- Project Runeberg -  Svensk Läraretidning / 12:e årg. 1893 /
535

(1891-1933)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 44. (618.) 1 november 1893 - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

N:r

SVENSK LÄRARETIDNING.

535

Från Allmänna Mkskolläraremöfset,

Folkskolan och skogsvården.

På en af mötets sektioner behandlades
frågan: På hvad sätt kan läraren hos
allmänheten och i synnerhet hos
ungdomen väcka intresse för skogsvård?
Ämnet inleddes med ett föredrag af
folkskolläraren Adolf Selander i Floby.

Tal:n framhöll skogarnas stora betydelse
icke blott för den enskilde skogsägaren
utan äfven för nationen i sin helhet. En
betydelse, som af allmänheten minst
beaktades, vore den klimatiska. Tal:n
anförde i detta sammanhang biskop Agardhs
ord: »Man tanke sig ett bergland högt i
Norden utan skogar, betäckt endast af ljung
och enbuskar, så har man ju Island i
stället för Sverige.»

Det ser nästan ut - yttrade talaren -
som den klagan vore berättigad, att vårt
svenska folk icke har ömhet om träden.
För att få ett piskskaft skyr man stundom
icke att nedskära den första unga ek
utmed vägen. Det har till och med blifvit
sagdt, att man på vissa, ställen njuter en
sorts skadeglädje af att våldföra sig på
unga planteringar.

Läraren kan göra mycket för en bättre
sakernas ordning. Särskildt kan han
inverka på sina lärjungar i denna riktning,
då han med dem talar om växterna,
värmet, ett lands klimat och näringar, då han
genomgår vissa läseboksstycken (såsom n:r
145 och 146), men framför allt genom
praktisk handledning i trädgårdsskötsel och
trädplantering.

Tyvärr förekommer i ett stort antal
skolor icke detta ämne. Än saknas
planto-ringsland, än nödiga verktyg, än
undervisningsplan, och, hvad värre är,
mångenstädes, där man ej fått ögonen öppna för
ämnets vikt, ondgöres man i hemmen
öfver att barnen i skolan öfvas i kroppsliga
arbeten.

Inom många församlingar finnas dock
personer, som äro villiga att kostnadsfritt
upplåta några kvadratmeters jordområde
- jorden behöfver ej vara synnerligen
bördig - för barnens öfvande i
skogsplantors uppdragande. Frön fås numera
på många ställen kostnadsfritt eller till
ganska billigt pris från
hushållningssällskap eller landsting, och några spadar,
hackor o. d. kunna barnen själfva
medtaga. Möjligen skulle ock af skolkassan
kunna erhållas några kronors årligt anslag
för ändamålet.

Tal:n redogjorde därefter för huru han
gått till väga, då han med ett tjugu- eller
trettiotal barn utmarscherat för att öfva
skogssådd. Barnen hade funnit det
synnerligen nöjsamt. Öfningarna hade
emellertid ej gjorts tröttande. På rasterna hade
barnen fått leka, sjunga eller sysselsatts
med samtal om det sköna och härliga i
Guds fria natur.

En annan fråga, som härmed har
sammanhang, är djurskyddet. Om
folkskolläraren, såsom på många ställen är fallet,
tillika undervisar i snickerislöjd, kan han
låta barnen förfärdiga fågel h ål kar och upp

sätta sådana. Från talarens egen
erfarenhet kunde han nämna, huru icke blott
dessa barn, som fått lära det i skolan,
utan äfven andra, som velat följa
exemplet, i sina hem förfärdigat sådana
fågel-hålkar. ’ Och det hade händt, att sådana
barn, som förut roat sig med att plundra
fågelbon, sedan funnit nöje i att se de
små värnlösa vännerna bygga och trifvas
i de af dem förfärdigade nästena.

Måtte vi också i afseende på denna
nationella sak vara såningsmän, som söka
att lämna våra efterkommande något alt

skörda.

#

I den diskussion, som därpå följde,
uppträdde utom inledaren följande talare:

Professorskan Emma Martelius i Sandhem,
som föreslog, att den framlagda resolutionen
(se n:r 33!) borde i vissa afseenden skärpas
och fullständigas. Sålunda borde samtliga
hushållningssällskaps och landstings
uppmärksamhet fästas pä vikten af att genom anslag
till skolorna främja skogsvården. Vidare borde
någon riksdagsman anmodas att väcka motion
om, att undervisning i ämnet meddelades vid
rikets samtliga seminarier, att sommarkurser
i skogskultur anordnades för tjänstgörande
lärare och lärarinnor, att deltagarne däri erhölle
stipendier m. m. Man talar så vackert om
fosterlandskärlek och hissar flaggor som skylt,
men får skogssköflingen forlgå i samma
progressiva skala som hittills, ha vi snart ej några
flaggstänger, som äro långa nog att hissa vår
svenska flagga på. Då detta möte är ett
andligt kulturmöte, ber jag få anföra ett valspråk,
som en numera afliden fosterlandsvän hade i
sitt sigill: Ingen kultur utan skog, ingen skog
utan kultur.

Folkskolläraren K. Holmqvist i Billinge
framhöll, huru ungdomens råhet bland annat
visade sig i förstörande af trädplantor. Om
pojkarne själfva finge plantera sådana, skulle de
ej finna nöje i att nedbryta unga träd.

Folkskolläraren A. Svensson i Torslanda:
I Göteborgs och Bohus län erhölle nitiska
skogsodlare premier af hushållningssällskapet, som
också utdelade ett antal plantor gratis.
Äfvenledes hade man bildat skogsföreningar.
Barnen längtade efter den dag, då de på våren
finge draga ut på skogssådd.

Kyrkoherden Axel Palmgren i Frölunda
uttryckte sin .tacksamhet mot bestyreisen, som
upptagit denna fråga. Lärarne i hans
församling hade rättighet att gifva så mycken
ledighet de funne nödigt för utförande af
skogssådd, och flera tusen plantor hade genom dem
utplanterats.

Folkskolläraren Viktor Nilsson i Rolfstorp
ansåg, att lagstiftningen borde mera allmänt
komma till hjälp och ingripa mot
skogssköflingen.

Folkskolläraren K. G. Hempel i Sunne
föreslog ett uttalande af innehåll, att då skolan
redan vore så belastad med ämnen,
skogsvården icke måtte särskildt upptagas på skolans
program. Den viktiga frågan afsåge läraren
mera i hans egenskap af medborgare.

Folkskolläraren G. Gerle i Gunnesbo
påpekade bland annat, att läraren kunde för
väckande och underhållande af barnens intresse
för saken uppmana dem att efter ett antal år
sammanträffa med läraren i den plantering, de
gemensamt åstadkommit.

Folkskolläraren /. P. Kjellén i Kinneved:
Flera kunde förena sig och inrätta en
plantskola, om det ej läte sig göra för en. Låt
hvarje barn få om icke mer än 10 plantor.
100 barn kunna ju ändå öka skogen med 1,000
träd.

Folkskolläraren Aug. Landen i Lindome
framhöll föreningsverksamhetens betydelse i fråga
om skogens skydd och kultur.

Sedan åtskilliga af dessa talare ånyo
haft ordet och därunder bland annat yt-

terligare betonats, att denna fråga vore en
uppfostringsfråga, som vida skilde sig från
sådana, som ginge ut på direkt förvärf,
afslöts öfverläggningen och antogs
inledarens i n:r 33 återgifna resolutionsförslag.

FÖR DAGEN.

Folkhögskolan och folkskolan.

Då man vill intressera andra för hvad
man själf håller dyrt och kärt, händer
ej sällan, att man begagnar sig af det
medel, som heter kontrastverkan. För
att få sitt älsklingsföremål att framstå i
riktigt ljus skepnad, ställer man det mot
en mörk bakgrund.

Det är icke utan, att folkskolan fått
tjänstgöra såsom den mörka bakgrund,
mot hvilken vissa folkhögskolans vänner
understundom låtit denna senare
afteckna sig i en förklarad dager.

För någon tid sedan utkom, såsom ett
slags festskrift vid svenska
folkhögskolans tjugufemårsjubileum, en ny bok af
den bekante kulturskildraren Johannes
Sundblad, författaren till »Från
danne-manshemmet och torpstugan»,
»Skär-gårdslif i väster», »Gömda blad» och så
många andra intressanta och värdefulla
arbeten. Den bär titeln »Om Sven som
kom i folkhögskolan och Nils som blef
hemma» samt afser att i berättelseform
visa, hvad den svenska folkhögskolan
åsyftat att uträtta och hvad hon ock
verkligen uträttat.

I denna »skildring ur allmogelifvet» är
äfven folkskolan på tapeten. Bokens
hjälte fäller om densamma följande
summariska omdöme: »Rakt inte visste jag,
när jag kom i folkskolan, och inte stort
mer, när jag kom därifrån, för se, vi
läste katkes å bibliska för så godt som
alltihop.»

Båda de folkskollärare, som i
berättelsen förekomma, spela den
lärdomshögfärdige pedantens roll. Den ene,
hvars skolfuxeri har en stark tillsats af
trånghjärtenhet, uppträder mot den gamle
hedersmannen Pers fäderneärfda sed att
ett par gånger på året lämna sina
tjänare någon lättnad i arbetet:
»Skolmästaren», heter det, »hade på kristningen
hos nämdemannens sagt, att om alla följ*
de fader Pers exempel, skulle det göra
en nationalförlust på millioner, detta
hade han noga uträknat.» Den andre,
som införes på scenen tjugu år efteråt,
d. ä. i våra dagar, gör sig löjlig genom
att i de tänkande f. d.
folkhögskoleelevernas samtal allt emellanåt inpassa
hvarjehanda meningslöst snack om
»coexi-sterande och konträra begrepp» o. s. v.

Antagligt är, att författaren icke velat
hafva ifrågavarande herrar betraktade
såsom fullt allmängiltiga typer. Men nog
kan det misstänkas, att då han låtit
folkskolebildningens och
folkhögskolebildningens representanter på detta sätt vara
»eoexisterande», så har det skett därför,
att han funnit dem så »konträra». De
båda skolmästarne äro tydligen till för
att med sin falska bildning genom kon-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jan 9 17:18:42 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/svlartid/1893/0547.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free