- Project Runeberg -  Svensk Läraretidning / 12:e årg. 1893 /
599

(1891-1933)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 49. (623.) 6 december 1893 - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

N:r 49

SVENSK LÄRARETIDNING.

599

ras af dess fattigdom på uttryck, hvaraf
följer, att den af läraren eller läroboken
begagnade språkformen utöfvar .ett
bestämmande inflytande öfver barnets sätt att
uttrycka sig, äfven om ett ordagrant
me-morerande icke eftersträfvas. Endast mera
begåfvade barn eller sådana på ett högre
utvecklingsstadium kunna - och böra
äfven få - röra sig mera fritt.

Trots allt hvad som nu yttrats emot
utanläsningen, hvilken, ty värr, ännu
missbrukas, kan det likväl icke förnekas, att
ett ordagrant inlärande i minnet inom
vissa gränser är berättigadt. Så är
exempelvis förhållandet, då det gäller att
tillägna sig en strängt begreppsmässig
framställning, hvilken erhållit ett kort, adeqvat
uttryck. Formen kan då tjäna som ett
välbehöfligt stöd för tankarna och som en
hjälp emot begreppsförvirring och
dunkelhet. Dock förutsattes naturligtvis, att
begripande och inlärande eller riktigare
uttryckt, att tankarnas och den motsvarande
språkformens inpräglande gått hand i hand,
och att hufvudvikten i hvarje fall hvilar
på en riktig uppfattning af med hvarandra
logiskt förbundna föreställningar och tankar.

Att nu icke utsträcka fordringarna på
ordagrant inlärande utöfver den gräns, som
bestämmes af antydda grundsats, därför
finnas flera mycket talande skäl.
Följande må nämnas: 1) det religiösa
lärostoffets omfång; 2) den af lärjungarnes ringa
utveckling och läroämnets natur betingade
nödvändigheten af en omsorgsfull,
ingående behandling af innehållet; 3) det i
sammanhang därmed .framträdande behofvet
att ej fortskrida fortare, än att
lärjungarne, så långt det på deras ståndpunkt
låter sig göra, hinna att »smälta»
kunskapen; 4) det tidsödande uti att kontrollera,
att hvarje barn verkligen inpräglat
språkformen i minnet; 5) detta
undervisningsmoments tendens att allt för mycket
inkräkta på tiden till nackdel för
undervisningens väsentliga moment; 6)
utanläs-ningens verkan att göra arbetet trivialt och
intresselöst, samt 7) densammas ofvan
påpekade benägenhet att allt mera närma sig
den mekaniskt-automatiska karaktären,
desto flitigare den öfvas på den tankemässiga
undervisningens bekostnad.

5. Slutord.

Såsom man torde hafva funnit, har jag
gjort till min uppgift att, så långt
fordringarna på ett kortfattadt
inledningsanförande medgifvit, se frågan i psykologisk
belysning. I sådant ljus måste hon ock
i främsta rummet skärskådas, om hon skall
kunna lyckligt lösas. För öfrigt har jag
måst inskränka mig till att uttala några
allmänna grundsatser, som så att säga
själfmant erbjudit sig.

En utväg att i någon mån praktiskt
lösa frågan vore, tror jag, en auktoriserad
katekesupplaga, i hvilken sådana stycken
vore särskildt utmärkta, hvilka böra
ordagrant inläras.*

* Min åsikt i denna speciella punkt fann
jag mig på grund af de skäl, som under
diskussionen vid Göteborgsmötet anfördes
däremot böra frångå. Förf.

En ytterligare olägenhet utom de förut
framhållna, som följer däraf, att samtliga
katekesstycken ordagrant inpräglas, är den,
att hos barnen innästlar sig föreställningen
om katekesstyckena såsom en samling,
tämligen likartade »stycken», hvilkas
inbördes skillnad hufvudsakligen består i
deras olika längd. Den möda det kostat
lärjungen att mekaniskt inprägla styckena
i minnet faller det sig nämligen naturligt
för honom att lägga som måttstock eller
värdemätare på desamma. Hans
uppmärksamhet ledes sålunda lätt äfven af detta
skäl från väsendet till formen, och det
hela ter sig slutligen för honom som en
oorganisk massa af ordbyggnader.
Katekesinnehållets organiska karaktär blir
sålunda i mer eller mindre mån bortskymd.

Dä det under alla förhållanden står fast,
att den gudomliga sanningen själf är den
heliga säd, ur hvilken skördar för
evigheten uppspira, måste det ock vara en
angelägenhet af allra största vikt, att
–så vidt på skolan ankommer - så
nedlägga och rotfasta denna sanning i
barnasinnet, att de lefvande krafter, ordet i sig
innesluter, måtte kunna göra sig gällande
till att allsidigt påverka själslifvet och
bära frukter för tid och evighet. För den
skull må man ock noga se till, huru man
inpräglar sanningen i minnet, så att man
icke ger barnen stenar i stället för bröd.

I den på hr Söderbergs
inledningsanförande följande diskussionen deltogo 19
talare, nämligen folkskoleinspektörerna /.
A. Vallin i Bie, R, Johansson i
Jönköping och /. M. Ambrosius i Göteborg,
skolföreståndarinnan Eva Rodhe i
Göteborg, kyrkoherdarne K. Torin i Östad,
Axel Palmgren i Frölunda och N.
Sandblad i Göteborg, folkskollärarne /. Thysell
i Häglinge, G. O. Gabrielsson i Marstrand,
/. G. Söderberg i Lidköping, Fridtjuv
Berg i Stockholm, A. Svensson i
Torslanda, /. /. Blomberg i Karlskrona, C. /.
Gardell i Göteborg, Alfr. Rosvall i
Eskel-hem, /. Franzén i Lund, Alfr. Dalin i
Huskvarna, Gust Bergman i Gunnarsnäs
och G. E. Mellin i Tufve.

Hr Thysell påyrkade, att vissa
modifierande uttryck måtte inryckas i
resolutionen. Sålunda ville han, att mötet skulle
uttala, att det enbart mekaniska
inpräglandet i minnet - genom idkeligt
återupprepande af det språkliga uttrycket -
är oftast förkastligt; att det mekaniska
inpräglandet i minnet är likaledes i
all-månhet förkastligt, då det sättes i spetsen
såsom det första momentet vid
inhämtandet; samt att det ordagranna inpräglandet
i minnet bör förekomma hufoudsakligen
(i stället för endast) som slutmomentet vid
undervisningen.

Mötet förkastade de af hr Thysell
förordade tilläggen oftast, i allmänhet och
hufoudsakligen och godkände inledarens
förslag till uttalande, hvilket återgifvas i
n:r 33 af denna tidning.

FÖR DAGEN.

De pedagogiska intressena för

starkt representerade i

skolrådet!

Så underligt det än låter, förekom
verkligen ett dylikt tal vid
kyrkostämman med Maria församling härstädes
sistlidne onsdags afton.

Vid en föregående kyrkostämma hade
beslutats att öka skolrådsledamöternas
antal från 6 till 8 - detta med den
vällofliga bitanken att i skolrådet äfven
kunna få en representant för
lärarekåren.

Då val skulle företagas, skyndade sig
ock rektor Aulin (ledamot af skolrådet
och af folkskoleöfverstyrelsen) att till
skolrådsledamot föreslå förste läraren vid
församlingens folkskola Aug. Hiibinette.

Detta förslag rönte emellertid starkt
motstånd från visst håll, ehuru den
föreslagnes dulighet och nit samtidigt
varmt erkändes. Det vore, sades det,
principvidrigt, att en lärare vid
folkskolan ägde säte och stämma i
skolrådet, ty läraren kunde då komma att
döma i egen sak eller ock, om man
kunde tilltro honom nog takt att ej
deltaga i behandlingen af frågor, sorn
rörde honom personligen, skulle skolrådet
löpa fara att ej vara beslutmässigt vid
vissa viktiga ärendens behandling.
Dessutom kunde man befara, att om porten
blott öppnades, flera lärare framdeles
skulle inväljas, så att skolrådet blefve
sammansatt uteslutande eller till sin
hufvudsakliga del af lärare, hvarigenom de
pedagogiska intressena skulle blifva allt
för starkt representerade gent emot de
praktiska.

Förslagsställaren, rektor Aulin,
invände häremot, att det tvärtom vore
principiellt riktigt, att en folkskollärare
invaldes i skolrådet. I direktionen för de
högre allmänna läroverken i
hufvudstaden tillförsäkrade man sig om
fackin-sikter: icke mindre än tre rektorer äro
själfskrifna ledamöter i nämda direktion.

En annan talare erinrade därom, att
enligt kungl, prejudikat folkskollärare
vore valbar till skolrådsledamot, och att
en mängd stads- och landsförsamlingar
(äfven en församling i hufvudstaden)
skyndat att göra bruk af den rätt, lagen
i detta fall medgifver. Några
olägenheter häraf hade ej försports men väl
allmän belåtenhet. De pedagogiska och
»praktiska» intressena vore för öfrigt
icke hvarandras fiender.

Sedan diskussionen förklarats afslutad,
anställdes votering, hvarvid
representanterna för den »praktiska» riktningen
segrade. Såsom nya skolrådsledamöter
valdes nämligen en prästman, ett
kammarrättsråd och en grosshandlare.

Utom förste läraren Hiibinette föll
äfven en annan skolman, seminarierektor
Fr. Lundgren, igenom vid valet.

Skolrådet består nu af två prästmän
(däraf den ene själfskrifven ordförande)
och två rektorer såsom representanter

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jan 9 17:18:42 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/svlartid/1893/0611.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free