Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 46. (620.) 15 november 1893 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
558
SVENSK LÄRARETIDNING.
N:r 46
Men det år kom, som skulle ställa så
mycken ungdomlig hänförelse, född till
världen af sång och tal och - punsch,
på det strängaste prof. Det danska
broderfolket skulle ännu en gång vid
Danne-virke och Dybböl kämpa för Slesvigs
bevarande åt Norden, kämpa för sitt lif mot
upproriska slesvig-holsteinare, mot
preussare och österrikare, mot tändnålsgevär
och bakladdningskanoner. Studentvärlden
genombrusades vid den tiden af
skandinavismens högtflygande, ädelt syftande
tankegång, men riu gällde, om det, som
lof-väts vid glasens klang i feststämningens
stunder, också skulle kunna omsättas och
taga lefvande skepnad i starka mannadåd.
Vi veta alla, huru det gick: ensamt fick
vårt södra broderfolk strida en hopplös
kamp, fällas till marken och lemlästas,
medan De Geers och Gripenstedts nyktra
realpolitik och den danska regeringens egen
vacklande helstatspolitik höllo de
nordskandinaviska folkens arm tillbaka. Men
bland de många frivilliga, som ej funno
sig tillrätta härmed, var den unge
teologen Bruun en, ty för honom gick det ej
att lofva rundt och hålla tunt. Ett
brutet löfte stod för honom som uppslaget
till ett brutet lif, men sitt »lifs konstverk»
ville han hafva helt, och emedan han ville
* lef ca poesi», gick han ut i kriget för att
på så sätt omsätta skaldens dikt i
mannens dåd.
I Danmark fick han klart för sig, att
fosterlandskärleken hos. menige man allt
för ofta var ett tomt begrepp, en okänd
sak, och han kunde väl fråga: stod det
bättre till i Norge, och borde ej folket
väckas till ett högre mänskligt, nationellt
och kristligt lif? Han gick ännu ett par
år i ovisshet om, hvar han skulle kunna
bäst göra ett lifsarbete, så att det blef till
frukt och välsignelse både utåt i folket och
inåt i hans egen själ. En längre resa
utrikes 1867 till Österrike, Schweiz och
Tyskland, hvilka länders politiska och sociala
förhållanden han iakttog, och därefter en
tids vistande vid danska folkhögskolor i
siaren och skalden Grundtvigs anda jämte
samtal och rådslag med professor Caspari
i Kristiania bragte ändtligen hans lifsplan
till mognad.
Präst kunde och ville han icke blifva,
ty ännu jäste många tvifvel i hans inre,
och ej heller var han säker på, att
statskyrkan såsom sådan ens var kristligt
berättigad. Ett lärarekall i latinskolan
tilltalade honom ungefär lika litet, afskräckt som
han blifvit af den där härskande
formalismen och fientlig som han var mot de
klassiska språken såsom grundlag för
allmän bildning hos ett germanskt folk.
Från 1867 till detta år har Kristofer
Bruun stått som folklärare vid
folkhögskolan i Gausdalen, en sidodal till den
mångbesjungna Gudbrandsdalen. En
härlig natur, ett enkelt och redbart, solidt
och allvarligt »folkefaerd», samarbete med
begåfvade och själsvakna medlärare
(Kristofer Jansson, Fritz Hansen, Ingvar Böhn,
Matias Skard), nästan gård vid gård med
Björnstjerne Björnson - se där den yttre
omgifning, i hvilken Bruun har verkat.
Vonheim - så heter skolan - vardt i ett
fjärdedels sekel ett andligt centrum i Norges
landsbygd för en kärnsund, djupgående,
både folklig och religiös väckelse. Hvad den
åsyftat, framgår bäst af Bruuns »Fölkelige
Grundtanker», en genialisk, högst märklig
bok, i hvilken han nedlagt sin uppfattning
af människoandens kraf och folklifvets
pånyttfödelse, bondelifvets företräde och
kroppsarbetets vikt m. m. Talrika
föredragsresor i landet har gjort honom
personligt känd och uppburen i vida kretsar,
och äfven i Sverige har han vistats längre
tid samt talat ord, burna af trosvarm,
genomtänkt öfvertygelse; han har, för att
tala med skalden, med fulla händer utsått
»den vingede, skinnende ssed».
Jag nämde Sverige. Vårt land och folk
älskar han, ty han har icke heller i detta
stycke styckat sitt lifs konstverk: Nordens
andliga enhet, de skandinaviska folkens
inre hopslutning, den svensk-norska
unionens gagn och stora vikt äro alltjämt för
Bruun saker af allvarligaste betydelse,
föremål för hans sträfvan och förhoppningar.
Som folklärare drefs han af inre
kallelse och pedagogisk uppfattning att mer
och mer i undervisningen betona det
religiösa. Från och med i år har detta
senare äfven i det yttre vunnit öfvertag:
Bruun är numera präst i Kri&tiania, präst
af full öfvertygelse, inre kallelse och med
en lång förberedelse. Men icke är hans
lif därför brutet i tvänne omaka halfvor.
»Skolan har förkunnat ’det mänskliga’ i
samklang med kristendomen; som präst
vill jag förkunna en kristendom, som är
i samklang med det mänskliga», skref han
till mig nyligen, och detta är onekligen en
åskådning, där prästen och folkläraren godt
kunna mötas.
De mest betydande af Kr. Bruuns
skrifter - och han är en verksam pennans
liksom talets man - äro:
Foredrag om niaalsagen, Folkelige
Grundtanker, Indlceg i striden om Hojskolesagen,
Venster politiken og Theologerne, Tre foredrag
for de vakte, Christendomssamfundets Synder,
Om Lcegmandsvirksomheden, Foredrag i
OJte-dalssagen m. m.
Under åren 1884-88 utgaf han
tidskriften »For frisindet Christendom», rik
på förträffliga artiklar, som både belysa
de o inskrifna sakerna och icke minst
Kristofer Bruun själf - den frisinnade,
kristne mannen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
