- Project Runeberg -  Svensk Läraretidning / 12:e årg. 1893 /
570

(1891-1933)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 47. (621.) 22 november 1893 - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

570

SVENSK LÄEAKETIDNING.

N:r 47

på denna linje. Begreppet »fattig» är
mycket tänjbart. I allmänhet kan väl
sägas, att alla folkskolans barn äro fattiga
eller mindre fattiga. Ett fattigt .barns
föräldrar kunna ju dessutom få sina
ekonomiska villkor förbättrade. Icke är det rätt
att redan från skolgångens början afskilja
ett sådant barn till erhållande af mindre
undervisning. De fattigaste barnen äro
dessutom framför andra beroende af
undervisningen i folkskolan. >>Kari jag ej gifva
dem något annat, så skall jag åtminstone
laga, att de få lära sig något», hör man
ofta förståndiga fast fattiga föräldrar säga
om sina barn. »Klent begåfvad» är
likaledes ett högst obestämdt uttryck.
Meningarna om hvilka som skola hänföras
till denna kategori äro mycket delade. En
lärare skulle kanske vilja afskilja en
mycket hög procent af sin klass, då en annan
ej skulle vilja förklara ett enda af dessa
barn så litet begåfvadt, alt del ej kunde
följa med. Barnen ulvecklas ej alla lika
hasligt. Ofta får godt eller dåligt minne
vara måtlslocken på barnens begåfning.
Del har händt, att personer, som i
barndomsåren stämplats som dumbomar, gåtl
så framåt, att de sedan hållits för snillen.
Umgänget med kamraterna spelar en stor
roll i barnens utveckling. Läraren lyckas
ofta rycka med sig de mindre intresserade
och begåfvade genom de öfriga
lärjungarnes medverkan. Tal:n slutade med atl
framlägga det resolutionsförslag, som
sedermera blef antaget och som återfinnes i
n:r 33.

Folkskolläraren Joh:s Johansson i
Göteborg: Den enda tvungna afsöndring, jag
kan vara med om, är den, som föranledes
af moraliska skäl. Att på grund af
fat-ligdom eller klen begåfning afskilja barnen
rnåsle jag ogilla med hänsyn lill de många
svårigheter, som äro förenade med en
sådan gallring. I Göteborg ha vi några få
klasser, som måst inrättas för idiotiska
barn. Barnen och deras föräldrar bruka
kalla dem för dumbomsklasser.
Minimi-klasserna skulle helt säkert betecknas som
pariasklasser, och syftet med dem skulle
ej vinnas, då ju äfven inom dessa
klasser komme att råda ojämnhet. Det kan
dessutom vara ganska farligt att bibringa
barnet den tron, all del är duml, och
behandla del som sådanl. Detta skulle för
mången bli en välkommen täckmantel för
lätljari. Hela skolväsendel skulle genom
införandel af minimiklasserna råka in på
ell sluttande plan. Minimum förbytles allt
för lätt till maximum, helst som detla
onekligen kunde medföra kommunak
besparingar. Folkbildningen skulle sjunka.
Slul-ligen ber jag all få anföra ett ytlrande af
Gomenius. I krig, säger han, blandas
rekryterna med veteranerna, de svaga med
de starka, de tröga med de lifliga för att
kämpa under samma fana och ledas af
samma befäl. Så bör ock ske i skolan.

Folkskollärarinnan Maria Rydberg i
Stockholm : Det förefaller mig, som om
mini-mikurserna vore obehöfliga. Fattigdomen
lägger stora hinder i vägen för en
ordentlig skolgång, men man bör allt mer sträfva

atl aflägsna detla hinder. Och hvad
sär-skildl släderna belräffar, har man
mångenslädes gjorl ganska myckel för de falliga
skolbarnen. Jag inslämmer med inledaren
däri, all läraren bör göra allt, hvad han
kan, för atl slippa använda minimikurserna.

Folkskolläraren P. Borgh i Lekaryd:
Minimikurserna synas mig renl af olagliga.
Folkskolesladgan lalar visserligen om en
skillnad i afgångspröfningen men nämner
ej om särskilda undervisningskurser för
falliga och klenl begåfvade.
Minimikurserna äro, såsom framhållits, också
oräll-visa. Man kan visserligen säga, all
be-gåfningen i främsla rummel skall vara
be-slammande, men den, som känner
förhållandena en smula, vel, all falligdomen blir
den afgörande synpunklen. När
kommunerna enligl § 49 i folkskolesladgan äro
skyldiga all bekosta falliga barns skolgång,
freslas dessa all låla barnen så lidigl som
möjligl slinka igenom folkskolan. Med fog j
kan man fråga: skall den fallige också
dömas lill okunnighel? Genom
minimiklasserna skulle folkel söndras i Ivå
grupper: patricierna, som genomgått den
normala kursen, och plebejerna, som dömts
atl nöja sig med minimikunskaper.
Härigenom skulle skapas å ena sidan
öfvermod, å den andra missmod. I folkskolans
idé ingår all bereda likformig undervisning
ål alla. Denna idé skulle förryckas genom
en sådan reform baklänges. Genom en
dylik bromsapparal skulle folkskolan ålergå
lill atl blifva - en faltigskola. Hur skulle
del för öfrigl låla sig göra alt anordna
dylika kurser i en skola med blotl en
lärare, t. ex. ule på landsbygden? Försl
skulle ju, enligt hvad man sagt, alla
barnen läsa tillsamman under två år, sedan
skulle de delas i två afdelningar. Skulle
läraren först sköta normalklassen och
sedan minimiläsarne?

Folkskoleinspektören d:r Ivar A.
Lyttkens \ Norrköping: Man fordrar ju, all
undervisningen skall vara individuell. För
all ålminslone närma sig della önskemål
sammanför man barnen i olika klasser,
flyltar dem till högre klass eller låter dem
bli kvarsitlare. Om barn lill följd af svag
begåfning blifva kvarsittare i klasserna,
måste de i alla fall förr eller senare
tilldelas afgångsbetyg. Är det då bätlre all
dessa barn släppas ut i lifvet med en
stympad kurs än med en förkorlad men
efler deras begåfning mera afpassad
sådan? Om folkskolan skall lämpa hela sin
kurs efler de mindre begåfvade barnen,
neddrages skolan. Om man afskiljer dessa
barn och bereder dem särskild
undervisning, höjes skolan. Barnen blifva glada,
när de kunna reda sig bra i en klass. Få
icke de, som år efler år dömas lill
kvar-sittning ett lika obehagligt pariasmärke,
som det minimikurserna skulle lämna
efter sig. Där skolan är ordnad i enlighet
med normalplanens lill A, den enda
skolform, jag här yttrar mig om, kan man ej
med fog påstå, att skolan neddrages, om
man för de klenast utruslade lärjungarna
anordnar en särskild kurs. I Norrköping
ha vi sedan 1879 försökt oss med dylika

minimiklasser, men icke ha barnen i dessa
blifvit behandlade så, att de behöfl känna
sig olyckliga. Tvärtom ha de känt sig
lyckliga, alldenstund de fått den
omvårdnad, de behöft. Tager man hänsyn till
dessa omständigheter, dömer man mildare
om minimikurserna, hvilka i likhet med
mycket annat äro etl ullryck för
individualiserandet vid undervisningen.

Folkskoleinspeklören d:r J. M.
Ambrosius \ Göteborg: Klen fattningsgåfva är
den enda rättmätiga anledningen till
anordnandet af mindre kurser. Fatligdomen
bör icke få vara giltig orsak härtill.
Kommunerna hafva skyldighet atl träda
emellan, där falligdom hindrar skolgången.
Denna synpunkt vill jag på det starkasle
belöna. Del är gryml all låla de svagt
begåfvade släpas med från klass lill klass.
De äro ej i slånd all följa med och måsle
känna sig olyckliga. Della inverkar
hämmande också på kamralerna. På grund
af lidens knapphel vågar jag ej närmare
ingå på saltet för beredande af särskild
undervisning åt de obegåfvade. Helst skulle
jag vilja undvika en särskild kurs och se,
att. ofta nämda barn undervisades
tillsammans med normalklassen men därjämte
särskildt på andra timmar i ämnen, där de
ej kunde följa med.

Folkskollärarinnan Adéle Vetterlind i
Jönköping: I Jönköping var det påtänkl all
anordna ell slags minimikurser. Vissa
obegåfvade barn skulle föras tillsamman. När
det verkligen blef fråga om att- göra
urvalet, erfor man, att till och med personer,
som hade ganska stor erfarenhel i skolan,
föreslogo lill afsöndrande 25 % och
där-ulöfver af en klass. Skulle del varit en
förmån, om dessa många barn afskilts?
Säkerl skulle del gifvil anledning lill svåra
slitningar mellan hem och skola.
Föräldrarna vilja ju så gärna anse sina barn
ulmärkl begåfvade.

Folkskolläraren Fridtjuv Berg i
.Stockholm: Det är svårt att uppträda-mot en
så fruktansvärd molslåndare som d:r
Lyttkens, fruktansvärd icke mindre genom sin
vältalighet än genom sitt vädjande till
känslan. Meningen har ingalunda varit att
döma omildt om de personer, som vilja
uppoffra sig för de svagare barnen. Men
man befarar, all vederbörande alll för
lätt skulle frestas atl af
bekvämlighets-skäl göra sig fria från dessa barn och
sålunda afskilja en orällvisl slor procenl af
sin klass. Barnen skulle icke låta lura
sig, äfven om man aldrig så sorgfälligt
undveke atl pålägga dessa minimiklasser
särskilda namn. Barnhumorn skulle i alla
fall hålla sig framme med försmädliga
anspelningar. Ell af de krafligasle medlen
all rycka upp ell barn är all låla del
förslå, alt det kan reda sig, om del vill. Man
har sagl, att detta system ej vore sämre
än kvarsitlaresyslemel. Jag inslämmer
däri, atl kvarsillaresyslemel bör användas
så litet som möjligt. D:r Ambrosius har
anvisat en bättre utväg. Skall man
använda läxläsningen som måttstock på
be-gåfningen, kan man begå olyckliga misstag.
Erfarenheten gifver vid handen, att de

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Jan 21 21:05:50 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/svlartid/1893/0582.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free