förvaltat
j det arf, han mottagit. Sann upplysning
anser han som en af de viktigaste och
kraftigaste häfstängerna i arbetet för ett
framtida lyckligt folk.
Folkhögskolan, säger han i ett af sina många
djuptänkta, värmande föredrag, kan ej såsom
de flesta andra skolor gifva sina lärjungar i
sikte ett visst och säkert lefvebröd såsom en
frukt af sitt arbete, men hon vill i stället gifva
dem ljus öfver, hvad de hafva att lefva för,
gifva dem något, som kan blifva ett lifsbröd
för deras inre människa.
Huru ofta få icke de unga lyssna till
hans varnande men ock uppmuntrande
ord! Våren modige men ej öfvermodige!
»Mod är en dygd mon öfvermod är ett fel.
Intet pryder ungdomen så som ödmjukhet.»
Hans undervisning och hans umgänge med
de unga gå ut på »att gifva dem ett högre
och ädlare begrepp om glädje, än hvad de
kanske förut hyste, gifva dem föreställning
om att gagn och glädje kunna trifvas
tillsammans, att inverka på dem, så att de
ej må söka sin glädje och lust i sådant,
som förorenar själen, utan i sådant, som
stärker den och gifver den ny spänstighet».
Det från ungdomen oskiljaktiga begäret
efter frihet vill han ingalunda förkväfva,
men han framhåller för sina lärjungar
ständigt, huru lätt friheten kan förblandas med
och öfvergå till själfsvåld. »Kärlek till
sann frihet, frihet ej blott för sig själf
utan äfven för andra» - se där, hvad
han söker väcka hos dem. Med historiens
tillhjälp söker han visa dem skillnaden
mellan frihet och själfsvåld, påpekande
genom exempel, huru detta senare drager
fördärfvat med sig. Om sin undervisning
i historia yttrar han bland annat:
Syftet har varit att i någon mån öppna
lärjungarnes blickar för den lagbundenhet, som
äfven på historiens område gör sig gällande,
lära dem se, att det är en Gud, »som styrer
folkens öden», att välsignelse följer på det goda
och straff på det onda. För hvarje tid är det
af vikt att taga kännedom om den, som ligger
bakom. En sådan kännedom ej blott lyfter
människans blick upp öfver de egna små
intressena och äflan för dagen, den vidgar
synkretsen och värmer hjärtat; och till att förstå
sin egen tid kommer man aldrig utan histori
ens hjälp: den lärer oss, hvad som för ett folk
är skadligt och gagneligt, den visar, att såväl
envälde som partivälde leder till fördärf.
Bekantskapen med de män, hvilka i det stora
och det lilla arbetat, kämpat och lidit för
fosterlandets väl, bör på samma gång uppväcka
tacksamhet som ock verka stärkande. Ett ord
säger: forntidens minne är framtidens hopp;
vi hafva att af våra förfäder lära oss att offra
något för fosterlandet,, offra något ej blott för
ekonomisk vinnings skull utan äfven för en
god sak, för en stor tanke, - en sådan lärdom
behöfves under en tid, som beskylles vara
kännetecknad för materialism och själfviskhet–––..
Det är på hjärtats bildning han först
och sist arbetar. Har väl hjärtat
verkligen mottagit något, så stannar det nog
också kvar i minnet och varder då
fruktbringande för hela lifvet. Men därför,
säger han, »måste folkhögskolans hela
bildningsarbete vara byggdt på kristlig
grundval, så att kristendomen blifver såväl
kärnan i det hela sorn ock det förenande
bandet mellan undervisningens olika delar.»
Under sitt arbete i folkhögskolans tjänst
kom han snart till den insikten och
öfvertygelsen, att »dessa skolor ej kunna se
sitt mål uppnådt, förr än den utveckling
och upplysning den vill gifva ej kommer
blott ynglingen utan äfven den unga
kvinnan till godo». Så snart han blifvit
föreståndare, började han också omedelbart
arbeta för att få en kvinnlig folkhögskola
till stånd vid Lunnevad. Detta hans
arbete kröntes med framgång. Östergötlands
kvinnliga folkhögskola öppnades den 7 maj
1883 med Odhner som föreståndare och
hans hustru fru Hanna Odhner som
lärarinna i litteraturhistoria och ledarinna af
undervisningen i handarbete. Skolan har
sedan dess pågått hvarje sommar under
loppet af omkring tre månader och har
omfattats af befolkningen med ständigt
stigande intresse.
Odhner är därjämte föreståndare för den
vid Lunnevad förlagda och år 1887
öppnade Östergötlands landtmannaskola.
I de många och långvariga besök, som
främlingar, stadda på resor för att studera
de svenska folkhögskolorna, gjort på
Östergötlands skola vinter och sommar, torde
man kunna se ojäfaktiga vittnesbörd på
dess ledares duglighet och berättigade
anseende.
Vid sidan af sitt arbete som lärare har
han framgångsrikt idkat
författareverksamhet. Från trycket har han utgifvit:
Om folkbildning och folkhögskola. - Svensk
litteraturhistoria (bearbetning för folkhögskolan
af K. Warburgs »Svensk litteraturhistoria»). -
Den nordiska folkhögskolan. - Berättelse om
nordiska folkhögskolemötet å Hvilan 1890. -
Per Aug. Gödecke. - Sånger vid
folkhögskolemöten. - En resa till folkhögskolan af Budde.
(Öfvers.)
Därjämte utgaf han tillsammans med
Teodor Holmberg under åren 1884-86
»Folkhögskolebladet».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
