Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 46. (620.) 15 november 1893 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VECKOBLAD FÖR, bARARE, UPPfOSTRARE OCH SKOLVÄNNER
N:r 46. (620.)
STOCKHOLM, 15 NOVEMBER 1893.
12:e årg.
Prenumerationspris:
Vi år 3,50 kr., 3/4 år 3 kr., 1/2 å-r 2
kr., 1U år 1,25 kr. (postarvodet
inberäknadt).
Prenumerationen sker
såväl i landsorten som i Stockholm
å närmaste postanstalt
Byrå:
Barnhusgatan 6 (tredje huset
från Drottninggatan), l tr.
Kontorstid: 10-1, 4-6.
Postadress:
i i Läraretidningen, Stockholm N.
Redaktör och ansvarig utgifvare:
EMIL HAMMARLUND.
Träffas säkrast 10-11 f, m.
Allm. tel 6O OO.
Tryckt hos Iduns Tryckeri Aktiebolag, Stockholm,
Lösnummer
ä 10 öre säljas å tidningens
byrå samt å allm
tidningskontoret Gu st. Adolfs torg 10.
Utgifningstid:
hvarje onsdags förmiddag.
An nonspris:
25 öre pr petitrad (=14 stafvelser)
Födelse-, förlofuings- och
vigselannons l kr , dödsannons 2,50 kr.
Annons bör vara inlämnad
senast måndag kl. 6 e. m. för att
inkomma i veckans nummer
Kristofer Bruun.
[tt vara skald är icke att skrifva poesi, men att lefoa poesi.
Och detta kan hvarje man göra, han må vara i skolans,
vetenskapens, kyrkans eller politikens tjänst. Han gör det, när
hans lifsgärning står för honom såsom förverkligandet af hans
ungdoms bästa tankar; när han icke sviker dem, därför att
svårigheter möta, icke prutar af
något på dem, därför att
uppoffringar kräfvas, utan står
orubbligt fast. Det var just detta,
som i min ungdoms dagar stod
för mig såsom att lefva mitt lif,
så att det blef poesi. Jag såg,
hur ofta skalderna själfva i sitt
eget lif förnekade de tankar, som
eldat dem till deras yppersta
dikter. Jag var icke diktare i
vanlig mening, hade heller ingen
gåfva till det, och sanningen att
säga frågade jag icke heller
mycket därefter. Hvad jag önskade
mig var endast förmågan att
lefva det, som andra sjungit om,
för så vidt deras sång hade
träffat mitt hjärta. Det var den
konst, jag ville upptäcka! Det
förekom mig, som om äfven jag
bar inom mig planen till ett
konstverk, till blott ett enda, men
som jag dock gärna önskade att
liksom utforma i malm: mitt lifs
konstverk.»
I dessa ord ligger nyckeln till
att förstå den norske man, hvars
bild pryder denna lilla skildring,
folkläraren, teologen, tänkaren och
skriftställaren Kristofer Bruun.
Dessa ord stodo med eldskrift i hans själ, långt innan
de nedskrefvos i hans mest bekanta och mest berömda bok:
»Folkelige Grundtanker». I dem ligger summan af hans
ungdoms- och studielifs behållning, det genom tankar, tvifvel och
bön tillkämpade ideal, hvars förverkligande blifvit hans »lifs
konstverk».
KRISTOFER BRUUN.
Gausdalens folkhögskola och Kristofer Bruun - se där icke
två saker, utan en sak, som icke blott hvarje norrman känner
och kan vara stolt af, utan som banat sig väg till namn och
heder i alla de länder, där norröna-mål talas och där
folkhögskolor verka.
Född 1839 i Kristiania, där hans fader var
»overrets-sagförer» (död innan Kristofer fyllt sitt fjärde år),
uppfostrades och uppväxte han under sin fromma moders vård i
Hedemarken till sitt elfte år, då
familjen flyttade till Lillehammer.
Där kom han i skola och fick i
adjunkt Rönneberg en
religionslärare, som icke endast var en
kunnig teolog, utan som äfven
förstod att gifva sin
undervisning innerlighet och väckande
kraft. En religiös väckelse kom
att genomgå skolans högsta
klasser, och af denna fick äfven
Bruun ett djupt intryck.
Han var student vid 17 års
ålder i Kristiania, och efter
någon tvekan, åt hvilka
vetenskaper han framför allt skulle ägna
sig - både filosofi och
naturvetenskaper lockade honom starkt
- kastade han sig in på
teologiens fält, icke af en brinnande
lust att blifva präst, men ledd
af hoppet att under detta
studium finna det stöd för sitt
innersta lif, hvaraf han kände sig
högeligen vara i behof. Och detta
blef icke gäckadt, ty om än den
pietistiska färg, som präglade
hans studiekamrater, stötte
honom tillbaka, fick han i den
grundlärde professor Gaspari,
mannen med varmt hjärta och
europeiskt rykte, en vägledare, som halp honom med sin
lefvande tro och sitt fria vetenskapliga, allmänt-mänskliga intresse.
Efter 5 års grundliga studier blef han teologie kandidat 1862.
En resa nästa år till Italien, dit han följde en bröstsjuk broder,
gaf honom tillfälle dels till fortsatta religiösa studier, dels till att
sätta sig in i sollandets rika konst och historia. .
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
