- Project Runeberg -  Svensk Läraretidning / 12:e årg. 1893 /
558

(1891-1933)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 46. (620.) 15 november 1893 - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

558

SVENSK LÄRARETIDNING.

N:r 46

Men det år kom, som skulle ställa så
mycken ungdomlig hänförelse, född till
världen af sång och tal och - punsch,
på det strängaste prof. Det danska
broderfolket skulle ännu en gång vid
Danne-virke och Dybböl kämpa för Slesvigs
bevarande åt Norden, kämpa för sitt lif mot
upproriska slesvig-holsteinare, mot
preussare och österrikare, mot tändnålsgevär
och bakladdningskanoner. Studentvärlden
genombrusades vid den tiden af
skandinavismens högtflygande, ädelt syftande
tankegång, men riu gällde, om det, som
lof-väts vid glasens klang i feststämningens
stunder, också skulle kunna omsättas och
taga lefvande skepnad i starka mannadåd.
Vi veta alla, huru det gick: ensamt fick
vårt södra broderfolk strida en hopplös
kamp, fällas till marken och lemlästas,
medan De Geers och Gripenstedts nyktra
realpolitik och den danska regeringens egen
vacklande helstatspolitik höllo de
nordskandinaviska folkens arm tillbaka. Men
bland de många frivilliga, som ej funno
sig tillrätta härmed, var den unge
teologen Bruun en, ty för honom gick det ej
att lofva rundt och hålla tunt. Ett
brutet löfte stod för honom som uppslaget
till ett brutet lif, men sitt »lifs konstverk»
ville han hafva helt, och emedan han ville
* lef ca poesi», gick han ut i kriget för att
på så sätt omsätta skaldens dikt i
mannens dåd.

I Danmark fick han klart för sig, att
fosterlandskärleken hos. menige man allt
för ofta var ett tomt begrepp, en okänd
sak, och han kunde väl fråga: stod det
bättre till i Norge, och borde ej folket
väckas till ett högre mänskligt, nationellt
och kristligt lif? Han gick ännu ett par
år i ovisshet om, hvar han skulle kunna
bäst göra ett lifsarbete, så att det blef till
frukt och välsignelse både utåt i folket och
inåt i hans egen själ. En längre resa
utrikes 1867 till Österrike, Schweiz och
Tyskland, hvilka länders politiska och sociala
förhållanden han iakttog, och därefter en
tids vistande vid danska folkhögskolor i
siaren och skalden Grundtvigs anda jämte
samtal och rådslag med professor Caspari
i Kristiania bragte ändtligen hans lifsplan
till mognad.

Präst kunde och ville han icke blifva,
ty ännu jäste många tvifvel i hans inre,
och ej heller var han säker på, att
statskyrkan såsom sådan ens var kristligt
berättigad. Ett lärarekall i latinskolan
tilltalade honom ungefär lika litet, afskräckt som
han blifvit af den där härskande
formalismen och fientlig som han var mot de
klassiska språken såsom grundlag för
allmän bildning hos ett germanskt folk.

Från 1867 till detta år har Kristofer
Bruun stått som folklärare vid
folkhögskolan i Gausdalen, en sidodal till den
mångbesjungna Gudbrandsdalen. En
härlig natur, ett enkelt och redbart, solidt
och allvarligt »folkefaerd», samarbete med
begåfvade och själsvakna medlärare
(Kristofer Jansson, Fritz Hansen, Ingvar Böhn,
Matias Skard), nästan gård vid gård med
Björnstjerne Björnson - se där den yttre
omgifning, i hvilken Bruun har verkat.

Vonheim - så heter skolan - vardt i ett
fjärdedels sekel ett andligt centrum i Norges
landsbygd för en kärnsund, djupgående,
både folklig och religiös väckelse. Hvad den
åsyftat, framgår bäst af Bruuns »Fölkelige
Grundtanker», en genialisk, högst märklig
bok, i hvilken han nedlagt sin uppfattning
af människoandens kraf och folklifvets
pånyttfödelse, bondelifvets företräde och
kroppsarbetets vikt m. m. Talrika
föredragsresor i landet har gjort honom
personligt känd och uppburen i vida kretsar,
och äfven i Sverige har han vistats längre
tid samt talat ord, burna af trosvarm,
genomtänkt öfvertygelse; han har, för att
tala med skalden, med fulla händer utsått
»den vingede, skinnende ssed».

Jag nämde Sverige. Vårt land och folk
älskar han, ty han har icke heller i detta
stycke styckat sitt lifs konstverk: Nordens
andliga enhet, de skandinaviska folkens
inre hopslutning, den svensk-norska
unionens gagn och stora vikt äro alltjämt för
Bruun saker af allvarligaste betydelse,
föremål för hans sträfvan och förhoppningar.

Som folklärare drefs han af inre
kallelse och pedagogisk uppfattning att mer
och mer i undervisningen betona det
religiösa. Från och med i år har detta
senare äfven i det yttre vunnit öfvertag:
Bruun är numera präst i Kri&tiania, präst
af full öfvertygelse, inre kallelse och med
en lång förberedelse. Men icke är hans
lif därför brutet i tvänne omaka halfvor.
»Skolan har förkunnat ’det mänskliga’ i
samklang med kristendomen; som präst
vill jag förkunna en kristendom, som är
i samklang med det mänskliga», skref han
till mig nyligen, och detta är onekligen en
åskådning, där prästen och folkläraren godt
kunna mötas.

De mest betydande af Kr. Bruuns
skrifter - och han är en verksam pennans
liksom talets man - äro:

Foredrag om niaalsagen, Folkelige
Grundtanker, Indlceg i striden om Hojskolesagen,
Venster politiken og Theologerne, Tre foredrag
for de vakte, Christendomssamfundets Synder,
Om Lcegmandsvirksomheden, Foredrag i
OJte-dalssagen m. m.

Under åren 1884-88 utgaf han
tidskriften »For frisindet Christendom», rik
på förträffliga artiklar, som både belysa
de o inskrifna sakerna och icke minst
Kristofer Bruun själf - den frisinnade,
kristne mannen.

*



Några år tidigare än Kr. Bruun började
teol. kandidaterna Herman Anker och Ole
Arvesen, båda Grrundtvigs lärjungar, 1864
sin verksamhet vid den härligt belägna,
mycket framstående Sagatuns folkhögskola
invid Mjösen i det bördiga Hedemarken.
Viggo Ullmann, den nuvarande
stortingspresidenten, grundlade i Seljord i
Telemarken en folkhögskola, och O. K. Kulöy har
sin folkhögskola i den minnesrika
Tron-delagen, i den genom detta års
naturrevolution så sorgligt beryktade Vcerdalen.
Utom nu nämda fyra folkhögskolor, de
mest bekanta, finnas omkring 7 andra,
säkerligen alla ledda af sin sak hängifna
män.

Den norska folkhögskolan, född till
världen af den unga lifgifvande frihet, som
detta århundrade medförde för landet, af
den högstämda, klangfulla, nationella
diktning, hvilken sådana skalder och
författare . som Wergeland och Björnson, Ibsen
och Lie m. fi. skänkte åt folket och
öf-verskyggad af Grundtvigs rika ande, har
slagit rot i dal och vid fjord, den har i
sina salar sett en liffull, sökande ungdom,
och den har ledts af rikt utrustade,
kraftigt utpräglade personligheter, som burit
idéns fana högt och käckt.

Men en stor fara hotar den, en fara,
som den icke undgått: att indragas i den
sjudande politiska partistriden. Flera af
Norges mest dugande folklärare hafva
utbytt sitt skolarbete mot politiken vid folk-

j möten och i stortingssalen. Men om de
själfva och i synnerhet om Norges unga
folkhögskola, som för mycket öppnat sig
för böljeslagen och vindkasten från
stridspolitikens värld, därpå vunnit, vill jag
lämna osagdt.

j Skall vårt broderlands ungdomsskola stå
stark och ren, skall den varda ett helt
konstverk, så tror jag, att den mera bör
gå i Kristofer Bruuns anda, då den bättre
skall kunna bevara sin äkta idealitet.
Teodor Holmberg.

Undervisningen i svenska
språkets grammatik

utgjorde ämnet för en mycket liflig
öfverläggning inom Pedagogiska sällskapet
härstädes sistlidne lördag.

Rörande målet för och sättet, vid
meddelandet af denna undervisning inom
folkskolan yttrade sig folkskollärarinnan Hanna
Andersson, hvarjämte folkskolläraren J. J.
Dalström, som var hindrad närvara, uti
en insänd skrifvelse redogjorde för sina
åsikter i några ämnet vidkommande punkter.

Fröken Hanna Andersson påpekade först,
hurusom man ofta får höra föräldrar och
arbetsgifvare klaga öfver sina barns eller
biträdens tafatthet vid uppsättande af äfven
de enklaste skrifvelser och på grund häraf
uttala klander mot folkskolan och dess
arbete. Härvid är dock att märka, att en
stor del af barnen afgå från folkskolan, innan
de genomgått dess kurs. Helt visst är det
dessas bristande kunskaper, som framkalla
klagomålen. Därtill kommer, att den tid,
som i folkskolan är anslagen till
modersmålet, måste fördelas på så många olika
delar af ämnet: till innanläsning,
innehållsbehandling, muntlig redogörelse för det
lästa, rättskrifning, uppsatsskrifning och
grammatik.

Mången menar nog, att
grammatikundervisning icke bör förekomma i folkskolan.
Flera skäl tala dock för, att den där äger
sin berättigade plats. Den är af betydelse
för välläsningen, för uppfattandet af det lästa
och för inlärandet af riktiga ordformer,
den skärper iakttagelseförmågan och utgör
en nödvändig grundval för färdigheten att
rätt använda modersmålet i tal och skrift.
Med rätta användes denna senare
färdighet såsom mått på medborgerlig bildning,
och den bör därför utgöra hufvudsyftet med

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Jan 21 21:05:50 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/svlartid/1893/0570.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free