- Project Runeberg -  Svensk Läraretidning / 12:e årg. 1893 /
583

(1891-1933)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 48. (622.) 29 november 1893 - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

N:r 48

SVENSK LÄRARETIDNING.

583

sas, innan därpå några yrkanden kunna

byggas.

*



3. Skolan skulle - säger man därför
ock - genom den ifrågavarande åtgärden
blifva befriad från mindre tjänliga
lärarinnor och få dessa utbytta mot mera
tjänliga, hvarigenom hela skolarbetet skulle
blifva bättre skött.

Sedan lärarinnan gift sig, påstår man, kan
hon nämligen icke längre vara för barnen, det
som hon förut var. Så länge hon var ogift,
kunde hon lämna dem »sin ursprungliga
moderskärlek» samt helt och hållet uppgå i sina
plikter mot dem. Då hon gift sig, får hon
förpliktelser äfven mot sin make och sina egna
barn. Följden, blir, att hon nu måste sköta
sina åligganden »med deladt hjärta»; det
uppstår en slitning inom henne mellan skolans
intressen och hemmets intressen, en kollision
mellan hennes gamla och nya plikter. Det
ligger i den kvinnliga känslans natur, att »den
större andelen» af hennes kärlek måste komma
hemmet till godo. För familjens skull bör
man t. o. m. hoppas detta. Skolan måste
således blifva lidande, det förra innerliga
förhållandet till lärjungarna går till stor del
förloradt, och skolbarnen blifva af den gifta
lärarinnan ofta .nog behandlade såsom styfbarn.
Det måste under sådana förhållanden blifva
en plikt för lärarinnan att göra sitt val mellan
äktenskapet eller tjänsten, ty, heter det, »har
man mottagit en tjänst, man må vara man
eller kvinna, så har man skyldighet att i främsta
rummet ägna sina krafter åt denna sin tjänst».

Felsluten i detta resonnemang ligga i
öppen dag.

För det första är det naturligtvis
alldeles vilseledande att kalla den ännu ogifta
lärarinnans känslor för sina lärjungar den
»ursprungliga moderskärleken». Sant är,
att kvinnans känslor gent emot barn
alltid af naturen hafva en viss moderlig
karaktär. Det är i själfva verket denna
hennes medfödda sinnesriktning, som gör, att
lärarinnan äfven såsom ogift är i de allra
flesta afseenden långt mera lämpad för
små barns handledning än mannen i
allmänhet är. Men att kalla denna i hvarje
normal kvinna inneboende moderliga
känslostämning för »moderskärlek» är dock ett
missbruk af ord, som åtminstone icke
lärer kunna missleda någon kvinna. Den
är fastmera en förkänsla till den verkliga
moderskärleken, en predisposition därför,
ett frö, hvarur den sedan kan skjuta upp.

För det andra grundar sig påståendet
om att lärarinnans förhållande till sina
skolbarn måste genom giftermålet blifva
kyligare på en högst ytlig och mekanisk
uppfattning af känslolifvet. Man synes
nästan föreställa sig, att själen förfogar
öfver ett visst begränsadt, noga afmätt
kvantum kärlek, som till sin summa
ständigt förblir densamma, hvaraf måste följa,
att då den fördelas i flera portioner och
en portion göres större, så måste de
öfriga till gengäld blifva så mycket
knappare. Detta är emellertid, såsom hvar och
en vet, en alldeles falsk föreställning. I
fråga om läraren torde det icke falla
någon in att påstå, att han blir
kärlekslö-sare mot sina lärjungar därigenom, att han
får egna barn. Visserligen måste han i
regeln komma att ägna dessa senare en
varmare ömhet än han förut kunnat känna
och framgent kan känna för några andra;

detta är själfklart. I de allra flesta fall
torde hans faderskap äfven ganska
betydligt inverka på hans känslor gent emot
skolbarnen, men långt ifrån att han mot
dessa skulle blifva kallare och hårdare,
torde hvarje gift lärare snarare hafva gjort
den erfarenheten, att hans egna barn hafva
lärt honom att betrakta sina skolbarn med
en förstående sympati och ett faderligt
öfverseende, hvaraf han förut ej i lika hög
grad var mäktig. Och om nu detta är
fallet med mannen, så måste det i ännu
högre grad gälla om. kvinnan, för hvilken
förhållandet till barnen obestridligen är ett
ännu mera centralt Hfsintresse. Intet kan
därför vara orimligare än det inom
kyrkomötet hörda påståendet, att en lärarinna,
innan hon genom personlig erfarenhet vet,
hvad det vill säga att vara moder, skulle
kunna öfva en innerligare omsorg om
barnen, än hon kan, sedan hon själf blifvit
moder. Tvärtom måste man säga, att ju
kärleksfullare moder en lärarinna är, ju
mera kompetent är hon ock under för
öfrigt lika omständigheter att vara
handle-darinna för andras barn. Allt detta
naturligtvis under förutsättning, att lärarinnan
i fråga verkligen är mottaglig för den
djupare och allsidigare lifserfarenhet, som ett
rätt äktenskap kan gifva. Är hon åter
sådan, att giftermålet icke utvecklar henne,
utan blott gifver en ny riktning åt hennes
små känslor och trånga tankar, då kan
det icke heller göra henne inkompetent
för skolverksamheten, ty då har hon
redan förut varit detta.

Genom erkännandet af dessa
obestridliga sanningar har man tydligen ingalunda
gjort sig skyldig till något underskattande
af den ogifta kvinnans värde såsom
lärarinna. Lärarinnedugligheten beror på en
mångfald af moraliska och intellektuella
egenskaper, hvilka naturligtvis ofta kunna
vara till finnandes i högre grad hos en
ogift lärarinna än hos en gift, och i så
fall kan det företräde, den senare bör äga
däruti, att hon är moder, mycket väl
uppvägas, ja vida öfvervägas af den förras
öfverlägsenhet uti andra väsentliga
afseenden: en rikare begåfning, en ungdomligare
hänförelse e. d. Det enda, som med det
anförda blifvit sagdt, är, att om en kvinna
för öfrigt är duglig såsom lärarinna, så
kan ett rätt äktenskap ingalunda minska
denna hennes duglighet utan måste
tvärtom lägga ett större eller mindre plus till
densamma.

Med rätta har dessutom blifvit
framhållet, att lärarinnekåren genom de gifta
lärarinnornas afskedande skulle förlora
äfven en god del rent pedagogisk och
metodisk erfarenhet. Flera lärarinnor skulle
komma att tillbringa endast ett färre antal
år i skolans tjänst, och detta just de år,
då lärarinneerfarenheten ännu äro ringa.
Då de blifvit mera mogna och dugliga som
lärarinnor, skulle de - såvida de ville
följa sitt hjärtas böjelse - tvingas att
afgå och lämna plats åt nybörjare på
undervisningens fält. Antalet erfarna lärarinnor
skulle sålunda minskas, antalet oerfarna
ökas, hvilket uppenbarligen ej kunde lända
skolarbetet till gagn.

Om möjligt ännu ogynnsammare följder
skulle den föreslagna förändringen emellertid
för framtiden komma att få genom sin
inverkan på lärarinnekårens rekrytering och däraf
beroende sammansättning. Som det nu är
kan en ung kvinna, som känner fallenhet
för uppfostrarekallet, utan betänklighet följa
denna sin fallenhet. Hon uppgifver eller
minskar ej därmed hoppet om ett eget
hem. Möjligheten att grunda ett sådant
bör tvärtom härigenom blifva större.
Folkskollärarinnorna utgå vanligen från de
obemedlade klasserna och kunna ingalunda
på sina löner samla förmögenhet, helst de
genast vid tillträdet till sin plats ofta måste
hjälpa sin merendels fattiga släkt samt
betala studieskulder. De nutida sociala
förhållandena göra, att mannen vid giftermål
oftast måste förutsätta af den han begär
till sin hustru antingen kapital eller
inkomst af arbete. Som en lärarinna ej
äger det förra, måste hon äga det senare.
Detta kan hon ock, så länge hon, såsom
nu är fallet, har laglig rätt att behålla det
tillfälle till arbetsförtjänst hon genom sin
duglighet förvärfvat, och ej genom någon
pliktförsummelse gjort sig ovärdig.

Helt andra förhållanden skulle komma
att inträda, ifall kyrkomötets förslag blefve
upphöjdt till lag. Valet mellan giftermål
eller celibat skulle då icke kunna
uppskjutas till det tillfälle, då det framställer sig
själft. Till en väsentlig del måste
afgö-randet härutinnan då ske redan vid inträdet
å lärarinnebanan. Denna blefve stämplad
såsom en lefnadsbana hufvudsakligen för
ogifta, enär endast sådana skulle äga att
oberoende af gunst och nåd ägna sig däråt.
Hvarje kvinna, som ej på förhand ville
definitivt afstå från alla utsikter att blifva
husmoder, måste genom att ägna sig åt
folkskolans tjänst riskera att i och med
detsamma, som dessa utsikter
förverkligades, utan egen förskyllan se sig beröfvad
de förmåner, hon genom långvariga och
för henne kostbara studier samt genom
träget och samvetsgrant arbete lyckats nå,
eller ock att för deras bibehållande
nödgas underkasta sig (och därmed äfven sin
familj) ett förödmjukande beroende af
förmäns godtycke. Hvilken förlamande
inverkan detta beroende och den därmed
förenade osäkerheten måste komma att
utöfva på hennes uppfostrande verksamhet,
inser hvar och en, som besinnar, af
hvilken andlig och rent personlig art denna
verksamhet är, och i hvilken väsentlig grad
den på grund häraf skiljer sig från de
flesta andra sysselsättningar.

Få torde kunna neka, att böjelsen att
bilda eget hem ligger i kvinnans natur,
icke minst i deras, hvilka känna fallenhet
för lärarinnekallet. Tydligt är då, att de
kvinnor, hos hvilka denna böjelse är
djupast, skulle efter den föreslagna
förändringen komma att hysa de starkaste
betänkligheter att inträda på lärarinnebanan,
oaktadt just de af samma orsak måste
anses företrädesvis passande för
barnauppfostran. Kvinnor af detta skaplynne
komme således icke längre i samma grad
som hittills att känna sig dragna till
folkskolan utan tvärtom afskräekta därifrån.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jan 9 17:18:42 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/svlartid/1893/0595.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free